Nina Fellman

När man sitter på en maktposition, vilket jag självklart gör, även om själva maktutövningen varken är så rätlinjig eller omfattande man utifrån kan tro, så ska man inte klaga så mycket. Det ingår i spelets regler att kritiken ska vara hård och att man som minister alltid har ett informations- och kunskapsövertag som bara kan avhjälpas genom att man förklarar, förklarar, förklarar - och sen accepterar att man kanske inte blir trodd och ofta medvetet missförstådd. Även det hör till spelet. I denna sena stund, inför stundande jul och nyår, har jag ändå gjort en reflektion. Få människor, alldeles för få faktiskt, använder den mest verkningsfulla, konstruktiva och snabba påverkningsmetoden av alla - snällheten. Efter att ha lyssnat på budgetdebatter, kommundebatter, trafikdebatter och nu senast fullmäktigedebatten i Mariehamn, är det mest slående hur ihållande negativismen, aggressiviteten och  misstron är i det politiska samtalet, och hur få som lyfter blicken dit där den borde vara

I lördags var jag på biblioteket och deltog i uppföljningen av #metoo på Åland. En av hashtaggarna vi valde då det begav sig var #högtskalldetklinga Varje gång någon på scenen sa det, fick jag en klump i halsen. Det skall klinga högt, tänkte jag. Det är inte de enstaka kändisskandalerna, Svenska akademien, eller Weinstein som är den stora omvälvningen efter #metoo, utan just mängden av vittnesmål som klingat så högt och så fritt. Det är systerskapet under ytan, där alla fått berätta, där alla blivit trodda och där ingen dömt. Flera av de män som deltog med sina reflektioner (bara en sån sak - åländska karlar som står på en scen och pratar sakligt om sexuella trakasserier mot kvinnor, utan ett endaste "hö hö hö"), gav uttryck för ett uppvaknande, en insikt. Nästan ingen fattade att detta händer nästan alla kvinnor. Få förstod hur ihållande och genomgripande kvinnors liv formas av att vi som kön är fritt villebråd i så många mäns ögon. Jag förstod det då inte, inte på

En kort grej bara. När nu julen närmar sig och allt det där. När dom som säljer saker skriker ut sina budskap, och dom som fördömer dom som köper skriker lika högt. När det godaste rödvinet till bästa pris tävlar med alkisbarnens nöd på julafton, skinkan med den griljerade kålroten, rasistiska inslag i Kalle Anka med längtan efter trygghet och tradition. Blir man inte jättetrött. Redan. Tänker man inte -vad skönt det vore att sätta sig på Transsibiriska järnvägen och åka tåg en vecka och tillbringa julafton med att stirra på sibiriska stäpper. Så blir det förstås inte. Jag älskar stökjulen och matjulen och barnen som kommer hem och råddar och ställer in saker fel väg i diskmaskinen. Bara det, att vi kunde låta det vara lite. Inte bli så hysteriska. Inte härja med dem som pyntar eller med dem som låter bli. Inte moralisera, inte förakta, inte känna oss hotade av andra som gör annat. Mera; Jaså. Just så.

Den största utmaningen för alla politiskt aktiva, alla samhällsaktiva och alla som önskar en utveckling/förändring till exempel  för klimat- och miljömål är att engagera unga människor i förändringen. Och det enda sättet att uppnå detta är att unga människor har verklig makt, riktig makt att påverka, inte bara symboliska höranden och välvilliga men något nedlåtande klappar på axeln. När jag lade fram förslaget att sänka rösträttsåldern i kommunalval till 16 år, trodde jag uppriktigt att alla inom det politiska etablissemanget skulle förstå hur bra det var, hur viktigt det skulle vara att jobba med den åldersgruppen och kunna skola in dem i ett demokratiskt deltagande innan de (flesta) lämnar Åland för en tioårsperiod. Icke. Barndomen skulle tas ifrån unga människor, det skulle bli trauman och hemskheter, onda saker skulle hända som det inte överhuvud taget finns några belägg för i forskningen. När lagen sedan föll i laggranskningen (en möjlighet som jag påtalade redan i min pres

