Riket behöver sina ålänningar
Under de senaste två åren har jag tänkt mycket på skillnader.
Ensamhet och en-samhet. Lojalitet och kamratskap. Autonomi och ömsesidigt beroende. Ideologi och pragmatism.
Inga svar gives. Det är för svåra frågor - men här är några tankar.
En människa måste vara sig själv nog, på något fundamentalt plan. Man måste duga för sig själv, och det är mycket svårare än att duga för andra. Många av oss missar det, och fyller sin ensamhet med andra, men kommer aldrig till en-samheten.
Jag läste en bok igår, av Amy Liptrot. En god vän gav mig den. Fantastisk stilist, som beskriver sin resa från alkoholism till autonomi. För henne tog det två år på Orkneyöarna, mer eller mindre i ensamhet, för att hitta sin ensam-het. De svenska orden sviker mig. På engelska handlar det om loneliness och solitude.
Jag läste ikapp om den finländska debatten om Åland. Vi sitter fast i varann, Finland och Åland, och jag ser inga möjligheter eller ens någon nytta med ett självständigt Åland. En sorg, däremot, över att så många av Ålands vänner i riket nu känner det mer opportunt att distansera sig, att spela på nationalistiska strängar snarare än den historiska gemenskap som är ett faktum, och som bygger på den fundamentala sanningen att olikheter är en rikedom.
Svenskan i Finland har det tufft, och det är inte smart. Min egen vänster, som jag aldrig trodde skulle falla i den gropen, beskriver stundvis ålänningar och finlandssvenskar som privilegierade parasiter, som bidragssökande egoister. Plötsligt är vi i samma grupp som - ja - de rumänska romerna, de afghanska ensamkommande barnen, de filippinska importfruarna. Inte till fördel för nationen och dess enighet.
Än en gång känner jag mig tacksam för avigheten. För att det skaver och byngslas när en ska höra till.
En stat, ett samhälle, en grupp behöver sina outsiders, sina en-samma. Det finns inget värre, inget farligare, inget dummare än att alla ska vara lika och jobba för samma mål. Den sortens samhällen höjer sin högra arm i en hälsning och uppfylls av enfald.
Var stolta, ni som orkar vara en-samma, olämpliga, besvärliga, kritiska och krävande.
Och efter det, hurra för alla tråkiga pragmatiker som får jobbet gjort.
Ensamhet och en-samhet. Lojalitet och kamratskap. Autonomi och ömsesidigt beroende. Ideologi och pragmatism.
Inga svar gives. Det är för svåra frågor - men här är några tankar.
En människa måste vara sig själv nog, på något fundamentalt plan. Man måste duga för sig själv, och det är mycket svårare än att duga för andra. Många av oss missar det, och fyller sin ensamhet med andra, men kommer aldrig till en-samheten.
Jag läste en bok igår, av Amy Liptrot. En god vän gav mig den. Fantastisk stilist, som beskriver sin resa från alkoholism till autonomi. För henne tog det två år på Orkneyöarna, mer eller mindre i ensamhet, för att hitta sin ensam-het. De svenska orden sviker mig. På engelska handlar det om loneliness och solitude.
Jag läste ikapp om den finländska debatten om Åland. Vi sitter fast i varann, Finland och Åland, och jag ser inga möjligheter eller ens någon nytta med ett självständigt Åland. En sorg, däremot, över att så många av Ålands vänner i riket nu känner det mer opportunt att distansera sig, att spela på nationalistiska strängar snarare än den historiska gemenskap som är ett faktum, och som bygger på den fundamentala sanningen att olikheter är en rikedom.
Svenskan i Finland har det tufft, och det är inte smart. Min egen vänster, som jag aldrig trodde skulle falla i den gropen, beskriver stundvis ålänningar och finlandssvenskar som privilegierade parasiter, som bidragssökande egoister. Plötsligt är vi i samma grupp som - ja - de rumänska romerna, de afghanska ensamkommande barnen, de filippinska importfruarna. Inte till fördel för nationen och dess enighet.
Än en gång känner jag mig tacksam för avigheten. För att det skaver och byngslas när en ska höra till.
En stat, ett samhälle, en grupp behöver sina outsiders, sina en-samma. Det finns inget värre, inget farligare, inget dummare än att alla ska vara lika och jobba för samma mål. Den sortens samhällen höjer sin högra arm i en hälsning och uppfylls av enfald.
Var stolta, ni som orkar vara en-samma, olämpliga, besvärliga, kritiska och krävande.
Och efter det, hurra för alla tråkiga pragmatiker som får jobbet gjort.
Kommentarer
Skicka en kommentar