Inlägg

Visar inlägg från 2015

Nyårsfesten

Bild
Snart kommer vännerna. I kanske tjugo år har jag lagat mat på nyårsafton. Det har varit stora kalas och små kalas. Många, många barn, läckande bröst och skrik, graviditeter, raketer, en trötthet i märgen, rastlöshet, karaoke, Signe och Matilda som sjöng och spelade teater. Det har varit kokböcker från Afrika, från Amerika, från Asien, köttbullar, hamburagre, nudlar, kryddor, buljonger och frukt. Varje år lagar jag mat genom året. Medan jag hackar och mal, knådar och stuvar, tänker jag på året, på striderna, på känslorna och orden. Jag skriver texter i huvudet och slänger dem. De är sagda och behöver inte uttalas. Vad som behövs för att livet ska vara komplett? Mycket enkelt. Barnen. Robert. Vännerna. Granen som står och lutar mot väggen. Katten som sover på en handduk i över hallen. Stearinljus och måttligt med smulor i soffan. Livet är inte så stort. Min tabbouleh och mina rostade grönsaker. Riset som doftar och vännerna som kommer snart.

Allt. På samma plats.

Bild
Här är vi, min familj och jag. Några minuter senare går vi till svärmor och svärfar på julmiddag. Jag bär på en senapsgriljerad selleri som inte blev så god. Min äldsta son med det krulliga håret är huvudet högre än jag. Min baby-pojke i vita skjortan har fyllt femton. Världens coolaste dotter hittade julklänningen på Emmaus.  Min mellanpojke kan fnittra som ingen annan. Min man sen 32 år har skaffat sig en tatuering. Jag, mitt i högen, kan inte förstå hur jag på detta sätt välsignats. I bakgrunden syns mitt hus. Det är varmt. Det är städat. Skåpen är fulla med mat som vi ska äta för mycket av under de kommande dagarna. Barnen ska ligga i en liten flock i vår luggslitna soffa och kasta popcorn på varann och berätta gamla skämt. När jag lägger mig ska jag höra segerropen i det senaste spelet. På morgonen ska jag plocka upp kuddar, filtar och godispapper. I denna paus, allt som är gott i livet.

Söndag morgon. Kaffekopp

Sista helgen innan Helgen. Jag sitter med min kopp kaffe och katten. Facebook-flödet är fullt av Helenius, jultips, en pingvin som blir kittlad, och mycket kärlek och omtanke. Igår var jag och lyssnade på Christian Kjellvander på Dinos. En fantastisk röst, vackra texter, lågmält, fint och sorgligt. Trots det intensiva skrålet i bakgrunden en vacker stund. Ikväll börjar återtåget, då sönerna från fjärran börjar droppa in. På måndag kväll är boet fullt, och hjärtat svämmar över. Inte har jag städat. Inte har jag fixat. I väskan fullt med papper som ska läsas och förstås. När jag känner väggarna omkring mig, i mitt hus, med mitt kylskåp brummande, välfyllt, kaffebryggare som droppar och katten som suckar i sömnen, tänker jag på artikeln jag läste om den irakiska kvinna som satt fast i flyktinglägret i Calais, med tre små barn som bara hade henne. Hon visste inte hur hon skulle komma vidare. Hon hade problem med hjärtat. Hennes största skräck var att hon skulle dö och lämna sina

Rapport från en julfest.

I fredags var jag på landskapets julfest. För första gången i mitt liv, och för första gången i min nya minister-kapacitet. Det var så mycket folk som jag nu har ett band till och känner ett slags gemenskap med. De flesta känner jag inte igen och har aldrig träffat. En del har jag börjat heja på i trappan på morgonen eller i cafeterian vid lunchen. Några få har jag börjat jobba med. Vissa frågor är gamla bekanta - kommunstrukturen, jordförvärvsärenden, brand- och räddningsväsendets samordning. Annat är helt nytt. Till exempel samarbetsavtal mellan EUs medlemsstater och Mongoliet, hur det i detalj går till när EU notifierar ärenden och vilka påföljder det får för landskapet om man inte implementerar direktiven i sin lagstiftning. Vissa dagar känns själva summan av detaljer som människor inom förvaltningen lägger sin själ och sina arbetsdagar på bedövande, och komplexiteten förlamande. Det fanns saker som var så mycket klarare och tydligare med journalistens distans än med polit

Att ta från de fattiga

Idag var jag med och fattade ett beslut som jag egentligen ogillar. Jag urskuldar mig inte, jag var ju med på det. Landskapsregeringen gav ett utlåtande om regeringen Sipiläs förslag till tvingande lagtstiftning. Betoningen var på fortsatta förhandlingar för att nå ett samhällsfördrag där alla i lika mån är med och hjälper till att få landets ekonomi på fötter, men också på att landskapsregeringen, om det blir så, kommer att genomföra lagstiftning som försämrar villkoren för stora grupper av offentlig anställda. Utanför en regering kan man vara ideologiskt kategorisk. Det visste jag redan. Dagens diskussion gav mig en ny insikt om hur svåra besluten är också för dem som ideologiskt står på en helt annan sida än jag. Ingen vill vara den som tar av de fattiga. Inte ens när man sitter i den bekväma, mjuka stolen i landskapsregeringens plenisal, med utsikt över Slemmern, och glaset med isvatten inom bekvämt räckhåll. Man vill göra det minst dåliga. En av orsakerna till ställningstaga

Tillbaka till trygghet

Fem afghanska barn har drunknat i Medelhavet. Den yngsta av dem var ett år gammal. De försökte ta sig till den grekiska ön Lesbos i en gummibåt, som kantrade i hård vind och höga vågor. Det läser jag när jag skummar igenom nyhetsflödet. Samma nyhetsflöde som informerar mig om att Finland nu anser att vissa provinser i Afghanistan som folk flyr ifrån faktiskt kan anses säkra, och att människor som kommer därifrån därmed inte kan beviljas asyl i vårt land. Barnet i havet. De höga vågorna. Resan som tagit dem från någon sönderskjuten och desperat fattig bergstrakt  i Khost. Det kväljer i magen. Åländsk demokrati vill ordna kommunala folkomröstningar om flyktingmottagning. Bästa människor. Denna fråga är vad vi skulle rösta om: Har vi ett ansvar, vi som bor här, att hjälpa det lilla fåtal vi kan till ett nytt liv, eller ska vi bara tänka på oss själva? Och, ska vi vara så kortsiktiga, så trångsynta och så okunniga att vi inte ser hur nya människor kunde vara nya möjligheter? Ja

Klipporna alltid beständiga.

