Nina Fellman

För 20 år sedan, lite drygt, stod jag på en samling i Ålands lyceum, med ett barn i famnen, och översatte från finska ett vittnesmål om kriget i Jugoslavien. Det var knappt så orden fick plats i min mun. Koncentrationsläger. Massgravar. Etnisk rensning. Män och pojkar ut på en åker, skottsalva efter skottsalva. Hur de som överlevde gjorde det för att de låg stilla under sina bröders och pappors och vänners döda kroppar. Redan nu känns det orimligt att det hände, i nutid. Det var fascism, rasism och nationalism, hand i hand med en okontrollerad, lögnaktig och fullkomligt omoralisk populism som åstadkom tusentals människors död, och det händer Europa, på 1990-talet. Igår. Den besinningslösa ondskan tycks alla samhällen bära inom sig. Jugoslavien. Rwanda. Burma. Just nu, medan jag skriver och medan någon läser, utrotas Rohingya-folket. Det är små barn som bränns levande. Jag menar att var och en som tar i sin mun anklagelser mot andra grupper av människor på basen av deras språk

"Snön faller, och vi med den." Den meningen spelas upp i mitt huvud varje gång det snöar. De som känner igen den som en textrad i en låt av Ulf Lundell är kanske i samma ålder som jag. Han är ingen favorit, men sina texter kan han. Nu, när den första snön för säsongen fallit över staden önskar jag att det kom mera, tjocka drivor av det, som bestämt tvingade fram yllesockor, rejäla skor och en tydlig skillnad mellan årstiderna. Inte detta slask-mittemellan.  Det går över förstås, allra senast när den första riktiga snön påminner om hur tungt det är att skotta. Igår åkte min Lill-sippa iväg till Göteborg igen, efter en alltför kort helg hemma. Sen gick jag ut på en promenad. Solen sken, blåsten vilade. Jag kände mig som en mullvad som i veckor krupit runt i sina underjordiska gångar och plötsligt sticker upp nosen ovan jord. Lite blind. Lite överraskad. Budgetdebattens vågor har lagt sig. Referensgruppen för kommunreformen var mitt sista möte i fredags, ett konstruktivt

Efter en intensiv vecka i Helsingfors, med en uppsjö av mottagningar och mingel, landar jag i novembermörka, blöta Mariehamn. I taxin hem klämmer allt, skorna jag inte fått av mig på hela dagen, strumpbyxorna, axelremmen på väskan som gräver sig in, fylld som den är med alla världens pärmar. Lamporna i köket i mitt hus är välkomnande tända, fast jag vet att hemmasonen är på träning. När jag öppnar dörren sitter en av katterna i hallen och tittar, lite högdraget som katter gör. Över mig sköljer en nästan fysisk känsla av lättnad. Mitt hus, som doftar hemma. Mina repor i golvet. Min tavla som hänger lite snett. Min tystnad. Jag får hastigt av mig allt som skaver och spänner. Örhängen och ringar, smink, fina kläder, klackar, allt i en hög. En kopp te i min blåa mugg. Pyjamasbyxor och  yllesockor och stillhet. Mitt hem omsluter mig som en varm pläd, med lager på lager av familjehistoria i alla sina skavanker, kladdiga kokböcker och fläkten i badrummet som man måste smälla till för a

Det är en svår balans och motsättning mellan det stora och det lilla, mellan självbestämmande och statlig kontroll, centrum och periferi. Det intellektuella och praktiska problemet för mig är: Vad är alternativet till nationalism, om man verkligen inte vill hoppa på det tåget? Det räcker  inte att svara; lite mindre nationalism. Inte om man menar samma gamla nationalism men på ett mindre territorium. Det tycks som om de många separatistiska rörelser som just nu påverkar så starkt, från Brexit till Katalonien, från Trumps America first till Soinis Blå och åländsk strävan efter självständighet, bara handlar om att utöva makt och kontroll över en förminskad grupp, samtidigt som man frånsäger sig ansvaret för ett större globalt sammanhang. Visst förstår man och kan sympatisera med budskapet, att vi vill bestämma över oss själva. Men vem är vi ? Vad händer med de andra? Från åländsk horisont är vi de som bor på Åland. Men kan vi vara oss själva nog?  Om inte, vilket ju är en självklar

