Saker som gör mig rädd

Det är bra att vara rädd, ibland. Annars skulle skräckfilmer, folksagor och vampyrromaner inte finnas. Det är som en testkörning av systemet att tänka sig det värsta som kan hända och hur man skulle hantera det.

Det är inte bra att vara rädd jämt. Inte att ha en ständigt gnagande oro under vardagens beskedliga framfart. Och inte att ständigt påminnas om potentiella fasor.

Precis här blir det för mycket att ständigt vara uppkopplad. Varje gång jag loggar in påminns jag om saker som verkligen är fasansfulla och farliga och som på riktigt skrämmer mig.

1. Donald Trump. Denna överbelysta, orangefärgade Ronald McDonald spyr ut den ena dumheten efter den andra, och medierna i mitt flöde är helt besatta av honom. Det är som en sårskorpa som måste pillas bort varje dag, i jakt på nya infektioner. Han kan mycket väl innebära slutet på vår civilisation, men vill jag tillbringa den tid som är kvar med hans infantila språk och mimik? Nej!

2. Cancer. Hashtag hit och hashtag dit. Jag känner inte en enda människa som gillar cancer, eller som inte vill se cancer slänga sig i väggen, men det är fullkomligt förlamande att läsa om människor som "kämpar tappert", som "förlorat striden" eller genomgår tunga behandlingar. I varje födelsemärke stirrar döden på en. Minsta lilla klump blir en tumör, minsta lilla smärta ett säkert tecken. Och, i denna ålder har man en del att jobba med.

3. Klimathot. En självförvållad skräck. I ett försök att skaffa mig kunskap har jag läst på och läst på, och kommit till slutsatsen att loppet i det närmaste är kört. Jag ser inte hur vi ska få stopp på koldioxid-utsläppen i tid. Mina barn och barnbarn kommer inte att leva efter mig i ett relativt stabilt och välmående samhälle, och det är mitt fel, vårt fel. Vi har varit för giriga, för slösaktiga, för tanklösa. Denna insikt förstärks av den oerhörda snedvridningen i  rapporteringen av klimatkatastrofer i världen. Där de rika far illa skiner rampljuset. De fattiga dör i tusental, utan dramatik.

Botemedlet? Ge mig mera kattungar, mera gulliga barn som kiknar av skratt, mera middagar med vänner, mera vackra utsikter i motljus. Övertyga mig om att livet är gott, att de små tingen har betydelse.

Ska man kunna göra något åt skiten måste man ju få vara glad nån gång.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?