Vad betyder Finlands självständighet för mig, för oss, för Åland? För mig är det en svår fråga. Jag är tacksam över det historiska faktum att Finland inte blev en del av Sovjetunionen, och över de uppoffringar min morfar och så många andra gjorde för att det inte skulle bli så. Jag tror det var viktigt, och är viktigt, att vi är en del av det västerländska demokratiska systemet. Samtidigt är den nationalism som kommer till uttryck på särskilt på självständighets- och nationaldagar för mig både främmande och obehagligt. Jag älskar min plats på jorden, men jag vill inte att den kärleken någonsin ska bli exklusiv och främlingsfientlig. Jag tycker den innebär ett ansvar och en utmaning. Inget mer. Ingen rättighet. Inga permanenta privilegier. Idag åkte jag och Robert ut till stugan i Geta. Havet svallade så högt. Sommaren simklippor, rishögen i stranden, den vanliga strandlinjen, allt låg under vatten. I skåpet under diskbänken hade mössen lämnat sina små pipplor efter sig. Soffan

Karlsson och Pettersson och Lundberg...och, nej

Den andra och avslutande dagen av debatt om regeringsprogrammet missade jag. Hemma i sjuksängen var det ändå intressant att följa med. Sen skrev jag ett spydigt blogginlägg om den nya oppositionen, som jag just raderade. Det blev för elakt och kändes inte alls konstruktivt. Det är inte det jag vill hålla på med nu, att håna och driva med andra. Mycket roligare då att tänka framåt, på saker som faktiskt går att göra. Ungefär så här hade jag tänkt säga i ett anförande: Fru talman Jag tänkte uppehålla mig vid den utveckling av kommunstrukturen som regeringen aviserar. Vi tycker att färdplanen är tämligen enkel och framåtsyftande. Vår analys är att Ålands många kommuner, kommunalförbund och kommunala samarbeten i många stycken är tidstjuvar, och hinder för utvecklingen av helheten, och också ett kostsamt sätt att producera service. Dessutom ger de åländska kommunerna idag inte en likvärdig service utgående från samma lagstiftning. Det är ett dåligt argument för att bib

Förändring, förändring, förändring

Så var tombolan igång. Första dagen som minister kom jag tidigt på jobb, och måste läsa på skyltarna på dörren var jag skulle gå in. Varje dag träffar jag nya människor med kunskaper jag inte ens visste fanns. Jag har blivit bekant med ministersekreteraren Marina, som är omtänksamheten personifierad. Jag har fått tidtabeller, manualer, instruktioner, listor, lagböcker och lösenord. Debatt i lagtinget har det också varit, om regeringsprogrammet. Det var kul. Kolla gärna på Nya Ålands hemsida, om du är intresserad. Det går bra att snabbspola till sina favoriter. Oppositionens roll är att uttrycka sitt missnöje, och regeringens att försvara sina positioner. De två områden som ligger på mitt bord, och som kom upp i debatten var dels en revision av jordförvärvslagen och möjligheten att sälja mark i skärgården till personer som inte är fast bosatta där, dels förändringen av kommunstrukturen. Bägge är viktiga framtidsfrågor. I skärgården finns få möjligheter att locka till inflyttni

En välbehövlig paus

Idag var det en lagtingsman som brukar vistas långa perioder i Portugal, som pratade strunt i talarstolen. Dessutom pratade han helt ovidkommande strunt, om flyktingfaran när ärendet som skulle diskuteras var en skattelag som skulle antas som blankettlag på Åland. Jag och ett par av mina partikamrater gick ut. Två andra replikerade. Den här lagtingsledamoten tyckte att ett bättre sätt att hjälpa flyktingar än att ge dem asyl vore att göra donationer till välgörenhetsorganisationer avdragsgilla i kommunalbeskattningen. Jag ser att det finns människor som tycker att vi som gick ut på en liten paus borde ha"tagit debatten". Det har jag inga problem med, vid rätt tillfälle. Men jag tänker inte medverka till en utveckling där alla politikområden ska handla om samma fråga, där allt blir svart eller vitt, och där vi andra ska reagera i stället för att agera. Precis så har Sverigedemokraterna lyckats göra med flyktingfrågan i Sverige, och i ljuset av sin propaganda fått männi

Mormor, mor, syster, dotter

Under flera månader har mitt fokus varit på politiken, på valet, på orden, på åsikterna. Jag har pratat och skrivit och debatterat och köpt högklackade skor för att nå upp till talarstolen. Nu har jag gått en tur i årets första snöfall med min syster och hennes hundar. Jag har hälsat på älskade Aura-mummu, och pratat med henne om det vi alltid pratar om. Lite om världen, lite om hennes hälsa, lite om äventyren när hon var ute och reste jorden runt och lärde en bartender att finska kvinnor tål en sup. När jag kom satt hon framför tvn med en tom yoghurtburk i famnen. Hon hade nog somnat ifrån mellanmålet. När hon kände igen mig lyste hennes ansikte upp i samma gamla strålande leende. "Onko se Nina!" Och det var det ju. Hon bjöd på Jaffa och kex. När jag gick var jag en jullöpare, en vas och ett Arabia-fat rikare, och ända ut i korridoren beklagade hon att jag har en så fattig mummu som inte har mer att ge. Ålderdomen är skoningslös. Den tar ifrån människan förmåga, för

En höjdpunkt i livet

Bild
Ok hörni. Jag trodde att jag nått toppen när en text jag skrivit ingick i studentprovet. Nu inser jag att det var bara en försmak av verklig seger. Att bli föremål för en helsida korsord av David Lindström i min egen älskade tidning Nya Åland förstås mycket större. Enda problemet är: vad är det för kläder jag har på mig? Och simdräkten? Denna vecka har jag suttit igenom min första budgetdebatt i lagtinget, och hållit mitt första anförande. Kontentan: "Lika väl som vi på Åland har ansvar för varann, Mariehamn för Saltvik, Eckerö för Lumparland och Sund för Kumlinge, lika väl har vi ålänningar som delar av den globala gemenskapen ansvar för varann. Vi måste göra oss mer beroende av andra, för då blir de också beroende av oss." Det kändes bra, men jag väntar otåligt på att få börja med regerandet. Många garvade politiker skrattar åt mig när jag säger att det ska bli roligt och spännande. För dem är det väl som en vanlig dag på j

Tomt på åsiktskontot

Ärligt talat. Jag har inte orkat. Nyheterna i världen, och reaktionerna på dem har fått mig att vända bort blicken i avsky, inte bara för dåden, utan för tolkningarna av dem. Hur man gjort ännu fler oskyldiga människors död till en ursäkt för mera lidande. I all enkelhet övergår det mitt förstånd hur mer av samma som försatt oss i denna situation, mera gränser, mera våld, mera isolation och större profit för militärindustrin skulle vara räddningen. Jag försöker tänka på annat. Att grannens bedårande Hilding kan säga mitt namn, och att han pekar under sina fötter på halksockans mönster, och säger "A bi, bi, bil". Att min fantastiska dotter säger att jag är världens bästa mamma. Att katten kommer och lägger sig på min mage och spinner dovt och buffar med nosen mot min hand. Att jag lever. Att jag har min familj. Att lamporna lyser och vattnet rinner. Att det finns en kardemummaskorpa till kvällsteet. Att jag nu är en del av det demokratiska system som med alla si

Undergången är inte nära

Denna dag har jag ägnat åt landskapets budget. Jag har vadat i linfärjor, utvecklingsprogram, läroplansutveckling och teaterskola. De flesta tycker att budgetar är tråkiga, och jag kan väl erkänna att en och annan gäspning måste kvävas vid EU-programmen, men i grunden handlar en landskapsbudget om godhet. Det handlar om massor med människor som jobbar för det gemensamma bästa med våra gemensamma pengar. Det går långsamt. Ibland går det inte så bra. Det är byråkratiskt. Det är en massa regler som krånglar till saker. Att åstadkomma förändring är som att försöka styra Titanic med ett cykelstyre. Ändå är det vackert och besjälat av god vilja. På nätet läser jag att apokalypsen är nära, att både Sverige och Finland hotas av systemkollaps. En finsk debattör menar att det är dags för finnarna att beväpna sig så att man kan försvara sig mot alla tokiga flyktingar. Bästa vänner. Det gäller att behålla proportionerna. Vi kan ha det lite kärvt med att bereda plats för alla som kommer, m