Jag känner nog ingen kvinna eller flicka som inte någon gång blivit föremål för ovälkomna sexuella framstötar eller påstötar eller påtryckningar eller övergrepp. Det är en glidande skala. Även om majoriteten män nu är tysta är jag säker på att de flesta för det första försökt sig på en framstöt, för det andra backat undan när de fått nej. Det är spelet. Att man försöker sig på, är inte fel. Det gör kvinnor också. Ibland är den man är intresserad av inte intresserad tillbaka. Ibland säger man något töntigt. Ibland läser man signaler fel. Det är inte samma sak. Ett övergrepp, en påtryckning, utgår från en maktposition eller en känsla av berättigande. Jag vill, därför får jag. Det är en man som sätter sin hand på ditt lår när du sitter och halvsover på tåget. Det är när det kommer någon bakifrån och trycker upp dig mot väggen och klämmer på brösten. Det är när någon säger: "Men kom igen nu.", när du sagt nej. Det är att inte få vara snygg, uppklädd och glad ut

Jag läser dagens åländska tidningar, och konstaterar att jag än en gång varit irriterande. Åländsk demokrati vill inte ha hit folk med fel ursprung, fel färg eller fel etnicitet, och missar aldrig ett tillfälle att föra fram hur farlig vår vardag blivit, till den grad att Åland nu borde välkomna militära inslag i polisens arbete utan att ställa några besvärande frågor. Allt annat, tycker Åländsk demokrati, är oansvarslöst (en intressant språklig innovation). Jag har haft mage att sätta mitt namn på ett utlåtande som lyfter fram de begränsningar Ålands demilitarisering ställer. Fakta, det är att Åland aldrig varit så tryggt som nu, och att de två allvarligaste trygghetsproblemen vi har är rattfylleri och annat alkoholrelaterat våld, samt för kvinnor våld i nära relationer. I hemmen. Av högst ordinära åländska karlar. Så bisarrt som jag tycker det är att man i hem misshandlar människor man säger sig älska tycker jag inte det är orsak nog att kalla in militären. Brutaliseringen av

Under de senaste två åren har jag tänkt mycket på skillnader. Ensamhet och en-samhet. Lojalitet och kamratskap. Autonomi och ömsesidigt beroende. Ideologi och pragmatism. Inga svar gives. Det är för svåra frågor - men här är några tankar. En människa måste vara sig själv nog, på något fundamentalt plan. Man måste duga för sig själv, och det är mycket svårare än att duga för andra. Många av oss missar det, och fyller sin ensamhet med andra, men kommer aldrig till en-samheten. Jag läste en bok igår, av Amy Liptrot. En god vän gav mig den. Fantastisk stilist, som beskriver sin resa från alkoholism till autonomi. För henne tog det två år på Orkneyöarna, mer eller mindre i ensamhet, för att hitta sin ensam-het. De svenska orden sviker mig. På engelska handlar det om loneliness och solitude. Jag läste ikapp om den finländska debatten om Åland. Vi sitter fast i varann, Finland och Åland, och jag ser inga möjligheter eller ens någon nytta med ett självständigt Åland. En sorg, däremot,

När jag cyklade till jobbet denna morgon satt en hel rad kråkor och höll möte högst uppe på Alandica. Den roströda fasaden, morgonljuset, höstfärgerna och vinden från vattnet. De svarta fåglarna. Måndagsångesten (har inte alla människor det?) lättade som en dimma. Lördagen blev en dag med mycket tårar. Bra tårar. Stolta tårar. Först följde jag med utvecklingen i Göteborg, och grät över alla vackra fina människor som stod i tusental på Heden, och sjöng, reste sina lasersvärd (i plast!), pussades, pratade och skanderade mot nazismen, mot främlingsfientlighet och mot det oanständiga i att det på gator i Sverige får gå demonstrationer som pekar ut vissa grupper som lägre stående, som skadedjur, som landsförrädare i kraft av sin etnicitet. Jag snyftade av stolthet över mina barn som var där hela långa dagen. Och sen av glädje över att nazisterna (kan ni fatta att man ens behöver skriva om hur det går för en nazistdemonstration i Sverige år 2017) aldrig ens kom fram till starten, att de

