Stolt oansvarslös

Jag läser dagens åländska tidningar, och konstaterar att jag än en gång varit irriterande.

Åländsk demokrati vill inte ha hit folk med fel ursprung, fel färg eller fel etnicitet, och missar aldrig ett tillfälle att föra fram hur farlig vår vardag blivit, till den grad att Åland nu borde välkomna militära inslag i polisens arbete utan att ställa några besvärande frågor.
Allt annat, tycker Åländsk demokrati, är oansvarslöst (en intressant språklig innovation). Jag har haft mage att sätta mitt namn på ett utlåtande som lyfter fram de begränsningar Ålands demilitarisering ställer.

Fakta, det är att Åland aldrig varit så tryggt som nu, och att de två allvarligaste trygghetsproblemen vi har är rattfylleri och annat alkoholrelaterat våld, samt för kvinnor våld i nära relationer. I hemmen. Av högst ordinära åländska karlar. Så bisarrt som jag tycker det är att man i hem misshandlar människor man säger sig älska tycker jag inte det är orsak nog att kalla in militären.

Brutaliseringen av ett samhälle börjar med avhumaniseringen av vissa grupper av människor. Man kan kalla dem terrorister, hot, judar, avskum eller vilken form av rasism man väljer, men det är samma unkna tankegods ändå. Jag är inte med på det.

Det andra som irriterat, det är förstås kommunreformen. Obunden samling hävdar i en insändare att de ju redan en gång på skarpen sagt nej till en tvingande reform, och så envisas landskapsregeringen med att hålla på, även om alla vet att det kommer att misslyckas.

Jaha, tänker jag. Är det inte sin egen politik man ska driva, om man fått privilegiet att sitta i en regering? Är det inte det man gått till val med och skrivit regeringsprogram om som man ska jobba för, snarare än vad en Bert eller en Harry eller Lars säger?

Vi står inför en stor förändring av den kommunala strukturen på Åland, och det kommer att bli till det bättre. Det kommer att bli tryggare, rättssäkrare och mer likvärdigt för alla ålänningar, och dessutom kommer en massa energi att frigöras för förändring och utveckling.
I människors huvuden har vi redan tagit de första stegen, och det är det som räknas.

På fotbollsmatcher finns det alltid några som ser som sin viktigaste insats att kalla domaren en idiot. Sen finns det riktiga supporters och riktiga spelare.
Jag är nog hellre den som missar målet någon gång men fortsätter skjuta, än den som står bredvid planen och skriker.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?