Säger inte hans namn mer

Jag lägger ett namn till min lista över människor, platser och handlingar jag inte längre tänker nämna vid namn. På den finns död, förintelse och förakt. Denna person är partiledare för ett parti i Sveriges riksdag. Han har idag vänt sig med ett flygblad till människor i yttersta nöd, och på ett lögnaktigt sätt låtit dem förstå att de inte är välkomna till Sverige, att resurserna är slut, att gränserna ska stängas. Jag hade trott att en sådan enfald och nedrighet inte var möjlig av en människa fostrad med alla de privilegier det innebär att vara svensk. Det är inget att göra. Han är som han är, men jag behöver inte ge honom eller hans rasistiska, människohatande och småaktiga parti mer uppmärksamhet. I stället tänker jag på ett nyhetsinslag från Tyskland, där en ung syrisk man intervjuas. Han säger: - Jag vill bara ha ett liv. Och spela gitarr. Jag tycker det är en fullt rimlig begäran. Människa och människa emellan.

Elin och Genesa

På lördag eftermiddag satt jag i lagtingets tämligen omysiga auditorium och såg en skakig, tekniskt  inte så perfekt men fantastisk film av Elin Bååth och Genesa Ion. Elin är karikatyren av svensk pk-maffia, feminist, volontär och allmän världsförbättrare. Genesa är tiggare från Rumänien, och hör till en av de mest utsatta minoriteterna i landet, rudari. Rudari är tidigare romska slavar, som under historiens gång förlorat sitt eget språk, och som varken får utbildning, respekt eller någon som helst möjlighet till ett bättre liv. Den Genesa man fick se i filmen var inget offer. Hon är vacker, stark, och hon försörjer en stor familj, bygger hus i hembyn och drömmer om ett liv där hon kan hjälpa andra. Pengarna tjänar hon genom att tigga utanför stormarknaderna i Visby. Det mest rörande i berättelsen är att varken Genesa eller Elin skyggar för det svåra. Elin pratar om sin tveksamhet när Genesa och hennes Dumitru vill skaffa sig en tv för en del av de hoptiggda pengarna. Genesa kon

Hurra för Robert

Bild
Tillåt mig att skryta. Min Robert, ständigt arbetande knäppgök, har fått Svenska dagen-pris. Motiveringen: "Robert Jansson är verksamhetsledare på Emmaus Åland. Han gör, med starkt personligt engagemang, en enorm social och kulturell insats, både lokalt och utanför öriket. Emmaus verksamhet genomsyras av kreativitet och positivitet och man driver ständigt olika kultur- och integrationsprojekt. Robert är en riktig humanistiskt eldsjäl som jobbar mycket bakom kulisserna och bjuder sina medmänniskor på kreativitet och kultur i många olika former." Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det enda man kan klaga på, och det gör man ju inte en dag som denna, är att man kan bli lite matt av en människa som jobbar tolv timmars dagar på sitt jobb, och sen kommer hem och jobbar sex timmar till med något annat, medan man själv svullar Modern family i soffan. Vad han ska göra med pengarna? Självklart är svaret: -Jag ska väl hitta på något galet. Jag är trygg i förvissn

Helt döv från höger

Jag hör inget på höger sida. Bokstavligen. För första gången på typ 45 år har jag drabbats av en öroninfektion, käkat penicillin, Rinexin, sprutat nässpray och svalt luft. Inget hjälper. Jag hör inte. Tro inte att detta inte väckt munterhet. Typ; så fort hon blir minister vänder hon dövörat till. Dock är detta ett tillstånd som i regeringsbildningstider är besvärligt. Vad vet jag, när blivande finansminister Mats Perämaa sitter till höger om mig, om han egentligen viskar att han ska lägga ner hela högskolan, och jag bara nickar glatt. Eller, mina självutnämnda skuggor, Harry Jansson och Runar Karlsson. Tänk om de smyger upp bakom mig och mässar "sexton kommuner, sexton kommuner, sexton kommuner" till mitt undermedvetna. Jag hör ju inget, men jag kanske tar till mig det ändå? Eller, om mina partikamrater som vet hur det är fatt, sätter sig på vänster sida, och försäkrar att inga protester finns mot allmän tandvård åt alla. Jag hör ju bara från den sidan. Idag när ja

Kvotering till lagtinget?

Idag, när lagtinget högtidligen öppnades, valdes tre kvinnor till talmän. Blivande lantrådet Katrin Sjögren är kvinna. Kvinnor besätter flera tunga poster i utskotten. I lagtinget är bara en tredjedel kvinnor. Vad betyder det? Att jämställdhet nästan uppnåtts? Att kvinnorna är på väg att ta över. Vad? Kort och gott: Det är fortfarande en överväldigande majoritet män i demokratiskt valda organ, lika väl som i näringslivets toppskikt, men de kvinnor som tagit sig så långt är så in i bomben kompetenta att de kommer till toppen och håller sig där - ändå. Orsaken till att kvinnoreprensentationen i lagtinget fortfarande är så bedrövlig (ja, det är den) är att män fortfarande i huvudsak röstar på män, och att listorna i val (med undantag för socialdemokraterna) fortfarande domineras av män. Man väljer av det som står till buds. Under denna mandatperiod ska vallagstiftningen reformeras. Det är en process som varit på gång länge. En intressant tanke är att i framtiden kvotera listorna

Otålig bara förnamnet

Visste ni att man sitter i alfabetisk ordning i plenisalen tills den slutgiltiga partifördelningen är klar? Eller att lagtingets bibliotek här väldigt snygga stolar? Eller att det finns en människa som talar in alla lagtingets protokoll för eftervärlden? Inte jag heller. Nu vet jag. Ju närmare man kommer saker, desto krångligare och mer imponerande blir de. Desto märkligare blir det att det finns så många som ägnar sina liv åt att göra ett bra jobb på områden som andra tycker är helt onödiga. För varje ny dag, ny kunskap. Att bli politiker är kanske inte varje människas dröm, men just nu är det min. Jag kan knappt vänta.

