Skräckinjagande roligt

I fredags när jag var och handlade stötte jag på en bekant person vid grönsakerna. Vi hade ett rätt långt samtal om kommunreform och kortrutt och alla de här frågorna som just nu är svåra och roliga.
När vi var klara gick jag vidare mot brödet med en känsla av eufori.
Vi var verkligen inte överens, åtminstone inte i den ena frågan, men vi hade en diskussion som präglades av ömsesidig respekt, av viljan att förstå och en öppenhet att låta sig påverkas.

Det politiska samtalet är ofta rena motsatsen. Det ligger en enorm prestigeförlust i att lyssna, till den grad att många diskussioner präglas av envis faktaresistens och ovilja att ta till sig varandras bästa argument.

I kommunreformsarbetet har vi ansträngt oss att vara öppna för påverkan. Många ser det som en svaghet, att man inte som en monolit står fast vid det första som sades. I politikens dramaturgi är det att blotta strupen att ändra sig, eftersom det ses som ett bevis på att man i första ledet inte hade rätt, och därmed bevisligen kan ha fel igen.

För mig finns dock inget annat sätt att jobba. Den lärdomen har jag med mig från Nya Åland, att det är absolut nödvändigt att skämma ut sig, misslyckas och våga om man vill ha utveckling och förändring. Om inte, då stelnar man i en form, och blir en av dem som alltid alltid säger nej, och aldrig vågar sig på ett ja.

Vid ostdisken stötte jag på en annan person som gav mig både kram och beröm, och vid kassan var det nån som ropade att det nya förslaget nog var bättre, fast allra bäst skulle det vara med en kommun.

Det kanske låter fånigt, men jag kände mig väldigt starkt delaktig i ett samtal som pågår ständigt, bortom och utanför min kontroll, och där det arbete jag gör förädlas och förändras. Att stå på detta gungfly av åsikter, argument, kritik och beröm är hisnande, skräckinjagande och otroligt roligt.