Snön faller...
"Snön faller, och vi med den."
Den meningen spelas upp i mitt huvud varje gång det snöar.
De som känner igen den som en textrad i en låt av Ulf Lundell är kanske i samma ålder som jag. Han är ingen favorit, men sina texter kan han. Nu, när den första snön för säsongen fallit över staden önskar jag att det kom mera, tjocka drivor av det, som bestämt tvingade fram yllesockor, rejäla skor och en tydlig skillnad mellan årstiderna. Inte detta slask-mittemellan.
Det går över förstås, allra senast när den första riktiga snön påminner om hur tungt det är att skotta.
Igår åkte min Lill-sippa iväg till Göteborg igen, efter en alltför kort helg hemma. Sen gick jag ut på en promenad. Solen sken, blåsten vilade. Jag kände mig som en mullvad som i veckor krupit runt i sina underjordiska gångar och plötsligt sticker upp nosen ovan jord. Lite blind. Lite överraskad.
Budgetdebattens vågor har lagt sig. Referensgruppen för kommunreformen var mitt sista möte i fredags, ett konstruktivt och bra möte. Och jo, det är mycket roligare än det låter.
Efter många år i ordens och debattens tjänst finner jag mig alltmer tillfreds med sammanhang där det pratas mindre och görs mer.
Ibland känner jag att retoriken, flosklerna och orden blir ett självändamål. Det blir en teater som inte finns för att åstadkomma något, inte för att övertyga någon, inte för att bygga eller förädla eller ens stoppa något, utan bara för att vädra ut gas.
Kanske handlar det om att positionera sig inför framtida val eller kommande strider. Kanske är det så det alltid varit. Kanske känner jag bara en viss utmattning efter tre hela dagar av upprepningar i demokratins tjänst.
Men det jag saknar är samtal där någon är beredd att ändra sig, att öppna dörren till kompromisser. Där utgångspunkten inte är ett förprogrammerat förakt för motparten.
För den som hela sitt liv intresserat sig,för och också trott på konfliktens kraft att driva utveckling, är detta överraskande.
Var finns, enkelt utryckt, de sammanhang där vi vågar sänka garden och förstå varann?
Den meningen spelas upp i mitt huvud varje gång det snöar.
De som känner igen den som en textrad i en låt av Ulf Lundell är kanske i samma ålder som jag. Han är ingen favorit, men sina texter kan han. Nu, när den första snön för säsongen fallit över staden önskar jag att det kom mera, tjocka drivor av det, som bestämt tvingade fram yllesockor, rejäla skor och en tydlig skillnad mellan årstiderna. Inte detta slask-mittemellan.
Det går över förstås, allra senast när den första riktiga snön påminner om hur tungt det är att skotta.
Igår åkte min Lill-sippa iväg till Göteborg igen, efter en alltför kort helg hemma. Sen gick jag ut på en promenad. Solen sken, blåsten vilade. Jag kände mig som en mullvad som i veckor krupit runt i sina underjordiska gångar och plötsligt sticker upp nosen ovan jord. Lite blind. Lite överraskad.
Budgetdebattens vågor har lagt sig. Referensgruppen för kommunreformen var mitt sista möte i fredags, ett konstruktivt och bra möte. Och jo, det är mycket roligare än det låter.
Efter många år i ordens och debattens tjänst finner jag mig alltmer tillfreds med sammanhang där det pratas mindre och görs mer.
Ibland känner jag att retoriken, flosklerna och orden blir ett självändamål. Det blir en teater som inte finns för att åstadkomma något, inte för att övertyga någon, inte för att bygga eller förädla eller ens stoppa något, utan bara för att vädra ut gas.
Kanske handlar det om att positionera sig inför framtida val eller kommande strider. Kanske är det så det alltid varit. Kanske känner jag bara en viss utmattning efter tre hela dagar av upprepningar i demokratins tjänst.
Men det jag saknar är samtal där någon är beredd att ändra sig, att öppna dörren till kompromisser. Där utgångspunkten inte är ett förprogrammerat förakt för motparten.
För den som hela sitt liv intresserat sig,för och också trott på konfliktens kraft att driva utveckling, är detta överraskande.
Var finns, enkelt utryckt, de sammanhang där vi vågar sänka garden och förstå varann?
Kommentarer
Skicka en kommentar