I huvudet på en blivande minister

Bild
En medelålders ministerkandidat kanske inte ska vara uppfylld av barnslig förundran och entusiasm - men det är jag. Tänk att få jobba med nya människor som jag inte känner än, nya tankar jag inte tänkt och nya möjligheter som ännu inte finns. Om allt går som det är tänkt tillträder jag min kommun- och kansliministerpost i slutet av november. I den ingår, förutom en kommunreform, jordförvärvs- och näringsrättslagstiftning, polisväsende, EU-frågor, nordiskt samarbete, integration, brand- och räddningsväsende, en utvecklings- och tillväxtplan för hållbarhet och jag vet förmodligen inte allt. Stundtals grips jag av lätt panik, stundtals av eufori. Reaktionerna på mitt inträde i politiken har varierat. På Jodel skrev en person att jag är en jävla kommunistkärring som kommer att se till att alla män blir förbjudna inom fyra år. På tidningen Ålands hemsida att en annan att jag hatar Åland och det svenska språket. Jag har också fått blommor, kort, hälsningar och en

Val man inte ska göra

I varje stund bor ett mirakel. Ett barn föds. En ny värld öppnar sina ögon för första gången. Verkligheten blir till genom ytterligare en individ som genom sin delade mänsklighet och sina unika upplevelser lägger till ett stråk, en sång, ett skrik. Kanske blir det inte så mycket. Kanske blir det som farbrorn på Götgatan i helgen, som muttrande svajade fram med en öppnad ölflaska i fickan på sin obeskrivligt smutsiga rock. Kanske sluts ögonen på väg mot ett land i fjärran, på en strand. Kanske en bomb. Kanske cancer. Kanske en korsning och en krasch. Kanske ett långt liv och ett stilla borttynande. I varje ögonblick, ett mirakel. En kyss. Den första, med darrande läppar. En hand i en hand. Höstlövens spel när de faller ur lindarna. Den krispiga syran när du biter i ett äpple. Skönhet, kärlek, omsorg. Vilket mirakel ska du välja bort? Vilket liv? Vilka möjligheter?

Syster Sol och högklackat

Det ska villigt erkännas - detta har varit en skönare helg på många sätt, än den förra. Upphetsningen har lagt sig, det fanns tid för vila och familj, och tid att fundera framåt. Vilken riktning denna blogg ska ta är en av frågorna. Jag har hittills skrivit omväxlande om politik och de små viktiga frågorna i vardagen. Som politiker i ett regeringsparti har jag inte samma frihet som tidigare att tycka till om allt, det vore illojalt, men ska jag släppa den politiska kommentaren helt? Eller ska detta bli en löpande kommentar till mitt politiska liv, med givna restriktioner. Ska jag skaffa mig ett alias och bli anonym? Något beslut finns inte än, men är det någon av er, bästa läsare, som har en åsikt, hör av er. (Helst inte du som alltid skriver att jag är en idiot.) Lördagen tillbringade jag i Stockholm med min yngsta son och min man och en gammal god vän. Vi lorvade runt, drack kaffe, tittade på människor. Jag köpte mitt livs första par skor med klack. På kvällen var vi på Sö

Frukostanalys med rosor

Bild
Åland ska bli snabbare, smartare och snyggare. Det ska ske genom strukturreformer, samhällsplanering och samarbete. Se där - ett regeringsprogram i sitt nötskal. Efter valkvällen, en euforisk och underbar upplevelse i all sin förskräcklighet, har fokus varit på nästa regering. Ska socialdemokraterna vara med, ska vi få chansen att förverkliga de reformer vi tycker pockar på, ska vi kunna påverka eller mest bara klaga? Jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes som en lättnad när Katrin Sjögren gav sitt bud. Äntligen en koalition som blickar framåt, och inte bakåt. Äntligen ett samarbete mellan Liberaler och Socialdemokrater. All respekt åt Katrin, som vågade steget. Centern då, i opposition efter decennier vid makten? Harry, hur gick det så? Jag har läst intervjuer där valförlusten blivit andra partiers och kandidaters fel, där partiordförande frånsagt sig ansvaret för vad som hänt på fältet, och där förvåning uttryckts över Katrin Sjögrens val av förlorare till

Artens överlevnad

Naturbruksskolan ska bli behandlingshem. Ny verksamhet, nya pengar, nytt liv i tom byggnad. Vad händer? En hel by reser sig i protest, för att man inte vill ha missbrukare nära sig. Precis som människor tidigare protesterat mot att vara nära människor med funktionsvariationer, flyktingar, romer och bögar. Listan kan göras oändlig. Den gemensamma punkten är rädsla, oro och en förlamande okunskap. Det är så vi människor fungerar, och kanske så arten överlevt, genom ett fientligt avståndstagande tills man vet att det är tryggt, att man kan blåsa faran över. Det enda som hjälper är kunskap. Kunskap och dialog. Ibland finns det inte tid. Med Naturbruksskolan, förvisso. Där krävs tid och samtal, sen kommer de goda människorna att ta sitt förnuft till fånga. Med flyktingkatastrofen, ingen tid. När nöden i världen är så stor och så omfattande som nu, måste vi bestämma oss. Ska vi vara Ungern, och bygga taggtrådsgränser och börja spruta på barn med vattenkanoner. Flyktingströmmen k

Lägesrapport

När jag vaknade morse. En snabb klapp av mannen. Ett hår som skulle flätas. Strumpor försvunna. När jag vaknade igen, en halvtimme senare, en katt som tog livet av en fågel som pep. Sen, ett mail och frågor. Regering, pm, investeringar, färjor. Vård. Lönekartläggning. På cykeln. Slemmern, förmiddag, diset över stranden. Kansliet, mötet, kamraterna. Balansen mellan politiken och ideologin. Vad vill man, vad kan man, hur kan man. En snabb lunch, kanske var det kycklingsallad? Ett dokument som försvann. Lätt hysteri. Citronkaramell. En vän som erbjöd en fåtölj att vila i. Ett möte. En ny värld, på insidan av ett dörrhandtag. Den plötsliga dykningen i magen när man inser att det är på allvar nu. Cykel hem. Snabb middag. Kanske var det grillad kyckling. Glass.

Tack Barbro.Tack Robert. Tack alla.

Bild
Det finns två nära människor att tacka, och 416 väljare att ödmjukt förundras över. Den första, sista och alltid är förstås min Robert. Han sågade ut superhjältar och spikade pinnar. Han gjorde 19 valbroschyrer och tog betalt för noll. Han bara sade ja, när jag ville hoppa ut i tomma intet, säga upp mig från mitt jobb och testa något nytt. Vi behöver inte ens prata om nerverna. Den andra är Barbro Sundback. Hon är min hjälte. Vilken människa hon är. När någon skriver hennes memoarer, om hon inte slår till och gör det själv, kommer vi att förundras över den politiska resa hon gjort, alla projekt hon startat, drivit och utvecklat, samtidigt  som många tyckt att hon är en satmara till sossekäring. Under valnatten sade hon till mig: Nu är jag nöjd. Nu har alla mina efterträdare kommit in. Utan dig Barbro, hade ingen av oss gjort det. Vi hade inte ens försökt.

