Ondskan i oss alla
Som barn visste jag precis hur ondskan såg ut.
Det var en man med genomträngande blå ögon, haka som ett strykjärn, uniformsklädd, rak i ryggen. Han skrek: Achtung! och Heil Hitler!
Rysningen av välbehag när denna förintelsemaskin gick under, i film efter film. När man förstod att ett sådan infernalisk ondska inte kunde fortsätta finnas, att den rensats bort som en giftig tumör ur samhällskroppen, att nazismen var besegrad.
Som jag grät, åt Fania Fenelons Kvinnoorkestern. Att den minsta, bespottade, värdelösa judiska kvinnan var den som sjöng på slutet; "Allons, enfants de la patrie..."
Nu inser jag att det var naivt, på gränsen till enfaldigt att tro att nazismen genom en avgörande händelse i historien hade försvunnit. Det var ett barns tankar. Självklart har den inte det. Inte för att det finns gäng med rollspelande pojkar som klär sig kostym och kammar håret åt sidan och går ut och demonstrerar.
Nazismen lever för att det tankegods den bygger på i högsta grad finns hos oss alla, i vårt samhälle, i våra internationella relationer.
Rohingya-folket i Burma.
Flyktingströmmen över Medelhavet, både från det krigshärjade Syrien och torkans Afrika.
Föraktet, bespottelsen av de rumänska romerna.
För att inte tala om Trumps USA, ett Tyskland där ett högernationalistiskt parti får 13 % av rösterna, ett Storbritannien som röstade sig ut ur den europeiska gemenskapen med en rent rasistisk agenda.
Jag kunde räkna upp tusen exempel på när nazismens tryne sticker upp ur den bruna jord där den frodas. Och jorden, det är vi.
Vi som i yttrandefrihetens namn accepterar hot, våld, hets mot folkgrupp och ett envist undergrävande av alla människors okränkbara värde och mänsklighet.
Vi, som låter livs levande människor dö bakom stängsel, och till och med dristar oss att säga att de måste jobba och försörja sig själva fast alla praktiska vägar att göra det är helt stängda. Att arbeit macht frei.
Jag kan leva med höger och vänster och olika ideologiska grundsyn i ett demokratiskt system. Så måste det vara.
Men måste vi vara så förbannat barnsliga? Kan vi inte se att vi är grunden som tillåter rasismen, som tillåter fördomarna, som odlar våra nationella särarter på bekostnad av vår gemensamma mänsklighet.
Motstånd, vänner. Motstånd.
Mot ondskan i oss.
Det var en man med genomträngande blå ögon, haka som ett strykjärn, uniformsklädd, rak i ryggen. Han skrek: Achtung! och Heil Hitler!
Rysningen av välbehag när denna förintelsemaskin gick under, i film efter film. När man förstod att ett sådan infernalisk ondska inte kunde fortsätta finnas, att den rensats bort som en giftig tumör ur samhällskroppen, att nazismen var besegrad.
Som jag grät, åt Fania Fenelons Kvinnoorkestern. Att den minsta, bespottade, värdelösa judiska kvinnan var den som sjöng på slutet; "Allons, enfants de la patrie..."
Nu inser jag att det var naivt, på gränsen till enfaldigt att tro att nazismen genom en avgörande händelse i historien hade försvunnit. Det var ett barns tankar. Självklart har den inte det. Inte för att det finns gäng med rollspelande pojkar som klär sig kostym och kammar håret åt sidan och går ut och demonstrerar.
Nazismen lever för att det tankegods den bygger på i högsta grad finns hos oss alla, i vårt samhälle, i våra internationella relationer.
Rohingya-folket i Burma.
Flyktingströmmen över Medelhavet, både från det krigshärjade Syrien och torkans Afrika.
Föraktet, bespottelsen av de rumänska romerna.
För att inte tala om Trumps USA, ett Tyskland där ett högernationalistiskt parti får 13 % av rösterna, ett Storbritannien som röstade sig ut ur den europeiska gemenskapen med en rent rasistisk agenda.
Jag kunde räkna upp tusen exempel på när nazismens tryne sticker upp ur den bruna jord där den frodas. Och jorden, det är vi.
Vi som i yttrandefrihetens namn accepterar hot, våld, hets mot folkgrupp och ett envist undergrävande av alla människors okränkbara värde och mänsklighet.
Vi, som låter livs levande människor dö bakom stängsel, och till och med dristar oss att säga att de måste jobba och försörja sig själva fast alla praktiska vägar att göra det är helt stängda. Att arbeit macht frei.
Jag kan leva med höger och vänster och olika ideologiska grundsyn i ett demokratiskt system. Så måste det vara.
Men måste vi vara så förbannat barnsliga? Kan vi inte se att vi är grunden som tillåter rasismen, som tillåter fördomarna, som odlar våra nationella särarter på bekostnad av vår gemensamma mänsklighet.
Motstånd, vänner. Motstånd.
Mot ondskan i oss.
Kommentarer
Skicka en kommentar