Den korkade vägen

Det är en svår balans och motsättning mellan det stora och det lilla, mellan självbestämmande och statlig kontroll, centrum och periferi.
Det intellektuella och praktiska problemet för mig är: Vad är alternativet till nationalism, om man verkligen inte vill hoppa på det tåget? Det räcker  inte att svara; lite mindre nationalism. Inte om man menar samma gamla nationalism men på ett mindre territorium.
Det tycks som om de många separatistiska rörelser som just nu påverkar så starkt, från Brexit till Katalonien, från Trumps America first till Soinis Blå och åländsk strävan efter självständighet, bara handlar om att utöva makt och kontroll över en förminskad grupp, samtidigt som man frånsäger sig ansvaret för ett större globalt sammanhang.

Visst förstår man och kan sympatisera med budskapet, att vi vill bestämma över oss själva. Men vem är vi? Vad händer med de andra?
Från åländsk horisont är vi de som bor på Åland. Men kan vi vara oss själva nog?  Om inte, vilket ju är en självklarhet, under vilka former ska vi samverka med resten av världen? Vilka är våra vänner, och vill vi ha fiender?

Just nu är det som ålänning svårt att inte bli knutpatriotisk, som en motreaktion mot det starka finsknationalistiska stråket i finsk politik. Det är svårt att vara språklig minoritet, svårt att vara kvinna, svårt att vara vänster, svårt att vara övertygad pacifist.
Motreaktionen ligger i ryggmärgen och väntar. En vill stiga upp och skrika; Nu får det vara nog! Nu skiter vi i det här!
Men, vad händer sen?  Finsk nationalism och avoghet tvingar fram åländsk nationalism och avoghet som tvingar fram kommentarer och reaktioner som provocerar fram upprörda utrop och rop på självständighet, i en ständig upptrappning.

I det läget, när det är så lätt att badda på och bli lite stirrig och konspiratorisk - vem tar ansvaret för avspänningen? Vem funderar på konsekvenser, samarbete och steg tillbaka på vägen som ledde till två kombattanter som står och frustar, beredda på strid?

I Spanien gjorde man gentemot Katalonien precis allt fel. Man missade varje tillfälle till avspänning och dialog, och toppade på valdagen med polisvåld och övergrepp, och skapade nya separatister på löpande band. I Storbritannien eldade den rasistiska populismen under en brasa av oro och skepsis mot globaliseringens konsekvenser,  fast nästan inget var sant av det som sades i valkampanjen. I Finland blir de svenskspråkiga i landet (och särskilt ålänningarna) en billig måltavla, och på Åland är det så väldigt lätt att konstatera att allt är finnarnas fel.

En nationalistisk utgångspunkt är förenklande, fördummande och fel, både om man vill lösa de utmaningar som en minoritet står inför, och om man vill sköta den multietniska, flerspråkiga mångfald som är en modern stat.

Det enda svar jag har på den inledande frågan är; man måste krångla till saker. Man måste se nyanser. Man måste gneta på.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?