Här är de riktiga valfrågorna

Bild
Hon här var strålande i partiledardebatten. Okej hörni. Nu är det allvar. På söndag kväll vet vi hur politiken styrs på Åland. Fortfarande är detta ett väldigt svårbedömt val. Det finns fyra partier som går nästan i jämnbredd mot valdagen. Tidningarnas pejlingar till trots är resultatet svårtippat. Hur slår Moderaternas misslyckade samgående ut, med nyväckta Obunden samling fortfarande på banan? Hur går det för Johan Ehn? Vart går Fredrik Karlströms röster? Räcker det att Tage Silander är trevlig, när han inte har någon politik? Kommer en enda moderat kvinna in, utom Gun-Mari Lindholm, som egentligen är socialliberal? Vad betyder Centerns ständiga inre opposition? Ser väljarna det fortfarande som en styrka att man inom samma parti kan ha helt olika åsikter? Kommer Harry Jansson in? Om inte, vem firar mest, de andra partierna eller vissa av hans partikamrater? Om Centern blir Ålands största parti, kommer något över huvud taget att hända under de kommande fyra åren? LBU-

Långsamt, men rätt

Bild
Fem borgerliga statsministrar har vi haft efter Paavo Lipponen, som gästade Mariehamn under onsdagen. Inte en enda av dem har lyckats särskilt bra med sin ekonomiska politik, och allra värst gick det när Matti Vanhanen var statsminister och Jyrki Katainen finansminister. Lite ödmjukhet skulle vara på sin plats, tycker Paavo. Det går inte snabbt när han pratar. Orden kommer eftertänksamt. Han är ingen hetsig revolutionär. Han betonar, gång på gång, stabilitet och samförstånd. Förhandlingar. Att inte utse syndabockar. Att inte måla upp undergången inför varje kreditvärdering. I motsats till Esko Aho, som var i Mariehamn igår, menar han att man måste investera Finland ur krisen, samtidigt som man sparar i samförstånd och utan att det drabbar de fattigaste. Han ger facken en central roll. Utan dem som parter på arbetsmarknaden slutar Finland med den nordiska och den tyska modellen för samförstånd och stabilitet på arbetsmarknaden. Paavo Lipponen berättar om forskningsprojektet i

En val-vampyrs bekännelser

Det är lite pinsamt, det får man erkänna i detta skede av valkampanjen. Det som annars är naturligt, som att le mot människor man möter med blicken, känns som ett varggrin man lägger upp för att få röster. Man möter människors skrämda blickar när man står som en vampyr utanför en butik och suktar efter väljarblod. Man dumpar ytterligare en valbroschyr på någons helt oskyldiga trasmatta i hallen, redan till hälften täckt av blått, grönt, gult. (Förvånansvärt många har trasmattor i hallen.) Och man upprepar, gång på gång, hur man vill agera och rösta och driva frågor som man i ärlighetens namn inte ens vet om blir aktuella under kommande mandatperiod. Vad har jag, i all ödmjukhet att erbjuda? En ideologisk bas, för rättvisa, reformer och trygghet. En hyfsad utbildning. Ett arbetsliv som journalist. En passion för politik. Noll erfarenhet av utskottsarbete. Noll budgetmanglingar. Noll politiska kompromisser. Noll parlamentarisk erfarenhet. Missförstå mig inte, bästa läsare. Jag t

Åland lyceum, valdebatt.

På valdebatt i Ålands lyceum. Det var den bästa debatten jag sett hittills, för att den hade en publik som både reagerade och lyssnade, och som jag tänker mig var påverkningsbar. De flesta valdebatter jag bevistat i olika roller, har bara involverat de deltagande och de redan frälsta, medan allmänheten mest lyst med sin frånvaro. Sådana debatter blir ett slags skuggboxning där deltagarna spelar sina givna roller, väl medvetna om att de som sitter och lyssnar tycker som de tycker, och bara är där för att stöda sin kandidat. Således, bra tempo, bra nerv, bra frågor och lagom långa repliker. Bra jobbat, debattledare. Bedrövligast var Stephan Toivonen från Åländsk demokrati, som bara har en fråga han vill prata om och helt enkelt underlåter att öppna munnen om det handlar om något annat än flyktingar. Mest skrämmande, Isac Boman från Ålands framtid, som gång på gång pratade för stängda gränser och katastrof om man släpper in alla asylsökande. Jag undrar, vad är alternativet, på ko

Frihet åt Västsahara, från Markusböle

Bild
Det hettar i kinderna, och rumpan känns stel. Vaderna stramar. På vänstra hälen har jag ett praktfullt skavsår, och i själen en djup frid. Det är Kanonlopps-helg. I år gick jag för Emmaus, för kampanjen för ett fritt Västsahara. Mina 15 kilometer i gott sällskap var ett nöje. Åland är bedövande vackert alla tider på året. På våren tänker jag att inget kan vara finare än när den första skira grönskan kommer som en dimma över åkrar och björkar. På sommaren att vattenblänk och de mjuka röda klippornas värme är bäst. Efter en promenad genom kulturmarkerna från Markusböle till Vikingavallen idag, tja, kanske ändå höstens mättade palett, de betande djuren, höstsolen mot de gula löven. I valtider är man mycket i sitt huvud. Denna dag var det bara kroppen som arbetade, och sög in skönheten, syret i luften, dofterna när vi gick genom skogen. När jag var yngre längtade jag bort ibland, till de stora städerna och de stora händelserna. Inte längre. Ge mig en höstdag, doften, solen, känsl

Min åländska drömregering

Bild
Ok. Nu har jag sett partiledardebatten, två gånger (live och på tv). Jag har läst valmaterial och insändare och intervjuer. Det är dags att göra mitt val. Så här tycker jag att regeringen kunde se ut, om man bara valde de mest kompetenta och samarbetsdugliga personerna, oberoende av partitillhörighet. Ta den för vad den är, en ohöljt partisk, subjektiv och ständigt fascinerad bedömning. 1. Lantråd. Camilla Gunell. Hon är en sällsynt politisk begåvning, en person som både kan fatta beslut och få folk med sig. Dessutom har hon visioner. Hon är så bra att vi socialdemokrater borde ge bort henne till ett annat parti för att få behålla Camilla som lantråd, om inte väljarna fattar. 2. Finansminister. Roger Nordlund. Han är kunnig, samarbetsduglig och håller ord. Det kan inte sägas om hans partiordförande Harry Jansson. En finansminister ska streta emot, men inte vara hastig eller populistisk. Roger är en mitten-politiker i ordets sanna bemärkelse, inte en moderat i socialliberala k

Psykisk hälsovård - en genialisk idé

Igår hölls ungdomspolitisk debatt i Ålands hotell- och restaurangskola. Jag fick två intressanta lärdomar med mig. Dels hur många unga aspirerande politiker som bär med sig tuffa erfarenheter, och kanske just därför vill vara med och förbättra Åland. Dels ett alldeles genialiskt förslag som presenterades av ungcenterns Jonas Sommarhed . Psykisk hälso vård i våra skolor, kanske också dagis. Det är så bra att jag varit alldeles upprymd av att tänka på det. I stället för att i samhällets insatser koncentrera sig på psykisk sjukdom, ska man koncentrera sig på psykisk hälsa. Precis på samma sätt som vi kollar våra barns tänder och lagar hålen när de är små, sätter in tandställning när tänder växer snett och följer upp vikt, längd och vaccinationer, ska vi förstås följa med våra barns och ungdomars psykiska hälsa. Tänk, om det blev en del av vardagen i skolan att med jämna mellanrum, som med hälsokontrollerna och tandis, också gå till psykologen och prata om hur det känns, vad som

VIKTIGA SAKER: 3. Skola utan mobbning

Det värsta med mobbning är att den kan vara så subtil att knappt ens förövaren vet vad hen gör. Mobbning kan vara våldsam och fysisk, och den kan vara ett menande leende när någon svarar fel. Ibland är samma barn (eller vuxen) både mobbare och mobbad. Ibland skiftar det beroende på situation och sällskap. Den djupaste orsaken är allas vår mänskliga osäkerhet och den mekanism som, om vi inte utmanar den, tillåter oss att hävda oss genom att förnedra andra. På Åland finns ingen lagstiftning om vad mobbning är eller vilka påföljder det ska få om mobbning förekommer till exempel i en skola. Det är ett svårt område att lagstifta om. Ändå är det kanske den vägen vi måste gå, för att lyfta upp frågan och skärskåda hela dess komplexitet. Det räcker inte, inte på långa vägar, att ha en KIVA skola, eller ett team som sätts in eller trivselregler uppstiftade på väggen. Arbete mot mobbning är ett ständigt medvetandegörande som ska innefatta både lärare och elever. För den delen, alla ar

