Vad heter Katrina idag?
Jag tänker på Aleppo. Alla dagar. Vem kan låta bli, när man ser klippen och inser att det man läste om förr, det som hände i ghettot i Warszawa, under bombningarna av Dresden eller, varför inte under de sista krigsdagarna under fortsättningskriget. Tali-Ihantala.
Det händer nu. En av världens äldsta städer bombas till grus. Nyfödda barn krossas och dras blodiga ur raserade hus. En gammal gammal kvinna står oförstående och tittar på det som varit hennes hem.
Det är knappt så man förstår vad själva kriget handlar om, men människor som saknar skuld, som bara vill överleva och leva, deras liv förspills.
Samtidigt röstar ett kommunfullmäktige. En debatt förs, där en kommuns ekonomiska trångmål anförs som en orsak att inte ta emot fem människor på flykt. En familj. En.
Vårdö tänker jag på. Förstås. Varje gång jag åker genom Vårdö, oftast på väg till färjan, tänker jag på Katrina och de blå äpplena. På löftet om ett bättre liv, och på kaptensvillorna, på skillnaden mellan den som knappt fick lov att föda sitt barn för att det fanns arbete att göra och de som ägde och bestämde.
Har det hänt något sedan dess? Jag vet att Sally Salminens Katrina är "bara" skönlitteratur, men litteraturen känns ibland som det enda riktigt sanna sättet att beskriva och kunna förstå både historien och de djupaste orättvisor.
Så. Dagens Katrina. Vad heter hon? Är hon, som inte ens får komma till Vårdö för att hon kostar för mycket, en syrisk kvinna från Aleppo? Är det hennes två små barn och hennes gamla pappa som är ett sådant hot. Mot vad?
Vi kan inte hjälpa alla. Inte ens en bråkdel. Vi gör alla för lite, och får skämmas för det. Men, hur går man med huvudet högt i vetskapen att fem hela människoliv kunde ha räddats till trygghet och framtid, och man var den som sa nej?
Idag, dagen efter beslutet i Vårdö fullmäktige om att inte ta emot en flyktingfamilj till kommunen, satt jag i landskapsregeringens plenisal och fattade beslut om att förlänga anbudstiden för Vårdö-bron. Det var ett lätt beslut. Vårdö ska ha sin bro, den ska byggas för en lång framtid och för ett blomstrande samhälle. Det är självklart att vi andra ålänningar solidariskt ska stå för den kostnaden.
Jag tycker solidaritet och medmänsklighet måste sträcka sig utanför gränser. Annars är man, som Astrid Lindgren uttrycker det, bara en liten lort.
Min djupa respekt till er Vårdö-politiker som sa ja. Nästa gång vinner ni.
Det händer nu. En av världens äldsta städer bombas till grus. Nyfödda barn krossas och dras blodiga ur raserade hus. En gammal gammal kvinna står oförstående och tittar på det som varit hennes hem.
Det är knappt så man förstår vad själva kriget handlar om, men människor som saknar skuld, som bara vill överleva och leva, deras liv förspills.
Samtidigt röstar ett kommunfullmäktige. En debatt förs, där en kommuns ekonomiska trångmål anförs som en orsak att inte ta emot fem människor på flykt. En familj. En.
Vårdö tänker jag på. Förstås. Varje gång jag åker genom Vårdö, oftast på väg till färjan, tänker jag på Katrina och de blå äpplena. På löftet om ett bättre liv, och på kaptensvillorna, på skillnaden mellan den som knappt fick lov att föda sitt barn för att det fanns arbete att göra och de som ägde och bestämde.
Har det hänt något sedan dess? Jag vet att Sally Salminens Katrina är "bara" skönlitteratur, men litteraturen känns ibland som det enda riktigt sanna sättet att beskriva och kunna förstå både historien och de djupaste orättvisor.
Så. Dagens Katrina. Vad heter hon? Är hon, som inte ens får komma till Vårdö för att hon kostar för mycket, en syrisk kvinna från Aleppo? Är det hennes två små barn och hennes gamla pappa som är ett sådant hot. Mot vad?
Vi kan inte hjälpa alla. Inte ens en bråkdel. Vi gör alla för lite, och får skämmas för det. Men, hur går man med huvudet högt i vetskapen att fem hela människoliv kunde ha räddats till trygghet och framtid, och man var den som sa nej?
Idag, dagen efter beslutet i Vårdö fullmäktige om att inte ta emot en flyktingfamilj till kommunen, satt jag i landskapsregeringens plenisal och fattade beslut om att förlänga anbudstiden för Vårdö-bron. Det var ett lätt beslut. Vårdö ska ha sin bro, den ska byggas för en lång framtid och för ett blomstrande samhälle. Det är självklart att vi andra ålänningar solidariskt ska stå för den kostnaden.
Jag tycker solidaritet och medmänsklighet måste sträcka sig utanför gränser. Annars är man, som Astrid Lindgren uttrycker det, bara en liten lort.
Min djupa respekt till er Vårdö-politiker som sa ja. Nästa gång vinner ni.
Kommentarer
Skicka en kommentar