Istanbul

Istanbul. Det är en av städerna i mitt hjärta. Den salta doften från Bosporen, den tidlöst långa tid människan lämnat lager efter lager av kultur, mat, konst, kärlek och våld i själva stadens själ. Sesamkringlorna. De skramlande spårvagnarna. Basarerna, teglasen, moskéerna.

Det är svårt att förklara, men om jag inte vore en så inbiten småstadsbo kunde jag kanske bo i det myller som är Istanbul.

Resultatet av helgens val i Turkiet är en katastrof. För demokratin, för friheten, för mångfalden, för kurder, för flyktingar, för journalister, för alla som inte passar in i president Erdogans storosmanska maktdrömmar.

Vi i Europa och EU har spelat Erdogan i händerna genom den oheliga allians som stängde gränsen för flyktingar från Turkiet till Europa.
Vi gav Erdogan påtryckningsmedlet att inte lägga oss i turkisk politik. Vi ökade lidandet för de tusen och åter tusen flyktingar som hamnar i Turkiet, ett land som varken kan eller vill ta emot alla som kommer.
Och det gjorde vi för att slippa hantera "problemet" i Europas länder, där vi tjafsar om några hundra eller några tusen flyktingar som måhända kan orsaka en systemkollaps.

Istanbul kommer att överleva Erdogan, men den näve han nu knyter om sitt folk kommer att krossa många.