VIKTIGA SAKER: 2. Cykelvägar

Mariehamn är en liten stad. Åland är ett litet landskap. I staden kan man klara sig nästan helt utan bil, om man vill. Vi är många som cyklar, och fler som kunde göra det. Våra barn cyklar till skolan från tidig ålder, och rör sig överallt på detta underbara, befriande, miljövänliga sätt. Kom ihåg känslan när man släpper pedalerna i en nerförsbacke, och bara susar iväg. Eller när man cyklar i sommarregn, och möter dofterna i naturen i koncentrerade sjok. Vore jag turist i detta landskap, skulle jag möta det på cykel. Åtminstone om jag inte visste att jag under långa sträckor ska cykla med trafiken inpå mig på smala vägrenar. Bättre cykelvägar, i stad och på landsbygd, är mycket bra för lite peng. Säkrare trafik för barn, mer motion, billigare fordon, mindre behov av parkeringsplatser. Det vill jag gärna jobba för. Och då menar jag på riktigt. En stad där inte bilarna alltid kommer först, och ett landskap där cykel och buss kan vara det bästa sättet att ta sig till jobbet.

VIKTIGA SAKER: 1. Bibliotek

När jag var barn och ung och det var jobbigt och livet var skit, då fanns det bara en sak. Jag läste. Jag minns känslan när jag gick hem från biblioteket med en kasse full med böcker (alltid för många), och det var mörkt och höst och jag visste att jag snart skulle till Narnia eller de schweiziska alperna eller till Skattkammarön. Jag minns hur jag ibland kunde öppna en bok och bara lukta på den. Jag minns den första bok jag läste helt på egen hand. Trulsa och Solkatt. Min viktigaste kulturfråga är att upprätthålla och utveckla bibliotek och skolbibliotek så att alla har möjlighet att hitta in i litteraturens fantastiska, magiska, onda, kloka och goda värld. Det mesta jag kan har jag lärt mig genom skönlitteraturen. Senast lästa bok: Margaret Atwood; Maddadam.

En helg i demokratins tjänst

Denna helg har det varit mycket valkampanj. På Open by night i Mariehamn kände man sig som aspirerande politiker som en vampyr som strök omkring på gatorna, på jakt efter väljarnas blod. När jag kom på mig själv med att försäkra för en liten pojke vars ögon blev rundare och rundare, att jag faktiskt är Superkvinnan på bilden på min broschyr, då kände jag att det är dags att hem. Å andra sidan, hur ska man annars komma till tals med folk? Man vill ju så innerligt gärna förklara och försäkra. Tidigare på kvällen såg jag en gammal kvinna som tagit emot min broschyr, bli tillsagd av sin man att ge den tillbaka. Hans axlars arga spändhet, och hennes snabba och skuldmedvetna sätt att trycka den i handen på mig sade allt. När de kom ut igen stod han några meter ifrån och kontrollerade att hon inte skulle prata med någon. Jag ville gå fram till henne och viska: Det kommer en dag när du är fri. På lördag stod jag på Maxinge nästan hela dagen, bland blåa västar och

Knallen i Sund, tisdag kväll

Det är en sak att bo i Mariehamn och tycka att kommunerna ska slås samman, och en helt annan att bo i en kommun där många saker skulle ändra vid en kommunsammanslagning. Ungefär så sade finansminister Roger Nordlund i Ålands radios debatt om kommunstrukturen. Så är det säkert. Och ändå är det ett misstag att tro att alla på landsbygden är emot sådana förändringar, eller förändringar över huvud taget. Det blev jag grundligt påmind om ikväll, när några stads-sossar var på turné till Knallen i Sund. Där fanns ingen sentimentalitet för något bevarande. "Bort med gammalt och in med nytt." "En kommun, fast Saltvik vill väl inte vara med ändå." "Det blir bra med lite färre direktörer." Hembygd och nära service är viktiga saker, men sällan byråkrati, kommunkanslier eller (faktiskt) ens kommunpolitiker. Medan vi satt där och pratade om allt från vårfågeljakt till möbelflyttning i Bryssel strömmade plötsligt ett helt gäng läderklädda medelålders knuttar i

Heja, heja, heja, heja

Vad betyder det för ekonomin att något roligt händer? Vad betyder det för konsumtionen att folk blir glada? Hur ska man räkna in lycka och välbefinnande i kalkyler för framtiden, och om det har betydelse, hur ska man åstadkomma detta välbefinnande? Just idag är det lättare än annars. IFK Mariehamn firas av yster skara på torget. På gårdagens kalas var matchen som tog hem cup-guldet det stora samtalsämnet, och ledde helt säkert till större lycka och åtminstome mer konsumtion av alkohol under kvällen. Segern, så trivial den kanske är för någon som inte bryr sig om fotboll (jag såg matchen, bet på naglarna), skapade en känsla av samhörighet, glädje och stolthet. Den bekräftade att vi på Åland är dugliga människor, att finnen Pekka Lyyski är värd vår kärlek, att brasilianare, nigerianer, amerikaner och svenskar (bland andra) också är ålänningar, och vi egentligen är ett enda stort kumbaya av tolerans och gemenskap. Den berättelsen kanske inte är helt sann, men den är viktig. Den ä

Super-sosse ur garderoben

Bild
Ja, här står jag nu, i Jonas Wiléns dråpliga gestaltning. Redo och villig. Det allra roligaste med att vara involverad i en valkampanj är att träffa så många människor, från herremannen som sa "Nej, fy fan!" när han såg mig (det var ju inte roligt, men intressant), till de spontana kramarna och lyckönskningarna. I torsdags var jag med om min första valdebatt i Ålands radio, om kommunstrukturen. Se den här: http://www.radiotv.ax/webbtv Mitt och socialdemokraternas budskap kan sammanfattas så här: Ålands 16 kommuner gör det svårt att behålla bärkraftighet, långsiktighet och likvärdig service till alla människor. Vi behöver jobba på att ändra strukturen, så att verksamheten blir det viktiga, inte kommungränserna. Vi tror att 3 kommuner kan vara ett rimligt mål, och vill att nästa landskapsregering ska ta sikte på det och noggrant utreda konsekvenserna av ett samgående. Och förstås, fundera på vad som händer om man gör inget alls. Så att. Spelet är igång, och roligt är d

Ingen skam, det finns jobb att göra.

