Inte försvinner Sottunga.
Finlands och Ålands minsta kommun Sottunga, med under 100 invånare, har debatterats ivrigt i Ålands lagting, i media och vid kaffeborden.
Orsaken; en post i tilläggsbudgeten på 200.000 euro, som ska utbetalas till Sottunga som ett övergångsstöd.
Behovet av ett extra anslag uppstod för Sottunga när fler äldre än man räknat med fick ett tyngre vårdbehov.
Egentligen borde man sluta där. Självklart är det vårt gemensamma ansvar på Åland att se till att våra gamla får den vård de behöver. Det är inte värdigt eller rätt att det så uppenbart finns en koppling mellan kommunens ekonomiska trångmål och enstaka personer.
Landskapsregeringen ska alltså hjälpa. Samtidigt måste vi förändra. Det är inte bra med svaga kommuner, och flera av våra sexton kämpande, levande och aktiva kommuner är ekonomiskt bräckliga.
Mitt mål med den kommunstrukturreform vi jobbar med är att ha kommuner som är så starka att de
a. inte är totalt beroende av landskapsandelar, och därmed fria att göra sina egna prioriteringar
b. inte är sårbara för plötsliga men helt förutsebara förändringar. Som att gamla människor blir sjuka eller att det i en kommun kan hända att någon blir allvarligt sjuk, hamnar i ett missbruk, eller får ett multihandikappat barn. Våra kommuner ska vara starka nog att absorbera sådant utan att det märks direkt på sista raden.
Dessutom, och detta är kanske viktigare, behöver kommunerna ha utvecklingskraft. Det måste finnas kompetens, vilja och utrymme att sikta framåt, inte att sätta alla krafter på att hålla näsan ovanför vattnet.
De som idag är kritiska till att kommunerna åläggs kostnadsdrivande nya pålagor genom lagstiftning, behöver förstås komma ihåg att det ofta är reformer avsedda att göra livet bättre och lättare för medborgarna. Det är människorna som är viktigast, inte strukturen.
Kommer Sottunga alltså att försvinna?
Absolut inte. Varje sten, varje stig, varje människa, varje holme ska finnas kvar. Troligtvis i en annan kommunal struktur, där servicen organiseras i en större helhet, men fortfarande Sottunga.
Mitt jobb, som jag ser det, är att hitta en modell som känns trygg, legitim, och ger förbättringar där förbättringar är nödvändiga.
Det är min övertygelse att Åland måste vara ett samhälle i förändring. Att inget göra är att backa. Det är inte lätt, det går inte snabbt och just nu är precis allting oklart.
Vackert så.
Orsaken; en post i tilläggsbudgeten på 200.000 euro, som ska utbetalas till Sottunga som ett övergångsstöd.
Behovet av ett extra anslag uppstod för Sottunga när fler äldre än man räknat med fick ett tyngre vårdbehov.
Egentligen borde man sluta där. Självklart är det vårt gemensamma ansvar på Åland att se till att våra gamla får den vård de behöver. Det är inte värdigt eller rätt att det så uppenbart finns en koppling mellan kommunens ekonomiska trångmål och enstaka personer.
Landskapsregeringen ska alltså hjälpa. Samtidigt måste vi förändra. Det är inte bra med svaga kommuner, och flera av våra sexton kämpande, levande och aktiva kommuner är ekonomiskt bräckliga.
Mitt mål med den kommunstrukturreform vi jobbar med är att ha kommuner som är så starka att de
a. inte är totalt beroende av landskapsandelar, och därmed fria att göra sina egna prioriteringar
b. inte är sårbara för plötsliga men helt förutsebara förändringar. Som att gamla människor blir sjuka eller att det i en kommun kan hända att någon blir allvarligt sjuk, hamnar i ett missbruk, eller får ett multihandikappat barn. Våra kommuner ska vara starka nog att absorbera sådant utan att det märks direkt på sista raden.
Dessutom, och detta är kanske viktigare, behöver kommunerna ha utvecklingskraft. Det måste finnas kompetens, vilja och utrymme att sikta framåt, inte att sätta alla krafter på att hålla näsan ovanför vattnet.
De som idag är kritiska till att kommunerna åläggs kostnadsdrivande nya pålagor genom lagstiftning, behöver förstås komma ihåg att det ofta är reformer avsedda att göra livet bättre och lättare för medborgarna. Det är människorna som är viktigast, inte strukturen.
Kommer Sottunga alltså att försvinna?
Absolut inte. Varje sten, varje stig, varje människa, varje holme ska finnas kvar. Troligtvis i en annan kommunal struktur, där servicen organiseras i en större helhet, men fortfarande Sottunga.
Mitt jobb, som jag ser det, är att hitta en modell som känns trygg, legitim, och ger förbättringar där förbättringar är nödvändiga.
Det är min övertygelse att Åland måste vara ett samhälle i förändring. Att inget göra är att backa. Det är inte lätt, det går inte snabbt och just nu är precis allting oklart.
Vackert så.
Kommentarer
Skicka en kommentar