Nina Fellman

Det är en svår balans och motsättning mellan det stora och det lilla, mellan självbestämmande och statlig kontroll, centrum och periferi. Det intellektuella och praktiska problemet för mig är: Vad är alternativet till nationalism, om man verkligen inte vill hoppa på det tåget? Det räcker  inte att svara; lite mindre nationalism. Inte om man menar samma gamla nationalism men på ett mindre territorium. Det tycks som om de många separatistiska rörelser som just nu påverkar så starkt, från Brexit till Katalonien, från Trumps America first till Soinis Blå och åländsk strävan efter självständighet, bara handlar om att utöva makt och kontroll över en förminskad grupp, samtidigt som man frånsäger sig ansvaret för ett större globalt sammanhang. Visst förstår man och kan sympatisera med budskapet, att vi vill bestämma över oss själva. Men vem är vi ? Vad händer med de andra? Från åländsk horisont är vi de som bor på Åland. Men kan vi vara oss själva nog?  Om inte, vilket ju är en självklar

Jag känner nog ingen kvinna eller flicka som inte någon gång blivit föremål för ovälkomna sexuella framstötar eller påstötar eller påtryckningar eller övergrepp. Det är en glidande skala. Även om majoriteten män nu är tysta är jag säker på att de flesta för det första försökt sig på en framstöt, för det andra backat undan när de fått nej. Det är spelet. Att man försöker sig på, är inte fel. Det gör kvinnor också. Ibland är den man är intresserad av inte intresserad tillbaka. Ibland säger man något töntigt. Ibland läser man signaler fel. Det är inte samma sak. Ett övergrepp, en påtryckning, utgår från en maktposition eller en känsla av berättigande. Jag vill, därför får jag. Det är en man som sätter sin hand på ditt lår när du sitter och halvsover på tåget. Det är när det kommer någon bakifrån och trycker upp dig mot väggen och klämmer på brösten. Det är när någon säger: "Men kom igen nu.", när du sagt nej. Det är att inte få vara snygg, uppklädd och glad ut

Jag läser dagens åländska tidningar, och konstaterar att jag än en gång varit irriterande. Åländsk demokrati vill inte ha hit folk med fel ursprung, fel färg eller fel etnicitet, och missar aldrig ett tillfälle att föra fram hur farlig vår vardag blivit, till den grad att Åland nu borde välkomna militära inslag i polisens arbete utan att ställa några besvärande frågor. Allt annat, tycker Åländsk demokrati, är oansvarslöst (en intressant språklig innovation). Jag har haft mage att sätta mitt namn på ett utlåtande som lyfter fram de begränsningar Ålands demilitarisering ställer. Fakta, det är att Åland aldrig varit så tryggt som nu, och att de två allvarligaste trygghetsproblemen vi har är rattfylleri och annat alkoholrelaterat våld, samt för kvinnor våld i nära relationer. I hemmen. Av högst ordinära åländska karlar. Så bisarrt som jag tycker det är att man i hem misshandlar människor man säger sig älska tycker jag inte det är orsak nog att kalla in militären. Brutaliseringen av

Under de senaste två åren har jag tänkt mycket på skillnader. Ensamhet och en-samhet. Lojalitet och kamratskap. Autonomi och ömsesidigt beroende. Ideologi och pragmatism. Inga svar gives. Det är för svåra frågor - men här är några tankar. En människa måste vara sig själv nog, på något fundamentalt plan. Man måste duga för sig själv, och det är mycket svårare än att duga för andra. Många av oss missar det, och fyller sin ensamhet med andra, men kommer aldrig till en-samheten. Jag läste en bok igår, av Amy Liptrot. En god vän gav mig den. Fantastisk stilist, som beskriver sin resa från alkoholism till autonomi. För henne tog det två år på Orkneyöarna, mer eller mindre i ensamhet, för att hitta sin ensam-het. De svenska orden sviker mig. På engelska handlar det om loneliness och solitude. Jag läste ikapp om den finländska debatten om Åland. Vi sitter fast i varann, Finland och Åland, och jag ser inga möjligheter eller ens någon nytta med ett självständigt Åland. En sorg, däremot,

När jag cyklade till jobbet denna morgon satt en hel rad kråkor och höll möte högst uppe på Alandica. Den roströda fasaden, morgonljuset, höstfärgerna och vinden från vattnet. De svarta fåglarna. Måndagsångesten (har inte alla människor det?) lättade som en dimma. Lördagen blev en dag med mycket tårar. Bra tårar. Stolta tårar. Först följde jag med utvecklingen i Göteborg, och grät över alla vackra fina människor som stod i tusental på Heden, och sjöng, reste sina lasersvärd (i plast!), pussades, pratade och skanderade mot nazismen, mot främlingsfientlighet och mot det oanständiga i att det på gator i Sverige får gå demonstrationer som pekar ut vissa grupper som lägre stående, som skadedjur, som landsförrädare i kraft av sin etnicitet. Jag snyftade av stolthet över mina barn som var där hela långa dagen. Och sen av glädje över att nazisterna (kan ni fatta att man ens behöver skriva om hur det går för en nazistdemonstration i Sverige år 2017) aldrig ens kom fram till starten, att de