I min värld, ingen skam. I min värld har civilsamhället klivit fram som aldrig förr. I min värld har vilja till solidaritet, till omtanke, till simpelt arbete och givmildhet varit så överväldigande att man knappt kan greppa det. I min värld, facebook-grupper, maillistor, telefonberedskap, lokalbutiker som är beredda att ställa upp med mat om det behövs, föreningar som packat sängkläder ifall nån ringer, privatpersoner som brer smörgåsar. I min värld, människor som önskar att de kunde visa, handfast och tydligt, att de förstår. Att de vill hjälpa. Att de helst av allt tar ett barn i famnen och sjunger Prästens lilla kråka tills barnet som pratar ett annat språk kiknar av skratt på "...och sen slank hon ner i diket." I en annan värld struthattar, så löjliga att man vill rikta sitt högst symboliska lasersvärd mot dem och laga en liten tonsur. I en annan värld, människor som kastar raketer på spädbarn. Jag läser att utrikesminister Alexander Stubb  utsträcker sin symp

Mariehamn, Sittkoffska gården.

Jag var på debatt i Sittkoffska gården. Det skulle handla om utvecklingen i Mariehamn, och handlade (inte helt överraskande) om utvecklingen av de företag och butiker som finns i absoluta centrum. City Mariehamn heter det. Där fanns nog inte en enda person som inte kandiderade i val, och de som pratade sade precis samma saker som de sagt så många gånger förut. Med undantag för Barbro Sundback då, vars rastlösa intellekt alltid jagar fram visioner som alla andra vet är bra men inte vill understöda för att hon är för röd. Bert Häggblom (Ob) tyckte, i vanlig ordning att alla andra är dumma och att allt går för långsamt. Rauli Lehtinen (Lib) ville ha bort bilarna. Roger Jansson (M) ville bygga på höjden. Anita Husell-Karlström (C) sa rätt saker, men utan konkretion, och Axel Jonsson (Åf) flexade sina beprövade retoriska stilgrepp. Själv sa jag ingenting. Det jag skulle ha sagt är detta: Problemet är inte att det bor för lite folk i Mariehamn. Problemet är inte att hitta ett nytt

Vad skulle jag ta med mig?

Jag funderar över detaljerna, om jag vore mamman i en familj på flykt. Om jag lämnade mitt hem, vad skulle jag ta med mig? (Självklart skulle jag sticka om mitt hus blev sönderbombat, om det inte gick att leva längre, om mina barn var i fara). Vad skulle jag packa, i vilka väskor, om jag visste att jag inte kan återvända? Fotografier av lyckligare dagar. Allt av värde som skulle gå att sälja. Kläder. Pengar. Dator. Telefon. Vad skulle jag lämna. Avtrycket av min kropp i sängen. Doften i mitt hus. Alla saker som jag har men sällan använder. Tavlan i köket med de simmande fåglarna. Katterna. Vad skulle jag sakna? Min plats. Min identitet. Min värld. Jag skulle aldrig sluta längta efter min verklighet, mina grannar på min gränd i min stad. Vänskapsbanden och fienderna, det självklara i att stiga upp på morgonen och veta vart man är på väg. Att folk vet vem man är och vad man har varit. Det hemskaste, tänker jag, är att den dag man beger sig ut på flykt är man ingen. Man är en

Skördefest. Marskogen. Lugnet. Tsarevna.

Över allt annat, samma överväldigande känsla. Så vackert det är. De mättade höstfärgerna, de blanka vattnen. Solen som silar snett. Siv Linneys åker av blommor. Den blanka rödlöken i skålen på buffé-bordet. Grisen som borrade ner klövarna i leran. Jag vet inte varför, men tänkte intensivt på det finska ordet. Sorkka. Det såg så bestämt ut med klövarna. En "sorkka" i leran. Middagen igår; rödbetorna från Odlarringen, osten från Skimra gård, potatisen, köttet från Ulfsby, persiljan, morötterna, Vårdö-tomaterna. Mina egna bondbönor. Idag, lammsteken. Osten. Gurkan. Jag vet inte, men det berör mig att veta att maten jag äter är odlad här, skördad här, packad här. Det betyder något. Alla människor i rörelse. under skördefesten Dödsolyckan i Hammarland. Parkeringsholkarna. Självklart borde det finnas ett bättre system att ta sig runt mellan gårdarna än att alla kör med sina egna bilar. Och tack, alla ni som önskar mig lycka till.  Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men

Är vi onda eller goda?

Hör ni människor. Det är vår stund nu. I varje tid i historien finns ögonblick som definierar människorna och tidsandan. Stunden när man höjer armen i en Hitler-hälsning, och tillåter att man gasar ihjäl miljoner människor. (Det hände i Tyskland) Stunden när man stänger förråden fulla med mat, och låter människor svälta ihjäl. (Det hände på Irland) Stunden när man tar emot nära en halv miljon flyktingar i sitt land, och ger dem av sin egen jord. (Det hände i Finland) Nu är stunden när vi ska visa hurudana människor vi är, vilket virke vi är byggda av. Är vi onda eller goda? Jag är så kategorisk att jag menar att det är ondska att stänga dörren och vända ryggen till medmänniskor som flyr. Vi har en internationell lagstiftning som ger dem rätt till asyl. Den finns just precis för tider som dessa, när nöden är akut och oförsonlig. Jag skäms över Eckerö-linjens agerande igår. Jag skäms över mitt lands regering och över en utrikesminister i vars hjärta ingen barmhärtighet bor.

Mammas köttbullar

Plötsligt, oväntat, grips jag av en häftig längtan efter min mamma. Inte sådan hon är nu, sängbunden och bara delvis närvarande, utan min mamma från när jag var tolv. Hon stod i köket, som jag nu i efterskott insett var minimalt, så litet att man knappt kunde vända sig om, och rullade köttbullar. Min mammas köttbullar hade ganska stora lökbitar i sig, som man ibland fick peta in för att bullarna skulle bli jämna. När de var trillade, jämna och fina, skulle de rullas i skorpsmulor och stekas i smör. När jag hjälpte till åtföljdes det av ständiga förmaningar. Inte för stora. Inte knöliga. Inte äta av den råa köttbullssmeten (som var sagolikt god). Händerna blev kladdiga och feta. Efter ett tag fick man ont i ryggen. När stekandet vidtog tog det aldrig slut. Hon stekte och stekte och stekte. Potatisen kokade, ångan rykte, fläkten snurrade. Det var varmt och osigt. TV:n vrålade i vardagsrummet, och pappa var aldrig hemma. Sen elvispen i potatiskastrullen, ljudet när visplarna drev

Färre kommuner, mer framtid

Det finns en siffra som jag funderat på sen jag förra veckan lyssnade på Katarina Fellman från ÅSUB. Hon presenterade fakta och prognoser som kan (eller ska) ligga till grund för framtida beslut om kommunstrukturer. År 2030 är 41,2 % av Vårdös befolkning över 65. Då är 9,3 % under 15 år. Detta enligt en alldeles färsk befolkningsprognos från Ålands statistik- och utredningsbyrå ÅSUB. Över hälften av befolkningen ska alltså försörjas av någon annan, och det är en väldigt låg andel barn och ungdomar i kommunen. Så låg faktiskt, att det är snudd på omöjligt att få det att funka. Den sista slutsatsen är min. Det andra är fakta, om man inte på något revolutionerande sätt ändrar på saker. Prognosen bygger på det man redan vet, det vill säga de mönster och den utveckling som varit. Det är vad icke-förändring leder till. Vårdö och Saltvik är de kommuner som sagt nej till att ens vara med och utreda hur ett samgående för de norråländska kommunerna skulle se ut och vad det kunde ge för

Tordmulens flykt

En tanke från den där ena dagen i somras när det var riktigt varmt. Vi var ute med vår buckliga plåt-Buster till en av holmarna ytter om Saggö. Jag simmade på fyra olika ställen. Det var kallt, men uthärdligt. Jag plaskade undan småfisken innan jag plaskade i. På väg hem över havet  var det en hel koloni med tordmular som pilade runt båten. Dök riktigt nära, svingade sig runt båten. Jag kom på mig själv med att tänka att de var missilformade. Missilformade. Så regerar språket över oss. Missiler är formade som tordmular, för att det är den perfekta formen att ta sig genom luften. Raketer är formade som svalor på väg upp mot himlen. Kamouflage-dräkter efterliknar lövverk. Solnedgångens färger går inte att beskriva utan att bli fånig. När man sitter på varmt berg och tittar ut över platt hav. När man ser det som är ogräs i bergsskrevor, och det tar andan ur en.

