Livets förgänglighet, dödens visshet.

Min mamma dog.
Det var i februari. Jag var där och höll om henne när livet tog slut med några sista fladdriga hjärtslag och några sista ytliga andetag som inte orkade driva ner luften i hennes plågade lungor.

Det var bra att hon dog. Hon var så sjuk, så trött och hade så ont. Under flera år före den sista lunginflammationen släpade iväg henne, var det bara delar av henne kvar. Roliga, glada, ironiska delar. Sorgliga stunder när ingen kunde övertyga henne om att råttorna under sängen eller barnet som grät i timmar inte var verkliga. Hon var orörlig, tjock och hjärnskadad. Ibland, när hon var riktigt trött, trodde hon att jag var hennes barndomsvän Marjatta.

Hon var min mamma. Jag tänker på henne varje dag, mer nu än när hon levde. Som om sorgen släppt tanken fri och suddat ut allt sånt som man i livet kunde vara irriterad eller bitter eller missnöjd med. Sånt smått skit som hindrar en från att sträcka ut handen i en smekning. Som får en att panta på kärlek som vore den en handelsvara som krymper och devalveras om man använder den för mycket.

Min vän Maarit, som varit så nära döden man kommer, två gånger, säger att hon nu vet meningen med livet. Det är att älska och vara lycklig tillsammans med dem man älskar.

Det är ju mycket simpelt. Och mycket svårt. Man blir så småaktig i livet, så snål och beräknande. Man överväldigas av trötthet efter en arbetsdag och en hastigt hoprafsad middag. Man orkar inte, och vill vara ifred.

Jag vill gärna tänka att mamma visste att jag var där, att jag höll henne i handen, att jag och mina systrar grät högt och hjälplöst, som barn gråter när de blir ensamma.

Jag tror inte på ett liv efter detta. Därför måste kärleken, i det liv vi har, vara det viktigaste. Det tänker jag att jag ska komma ihåg oftare.