Inte mitt land
En måndag morgon, med stilla sommarregn, och de fantastiska dofter som kommer med det, av hopp, grönska och vänlig växtlighet.
I världen ser det annorlunda ut, när jag motvilligt går igenom nyhetsrapporterna.
En utvisad afghansk pojke (som inte bott i landet han utvisades till sen han var två), dödad i en terrorattack.
En rasistisk, islamofob, svenskhatande populist på väg in i Finlands regering.
Om Jussi Halla-aho, med sin agenda, släpps in i regering, då är Finland inte mitt land längre. I mitt land, vars 100-årsjubileum vi firar, har man fumlat, famlat och sökt sig fram genom varierande tider och politiska majoriteter, men ständigt med ett åtminstone ett uns av värdighet och respekt för demokratin och medborgarna.
Om statsminister Juha Sipilä gör sig och sin regering beroende av herrarna Eerola, Hakkarainen och Halla-aho, då vill jag två mina händer från den finska politiken. Den bruna sörja man då tar i hand med vill jag inte kännas vid.
Ingen landskapsreform i världen är värd det.
När Sannfinländarna kom till makten i Finland, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, och när Marine Le Pen tycktes gå mot valseger i Frankrike var det många som varnade för en normalisering av hatet, av de populistiska lögnerna, av den rena rasismen man eldade under sina maktsträvanden med.
Där är vi nu. Det är så normalt att hetsa mot grupper av människor att inte ens en dom för detta brott hindrar ett ordförandeval, eller gör att landet statsminister självklart och tydligt tar avstånd.
Vi har alla låtit skadan ske. Det måste vi sluta med.
Hoppet står till motståndet, sådant det ter sig i Frankrike (Le Pen förlorade), i Storbritannien (Ukip utraderades), USA (ett förestående åtal mot president Trump).
Kom igen, människor. Motstånd. Rasismen är inte normal. Den är ful och äcklig och en dålig väg att bygga landets framtid på.
I världen ser det annorlunda ut, när jag motvilligt går igenom nyhetsrapporterna.
En utvisad afghansk pojke (som inte bott i landet han utvisades till sen han var två), dödad i en terrorattack.
En rasistisk, islamofob, svenskhatande populist på väg in i Finlands regering.
Om Jussi Halla-aho, med sin agenda, släpps in i regering, då är Finland inte mitt land längre. I mitt land, vars 100-årsjubileum vi firar, har man fumlat, famlat och sökt sig fram genom varierande tider och politiska majoriteter, men ständigt med ett åtminstone ett uns av värdighet och respekt för demokratin och medborgarna.
Om statsminister Juha Sipilä gör sig och sin regering beroende av herrarna Eerola, Hakkarainen och Halla-aho, då vill jag två mina händer från den finska politiken. Den bruna sörja man då tar i hand med vill jag inte kännas vid.
Ingen landskapsreform i världen är värd det.
När Sannfinländarna kom till makten i Finland, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, och när Marine Le Pen tycktes gå mot valseger i Frankrike var det många som varnade för en normalisering av hatet, av de populistiska lögnerna, av den rena rasismen man eldade under sina maktsträvanden med.
Där är vi nu. Det är så normalt att hetsa mot grupper av människor att inte ens en dom för detta brott hindrar ett ordförandeval, eller gör att landet statsminister självklart och tydligt tar avstånd.
Vi har alla låtit skadan ske. Det måste vi sluta med.
Hoppet står till motståndet, sådant det ter sig i Frankrike (Le Pen förlorade), i Storbritannien (Ukip utraderades), USA (ett förestående åtal mot president Trump).
Kom igen, människor. Motstånd. Rasismen är inte normal. Den är ful och äcklig och en dålig väg att bygga landets framtid på.
Kommentarer
Skicka en kommentar