Blicken framåt. Hjärtat med.

Så.

Nu har resultatet av de senaste månadernas arbete förlösts i ett kommunmeddelande, där landskapsregeringen tydligt och klart gjort upp en plan, ett tillvägagångssätt och en tidtabell för en ny, mer robust kommunstruktur på Åland.

Det känns mycket bra.

Inte för att det är färdigt nu, det är det inte på långa vägar. Inte för att vi har svaren på alla de många och svåra frågor som kommer att dyka upp när 16 högt älskade, bändiga och självständiga enheter ska gå samman. Det har vi inte.

Det känns bra för att meddelandet är ett första steg på en väg som det är min övertygelse att vi måste beträda.

Det är dags att gå framåt, att inte fega ur eller krångla bort sig.

Jag tar en utgångspunkt i grundlagen, den som många kommer att åberopa som ett medel att stoppa reformens tvingande del. I grundlagen stadgas om medborgarnas viktiga, grundläggande fri- och rättigheter, sådana som kommunerna ålagts att ta hand om.

Om kommunerna i framtiden inte klarar av sina uppdrag så handlar det inte bara om utarmning och dålig service eller ekonomi, det handlar om att invånarna i vissa kommuner inte får sina fri- och rättigheter tillgodosedda på samma sätt som andra människor.

Det är, menar jag, en av de viktigaste utgångspunkterna för reformen.

Alla invånare har samma rättigheter.

På Åland är kommuntillhörigheten inte bara en ekonomisk eller administrativ fråga. Den handlar också om starka känslor, om gamla motsättningar och om gammal makt. Därför är det mycket som är laddat och svårt.

Jag tycker att alla, även de som tycker att landskapsregeringens förslag är uselt, ska smaka på möjligheterna. Känn efter, som man gör när man är ung och träffar en ny människa.

Finns det en chans? Doftar hen gott? Kunde det bli något? Kanske man skulle träffas?

Om det finns något vi har för mycket av i världen så är det gränser och fiender.

Vill man vara sentimental, vilket i min värld är helt ok, kan man ha den radikala ståndpunkten att det är bättre med vänner än med fiender, och att förutsättningarna faktiskt finns mellan åländska kommuner som varit grannar sedan Åland steg upp ur havet.

Om några år kommer Åland att ha färre kommuner. Det kommer att bli bra. Det kommer att skapa nya möjligheter och knytas nya band. När bopålarna flyttas utåt, förmodligen också nya fiender, utanför de nya gränserna.

Ingen äger Åland. Ingen äger de åländska kommunerna eller de åländska människorna. Faktiskt inte ens centern. Mitt uppdrag har varit att hitta en väg framåt för en reform som alla vet är nödvändig, med den majoritet som finns i landskapsregeringen. Det har vi lyckats med, och tamme tuppen om jag inte är stolt över det.

Frid, och glad påsk.