Välkomna, choko-barn

Alltid det där med att yngla av sig. Alltid samma rädsla för reproduktion, för att de oönskade ska uppfylla jorden och tränga bort de rättfärdiga.
Jag tänker förstås på den olycksaliga rasisten Sademies och hans analys av de svarta afrikanernas mångfaldigande i vårt land.
Självklart är han löjligt okunnig om demografi, om (kontinenten!) Afrika, om i princip allt.
Självklart får man obehagliga associationer till nazismens förintelse-strategi, behandlingen av andra misshagliga folkgrupper, från romer till lössläppta kvinnor.
En feministisk analys är  att Sademies inte bara är rädd för utlänningar, svarta människor och generellt sett alla som inte är som han, utan också skräckslagen för vad kvinnor kan ställa till med.
Att föda okontrollerat.

I det tämligen korta blogginlägg som nu reproduceras överallt hinner Sademies sprida så mycket rädsla, hat och misstro att det osar om det, lika illa som partikamraten Hakkarainen efter en sen kväll.

Låt mig bjuda lite kärlek i stället.
I vårt land föds för lite barn. Vad vore bättre än en rejäl injektion av choko-babysar, med runda mjuka kinder, lockigt hår och alldeles bedårande bruna ögon. Inte bara skulle vi bli fler, vi skulle också bli vackrare som nation, och dessutom inte bränna oss så mycket i solen när vi åker på semester. Vi. Vi. Inte dom.