Samma gamla högerpolitik

Jaha, hörni. Så var det dags igen för ett sparpaket där regeringen Sipilä ska få fosterlandet på banan. Än en gång angriper man välfärdsstaten. Det är den som är problemet, för att landets "konkurrenskraft" är svag på grund av höga kostnader. Jag använder citationstecknen medvetet. Lika medvetet som statsminister Sipilä med sitt ganska intressanta språkbruk målar upp en bild av allvarsamma män som sammanbitet och självuppoffrande gör det som måste göras för helheten. Underförstått är det att någon latat sig med för långa semestrar, maskat från jobbet med någon halv förkylning eller lika gärna kan jobba en söndag som någon annan dag, för det är ju ingen skillnad. Detta är inte sant. Finlands höga kostnader i relation till låglöneländer beror på att vi inte har barnarbetskraft, att vi har lagar som reglerar arbetsmarknaden, att folk har löner som går att leva på. Globaliseringen, som på många sätt är en bra sak, leder också oreglerad till en rovdrift på människor och natu

Söndagsfröjd

Idag var en pyjamasdag. På morgonen, doften av regn och det ihärdiga porlandet från stuprännorna. Den oerhörda lyxen att i ett tyst och sovande hus sträcka ut fötterna mot en svalare del av madrassen, vända sig lite och somna om. Koppen kaffe, och en bok vars väv är så tät att verkligheten inte syns igenom. Sonen som gräddade våfflor, och hallonsylten med doften av Annikas trädgård i augusti. Soffan i huset där alla gjorde inget, precis som de ville. Fem avsnitt på raken av tv-serien som är både smart och snygg. Isabel Kvarnfors bondbönor och spenat att laga middag av. Hur köksbordet och vår medfarna kökssoffa andas frid. Grannpojkarna som sprungit ut och in med olika projekt. Gårdagens kräftskiva, där sossar och agnostiker innerligt sjöng med i Freddie Wadling version av Blott en dag. Arbetsveckan full av nytt och spännande. Imorgon.

Inget göra inget alternativ

Visst finns det hopp. Visst finns det kärlek. Självklart är vi som vill hjälpa fler än de som inte vill det. Vi vet bara inte hur vi ska göra. Kriser tar fram det bästa och det sämsta i mänskligheten. Låt oss fokusera på kraften, på det positiva. Jag har sett många fråga efter vad man kan göra, hur vi kan hjälpa den droppe i havet av flyktingar som de facto sökt sig till Europa. Ska man samla in grejer? Ska man åka ner...nånstans? Ska man ge pengar? Vad ska man göra om man vill förändra, inte bara lindra den omedelbara nöden? Jag är ingen expert, men detta har jag läst mig till; -skicka inte saker om du inte vet att det finns beredskap att ta emot dem. Skor, kläder och kritor är inte nödhjälp när det gäller livet -det finns bra organisationer som  har kunskap och som alltid är på plats. Läkare utan gränser. Röda korset och Röda halvmånen. Kvinna till kvinna. Rädda barnen, bara för att nämna några. Ge pengar. -på lång sikt: Jobba medvetet. Bilda dig. Läs på. Agera. Jag

Mamma till mamma

När min äldsta son föddes var allt nytt. Jag såg fram emot förlossningen som en tillställning och det lilla barnet som en docka. Ingen, ingen kan veta förrän man varit med om det, hur ett barn förändrar allt. I den stund han föddes var smärtan ett skruvstäd, så intensiv att jag glömde bort hur man andas.När han lyftes upp på min mage var han så varm och blöt. Han pep som en kattunge. I den ryckiga rörelsen när hans arm viftade, med knuten näve, var jag förlorad. All kärlek och fröjd i världen, all njutning, all glädje strömmade in, tillsammans med ångesten, otillräckligheten och rädslan som det innebär att vara förälder. Att bli mamma är att bli hjälplös i sin kärlek, och så stark att man orkar. Jag hade inget val, för den människan som kommit ut ur har en absolut rätt till mig. De följande tre, samma sak. Vad jag tyckte och tänkte före de föddes var en sak. Hur det var när de kom en annan. Den oerhörda njutningen att hålla min pojkes kullriga mjuka fötter i handen när han int

Hem till Klinten

Jag cyklar hem från Indigo. Det regnar, och jag känner hur det pyser vatten ur cykelsadeln. Utanför Kotipizza står två herrar och svajar, den ena prekärt lutad mot ett gammal skrälle till hoj. Motvind och regn och mörker. När jag trampar förbi bibban känner jag mig plötsligt och lite oförklarligt lycklig. Hösten är egentligen inte min tid. Jag skvalpar just nu omkring i ett mellanrum i mitt arbetsliv, och vaknar ibland tidigt på morgonen och undrar vad jag gett mig in på. Samtidigt är jag fri. Jag kan sova till nio, även om jag får dåligt samvete om jag gör det. Gamle Luther knackar alltid på axeln och mumlar något om att göra nytta. Ingen kräver ord av mig, och då väller det fram saker. Tydligen har jag vant mig så vid att skriva varje dag att det inte går att sluta. Uppför Skarpansvägen tänker jag än en gång på hur fina husen där är, de snedställda på högra sidan. Bland mina favoriter i staden faktiskt. Nästan hemma i gränden, på Klintvägen, rundar jag två tjejer som är så i

De äger framtiden

Hur jag än försöker kan jag inte tänka på annat. Jag jobbar, jag skriver, jag lagar mat, jag smeker den spinnande katten i min säng, och hela tiden mal en underström av ångest i kroppen. Min son är på väg hem norrut genom Europa, och längs vägen. I Grekland, i Dubrovnik, Sarajevo, Budapest möter han flyktingar. Jag öppnar datorn men vill inte längre läsa nyheterna. Egentligen är det inget nytt, men vidden och skalan i den pågående flyktingkatastrofen griper mig om strupen. Den är som en hund som vägrar släppa taget om en strumpa. I en Facebook-kommentar läser jag att en av våra lokala rasister tycker att spåren förskräcker i stater som haft en mer generös flyktingpolitik än Finland. Jag tänker; kan man vara så hjärtlös? För hundrade gången ser jag bilden av pappan som gråter av lättnad och förtvivlan när han bär i land sin son efter resan över Medelhavet. Då klarnar det plötsligt för mig. Det som skrivs nu, i blod, är inte vår historia. Det är deras. De äger den. Precis