Det finns en matta vid världens ände. Världens ände ligger mer precist  i slutändan av Terminal 2 på Arlanda flygplats. Den mattan är migrän och illamående och ett desperat vrål att få komma undan det grälla ljuset, den dåliga burkluften och de trötta croissanterna vid världens ände. Den som valde denna matta som ligger vid världens ände måtte ha hatat sitt liv och tänkt att andra minsann inte ska ha det så jävla bra heller. Mattan vid världens ände är illande limegrön och svart i ett skärande geometriskt mönster. Den matchar med exakthet känslan när man står och väntar med värkande fötter, telefonens batteri på 7 % och biljetten redo, och får beskedet att flyget hem (igen) är försenat, eftersom pilot och kabinpersonal befinner sig på ett annat flyg som alldeles alldeles strax ska landa. Jag svär, ibland ger mattan ifrån sig en belåten utandning just då. Efter en resdag är jag alltid övertygad. Om helvetet finns, eller skärselden, så är det för min personliga del en flygterminal

Som barn visste jag precis hur ondskan såg ut. Det var en man med genomträngande blå ögon, haka som ett strykjärn, uniformsklädd, rak i ryggen. Han skrek: Achtung! och Heil Hitler! Rysningen av välbehag när denna förintelsemaskin gick under, i film efter film. När man förstod att ett sådan infernalisk ondska inte kunde fortsätta finnas, att den rensats bort som en giftig tumör ur samhällskroppen, att nazismen var besegrad. Som jag grät, åt Fania Fenelons Kvinnoorkestern. Att den minsta, bespottade, värdelösa judiska kvinnan var den som sjöng på slutet; "Allons, enfants de la patrie..." Nu inser jag att det var naivt, på gränsen till enfaldigt att tro att nazismen genom en avgörande händelse i historien hade försvunnit. Det var ett barns tankar. Självklart har den inte det. Inte för att det finns gäng med rollspelande pojkar som klär sig kostym och kammar håret åt sidan och går ut och demonstrerar. Nazismen lever för att det tankegods den bygger på i högsta grad finn

Det är bra att vara rädd, ibland. Annars skulle skräckfilmer, folksagor och vampyrromaner inte finnas. Det är som en testkörning av systemet att tänka sig det värsta som kan hända och hur man skulle hantera det. Det är inte bra att vara rädd jämt. Inte att ha en ständigt gnagande oro under vardagens beskedliga framfart. Och inte att ständigt påminnas om potentiella fasor. Precis här blir det för mycket att ständigt vara uppkopplad. Varje gång jag loggar in påminns jag om saker som verkligen är fasansfulla och farliga och som på riktigt skrämmer mig. 1. Donald Trump. Denna överbelysta, orangefärgade Ronald McDonald spyr ut den ena dumheten efter den andra, och medierna i mitt flöde är helt besatta av honom. Det är som en sårskorpa som måste pillas bort varje dag, i jakt på nya infektioner. Han kan mycket väl innebära slutet på vår civilisation, men vill jag tillbringa den tid som är kvar med hans infantila språk och mimik? Nej! 2. Cancer. Hashtag hit och hashtag dit. Jag känner

I fredags när jag var och handlade stötte jag på en bekant person vid grönsakerna. Vi hade ett rätt långt samtal om kommunreform och kortrutt och alla de här frågorna som just nu är svåra och roliga. När vi var klara gick jag vidare mot brödet med en känsla av eufori. Vi var verkligen inte överens, åtminstone inte i den ena frågan, men vi hade en diskussion som präglades av ömsesidig respekt, av viljan att förstå och en öppenhet att låta sig påverkas. Det politiska samtalet är ofta rena motsatsen. Det ligger en enorm prestigeförlust i att lyssna, till den grad att många diskussioner präglas av envis faktaresistens och ovilja att ta till sig varandras bästa argument. I kommunreformsarbetet har vi ansträngt oss att vara öppna för påverkan. Många ser det som en svaghet, att man inte som en monolit står fast vid det första som sades. I politikens dramaturgi är det att blotta strupen att ändra sig, eftersom det ses som ett bevis på att man i första ledet inte hade rätt, och därmed bev

Hur känns det att förlora? Den frågan fick jag idag, med anledning av två beslut i Högsta domstolen, som fällt två lagar som antagits i Ålands lagting, en om sänkt rösträttsålder i kommunalval, en om gemensam brand- och räddningsmyndighet för Åland. Bägge är frågor jag drivit på, och som jag tycker är bra och viktiga förändringar för att utveckla och göra vårt samhälle tryggare. Ja, hur känns det? Faktiskt bättre än att inte ha försökt alls. Det är liksom spelets regel, denna dragkamp mellan juridiken och politiken, viljan till förändring och upprätthållande av det man tidigare bestämt. Grundlagen, som man hänvisar till i bägge besluten, är en helig skrift för demokratin. Som alla heliga skrifter är den tolkningsbar. Om man inte prövar saker mot den kommer man inte vidare, och inte ens de lagkloka är överens. Vilket kanske illustreras av att man ofta inte kan veta i förväg vilket utslaget blir. När man förlorar en strid är det förstås dags för nästa. En gemensam brand- och räd

