Hemma igen

Efter en intensiv vecka i Helsingfors, med en uppsjö av mottagningar och mingel, landar jag i novembermörka, blöta Mariehamn. I taxin hem klämmer allt, skorna jag inte fått av mig på hela dagen, strumpbyxorna, axelremmen på väskan som gräver sig in, fylld som den är med alla världens pärmar.
Lamporna i köket i mitt hus är välkomnande tända, fast jag vet att hemmasonen är på träning. När jag öppnar dörren sitter en av katterna i hallen och tittar, lite högdraget som katter gör.

Över mig sköljer en nästan fysisk känsla av lättnad. Mitt hus, som doftar hemma. Mina repor i golvet. Min tavla som hänger lite snett. Min tystnad.

Jag får hastigt av mig allt som skaver och spänner. Örhängen och ringar, smink, fina kläder, klackar, allt i en hög. En kopp te i min blåa mugg. Pyjamasbyxor och  yllesockor och stillhet.

Mitt hem omsluter mig som en varm pläd, med lager på lager av familjehistoria i alla sina skavanker, kladdiga kokböcker och fläkten i badrummet som man måste smälla till för att den ska sätta igång.
Här är jag, och slipper göra.

Jag tänker på alla som tvingas lämna sina hem, och aldrig mer kan mötas i dörren av doften av sin trygga plats. När jag går uppför min knarrande vindstrappa, och än en gång svär över dörrhandtaget till toan som jag aldrig lyckas fixa, blir det lite tjockt i halsen.

Mitt hem. Min plats, i min gränd, i min stad.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden