Nina Fellman

Jag var där. Det kom några tårar, fast jag sa åt sonen som var med att det var bara regndroppar. Det var min första fotbollsmatch på flera år. Det var kallt som tusan, det regnade. Där jag stod såg man bara halva planen, och det första målet missade jag helt. Men förbanna, jag var där, och jag var lycklig. IFK Mariehamn gav mig en klump i halsen, en stolthet och en känsla av stark samhörighet som jag alls inte förtjänat eller gjort något för. Jag kan bara tacka och ta emot. Jag har läst några artiklar av bemärkta fotbollsskribenter, som alla faller in i samma berättelse. Den lilla uppstickaren som vinner, mot alla odds. Den lilla hålan med det stora hjärtat. Samhörigheten. Kämpa-andan. Det vackraste, för mig: 1. Gubbarna som ägnade en hel dag åt att bygga upp den där rangliga läktaren så att alla skulle få plats. 2. Ordningsvakten, en kvinna, som höll supportrarna i schack bakom staketet medan spelarna fick sin medalj. Hur hon kramade om killen med den gröna halsduken, han

Sällan har man skådat ett så uppskruvat tonläge i en debatt som just precis nu. Det är intressant att beskåda, och samtidigt märkligt. Betänk vad som egentligen hänt. En långvarig styrelseordförande för landskapets viktigaste bolag fick beskedet att han inte längre åtnjuter ägarens förtroende. Ibland går det så, framför allt i det privata näringslivet. Just det här förtroendeuppdraget är därtill förknippat med ett särskilt ansvar, och det är ingalunda ovanligt att folk byts ut på politiskt tillsatta poster för mycket mindre fadäser. Beskedet kom inför tillsättande av ny styrelse,  efter en lång period av turbulens inom Paf, och efter en upprivande och hätsk debatt om en av vår tids stora och avgörande moraliska frågor, hur vi ska förhålla oss till flyktingkrisen i världen. I regeringsprogrammet betonas vissa värderingar, genomgående och konsekvent.  Det är inte bara tomma ord, om nu någon trodde det. Yttrande- och åsiktsfrihet är två av vårt samhälles grundpelare. Politiker

Jag tänker på Aleppo. Alla dagar. Vem kan låta bli, när man ser klippen och inser att det man läste om förr, det som hände i ghettot i Warszawa, under bombningarna av Dresden eller, varför inte under de sista krigsdagarna under fortsättningskriget. Tali-Ihantala. Det händer nu. En av världens äldsta städer bombas till grus. Nyfödda barn krossas och dras blodiga ur raserade hus. En gammal gammal kvinna står oförstående och tittar på det som varit hennes hem. Det är knappt så man förstår vad själva kriget handlar om, men människor som saknar skuld, som bara vill överleva och leva, deras liv förspills. Samtidigt röstar ett kommunfullmäktige. En debatt förs, där en kommuns ekonomiska trångmål anförs som en orsak att inte ta emot fem människor på flykt. En familj. En. Vårdö tänker jag på. Förstås. Varje gång jag åker genom Vårdö, oftast på väg till färjan, tänker jag på Katrina och de blå äpplena. På löftet om ett bättre liv, och på kaptensvillorna, på skillnaden mellan den som knappt

Mitt i tillfredsställelsen som kommer av ett nystädat hem och vetskapen att det är fredag imorgon, grips jag av en väldigt irritation. Det är när jag läser ytterligare ett inlägg i den stora julkyrko-debatten, om hur små barn minsann inte far illa av en gudstjänst en gång i året, och kulturen och myset och finheten. Nog är det väl fan (ursäkta ordvalet) att en gudstjänst inte skulle ha ett religiöst innehåll. Där jag kommer ifrån betydde det någonting med Gud och Jesus att gå i kyrkan, och om det inte längre gör det förstår jag faktiskt inte varför den finns. Jag har inget emot kyrkor och församlingar, lika lite som jag opponerar mig mot moskeer eller tempel. Jag förstår och uppskattar (delvis) kyrkornas betydelse som kulturbärare. Jag tycker det är fint och bra om föräldrar som känner det så tar sina barn till kyrkan (det är ju de facto inte så många som gör det). Det jag faktiskt inte begriper och som jag efter denna debatt aktivt börjar bli irriterad på, är den självgodhet me

Min mamma dog. Det var i februari. Jag var där och höll om henne när livet tog slut med några sista fladdriga hjärtslag och några sista ytliga andetag som inte orkade driva ner luften i hennes plågade lungor. Det var bra att hon dog. Hon var så sjuk, så trött och hade så ont. Under flera år före den sista lunginflammationen släpade iväg henne, var det bara delar av henne kvar. Roliga, glada, ironiska delar. Sorgliga stunder när ingen kunde övertyga henne om att råttorna under sängen eller barnet som grät i timmar inte var verkliga. Hon var orörlig, tjock och hjärnskadad. Ibland, när hon var riktigt trött, trodde hon att jag var hennes barndomsvän Marjatta. Hon var min mamma. Jag tänker på henne varje dag, mer nu än när hon levde. Som om sorgen släppt tanken fri och suddat ut allt sånt som man i livet kunde vara irriterad eller bitter eller missnöjd med. Sånt smått skit som hindrar en från att sträcka ut handen i en smekning. Som får en att panta på kärlek som vore den en handelsva

Finlands och Ålands minsta kommun Sottunga, med under 100 invånare, har debatterats ivrigt i Ålands lagting, i media och vid kaffeborden. Orsaken; en post i tilläggsbudgeten på 200.000 euro, som ska utbetalas till Sottunga som ett övergångsstöd. Behovet av ett extra anslag uppstod för Sottunga när fler äldre än man räknat med fick ett tyngre vårdbehov. Egentligen borde man sluta där. Självklart är det vårt gemensamma ansvar på Åland att se till att våra gamla får den vård de behöver. Det är inte värdigt eller rätt att det så uppenbart finns en koppling mellan kommunens ekonomiska trångmål och enstaka personer. Landskapsregeringen ska alltså hjälpa. Samtidigt måste vi förändra. Det är inte bra med svaga kommuner, och flera av våra sexton kämpande, levande och aktiva kommuner är ekonomiskt bräckliga. Mitt mål med den kommunstrukturreform vi jobbar med är att ha kommuner som är så starka att de a. inte är totalt beroende av landskapsandelar, och därmed fria att göra sina egna pr