Under de två senaste åren har livet varit fullt av avsked. Älskade personer, älskade platser, älskade grupper och sammanhang. Jag har insett att det inte alls står mig tusende åter, för att de som försvunnit varit de enda, unika i sitt slag. Mamma och mummu. En arbetsplats, frivilligt frånträdd men djupt saknad. En livskamrat. Kära grannar och barn man först sett som en rundad mage. Och en dotter, som följt sina bröder ut i världen. Jag visste inte att denhär sorgen över att allt är precis som det ska vara, skulle vara så djup, så glädjefylld och så melankolisk. Jag förstod inte att livet faktiskt tar slut när barnen flyttar hemifrån, och att ett helt annat börjar. Att det är ett steg som aldrig går att backa, för att den som kommer hem igen kommer från en annan plats, till en annan plats. Ibland går jag in i min dotters rum och klappar filten som ligger på hennes säng. Sen måste jag gå ut igen, snabbt. Sen tänker jag på hur det är och varit när pojkarna kommit hem.

En måndag morgon, med stilla sommarregn, och de fantastiska dofter som kommer med det, av hopp, grönska och vänlig växtlighet. I världen ser det annorlunda ut, när jag motvilligt går igenom nyhetsrapporterna. En utvisad afghansk pojke (som inte bott i landet han utvisades till sen han var två), dödad i en terrorattack. En rasistisk, islamofob, svenskhatande populist på väg in i Finlands regering. Om Jussi Halla-aho, med sin agenda, släpps in i regering, då är Finland inte mitt land längre. I mitt land, vars 100-årsjubileum vi firar, har man fumlat, famlat och sökt sig fram genom varierande tider och politiska  majoriteter, men ständigt med ett åtminstone  ett uns av värdighet och respekt för demokratin och medborgarna. Om statsminister Juha Sipilä gör sig och sin regering beroende av herrarna Eerola, Hakkarainen och Halla-aho, då vill jag två mina händer från den finska politiken. Den bruna sörja man då tar i hand med vill jag inte kännas vid. Ingen landskapsreform i världen

Istanbul. Det är en av städerna i mitt hjärta. Den salta doften från Bosporen, den tidlöst långa tid människan lämnat lager efter lager av kultur, mat, konst, kärlek och våld i själva stadens själ. Sesamkringlorna. De skramlande spårvagnarna. Basarerna, teglasen, moskéerna. Det är svårt att förklara, men om jag inte vore en så inbiten småstadsbo kunde jag kanske bo i det myller som är Istanbul. Resultatet av helgens val i Turkiet är en katastrof. För demokratin, för friheten, för mångfalden, för kurder, för flyktingar, för journalister, för alla som inte passar in i president Erdogans storosmanska maktdrömmar. Vi i Europa och EU har spelat Erdogan i händerna genom den oheliga allians som stängde gränsen för flyktingar från Turkiet till Europa. Vi gav Erdogan påtryckningsmedlet att inte lägga oss i turkisk politik. Vi ökade lidandet för de tusen och åter tusen flyktingar som hamnar i Turkiet, ett land som varken kan eller vill ta emot alla som kommer. Och det gjorde vi för att s

Så. Nu har resultatet av de senaste månadernas arbete förlösts i ett kommunmeddelande, där landskapsregeringen tydligt och klart gjort upp en plan, ett tillvägagångssätt och en tidtabell för en ny, mer robust kommunstruktur på Åland. Det känns mycket bra. Inte för att det är färdigt nu, det är det inte på långa vägar. Inte för att vi har svaren på alla de många och svåra frågor som kommer att dyka upp när 16 högt älskade, bändiga och självständiga enheter ska gå samman. Det har vi inte. Det känns bra för att meddelandet är ett första steg på en väg som det är min övertygelse att vi måste beträda. Det är dags att gå framåt, att inte fega ur eller krångla bort sig. Jag tar en utgångspunkt i grundlagen, den som många kommer att åberopa som ett medel att stoppa reformens tvingande del. I grundlagen stadgas om medborgarnas viktiga, grundläggande fri- och rättigheter, sådana som kommunerna ålagts att ta hand om. Om kommunerna i framtiden inte klarar av sina uppdrag så ha