Me too. Och You too.

Jag känner nog ingen kvinna eller flicka som inte någon gång blivit föremål för ovälkomna sexuella framstötar eller påstötar eller påtryckningar eller övergrepp. Det är en glidande skala.

Även om majoriteten män nu är tysta är jag säker på att de flesta för det första försökt sig på en framstöt, för det andra backat undan när de fått nej. Det är spelet. Att man försöker sig på, är inte fel. Det gör kvinnor också. Ibland är den man är intresserad av inte intresserad tillbaka. Ibland säger man något töntigt. Ibland läser man signaler fel.

Det är inte samma sak.

Ett övergrepp, en påtryckning, utgår från en maktposition eller en känsla av berättigande. Jag vill, därför får jag.

Det är en man som sätter sin hand på ditt lår när du sitter och halvsover på tåget.

Det är när det kommer någon bakifrån och trycker upp dig mot väggen och klämmer på brösten.

Det är när någon säger: "Men kom igen nu.", när du sagt nej.

Det är att inte få vara snygg, uppklädd och glad utan att betraktas som öppet mål.

Den allra värsta reaktionen på sexuella övergrepp mot kvinnor är de som säger: "Det är väl inte så farligt. Ska allt vara förbjudet nu?"

Det är som att säga att män är oförmögna att se skillnaden mellan den eviga dansen kring sexuell attraktion och att ge sig på någon som inte gett sitt samtycke, som inte bett om uppmärksamheten eller som befinner sig i en underordnad position och känner sig tvingad.

Sluta, säger jag. 

Me too. Naturligtvis.

Ännu viktigare; You too.

Att en kvinnas kropp är hennes egen är inte kärnfysik.