Åh, så frustrerande. Under tre år har jag jobbat med kommunreformen, dag och ibland natt. Och precis i det avgörande skedet när lagen ska klubbas kan jag inte vara med, på grund av en krånglande gallblåsa. Nedan vad jag skulle ha sagt om jag kunnat vara med idag.  Jag känner mig lite upprymd. Om Alexandria Ocasio-Cortez, en kvinnlig socialist av puertoricansk härkomst, kan bli invald i den amerikanska kongressen, så nog ska det väl gå att ändra på kommunstrukturen på Åland också. Först vill jag få sagt: Inte ska man bli rädd och drabbas av ribbskräck precis nu, när det är OS och ribban ligger på världsrekordhöjd. På andra sidan finns en morgondag, vare sig man river ut sig eller kommer över, och sen är det bara att jobba vidare. Vi har kommit en bra bit på väg sen processen inleddes för tre år sen. Nu står vi här, fem före att klubba ett på många sätt historiskt lagförslag, som kan förändra både den politiska och den administrativa verkligheten i landskapet. Arbetet

Av förekommen gallblåsa sitter jag hemma och lyssnar på budgetdebatten, liksom jag i något sämre skick lyssnade på kommunreformdebatten. Det är frustrerande att sitta vid sidlinjen när saker man brinner  för är uppe till diskussion, men det är också på sätt och vis som att se en gobeläng av åsikter vecklas ut, där jag tidigare pärklat över mina egna särintressen och områden. Det som gläder mig är att mitt eget socialdemokratiska parti är så uppenbart engagerat i miljö- och klimatfrågan. Vi har tänkt, våndats och arbetat så mycket med detta, från engagemanget i landskapets bärkraftsarbete, till vindkraftsprojektet som Camilla Gunell jobbat så hårt med och den för oss så svåra kortruttsfrågan. I våra led har vi miljöpristagaren Carina Aaltonen, en ständig blåslampa. Det går inte ett möte i vår grupp utan att miljö- och klimatfrågor kommer upp, vilket dessvärre gör dem väldigt långa. Jag kan inte minnas en tid när miljöfrågorna inte varit viktiga för mig. Fattas bara, efter att ha j

Jag har några omtumlande dagar bakom mig. Inget roligt, men kanske inte så dåligt heller. Låt mig dela några reflektioner av djup och innerlig tacksamhet. Under hösten har jag vid några tillfällen haft riktigt ont i magen, ofta efter sena middagar med många rätter. (Inte är det synd om mig för det, men alla måltider man äter är inte av lust och glädje). För en vecka sen blev det riktigt illa. Kramperna blev så hemska att grannen fick köra mig till akuten. Jag fick lindring och fick åka hem, med den troliga diagnosen att jag hade problem med gallan. Ganska prosaiskt och vanligt, när man inte har det. Därpå följde undersökningar, ytterligare ett besök på akuten och en remiss, så småningom, till en kirurg. Inte mådde jag bra, men tänkte ändå att det skulle gå, och var inställd på jobb på måndag morgon, med kommundebatt på programmet. Så blev det icke. På natten började alla anfalls moder, och hon var arg. Vid femtiden körde jag till akuten igen, så ynklig, rädd och plågad som ma

Svart klänning när lagtingsåret högtidligen öppnar, det sista för denna mandatperiod. Medan jag lyssnar på talmansvalet tänker jag på de tre år som gått sedan valet, och känner en stor tacksamhet. Tänk ändå att ha fått tjäna demokratin, denna tröga, stelbenta, byngsliga och ibland väldigt känsliga process, en spegel av människans alla svagheter och tillkortakommanden, men också av våra styrkor och finaste stunder. När man ser sig om i världen idag ser man fascismen och populismen på frammarsch. Det är rörelser som sjunger de enkla lösningarnas lov, som kräver sina syndabockar att skickas ut i öknen, som törstar efter blod, bokstavligt och bildligt. Vad har vi att sätta emot, vi som sitter och suckar över placeringen av en bisats i en lagtext, som tillsätter parlamentariska utredningar som kanske uppnår resultat om ett par år och som kompromissar oss fram till lösningar som ingen är riktig nöjd med men alla kan leva med? På vår sida finns anständigheten. På vår sida finns några enk

För drygt tre år sedan var jag på semesterresa till grekiska Lesbos. Det var en underbar resa med en god vän. Maten var fantastisk, naturen fascinerande, och strandlivet som det är när man är ledig, vit och rik. Samtidigt började det som beskrivits som den stora flyktingkatastrofen år 2015, då ett inte tidigare skådat antal flyktingar strömmade från det krigsdrabbade Syrien till olika delar av Europa. Jag förstod inte ens vad det var jag såg från bussfönstret, när långa rader av människor gick längs vägen, till synes på väg nånstans. Jag tänkte lite oskarpt att det var säsongsarbetare av något slag. Sen såg vi de efterlämnade flytvästarna, och började sakta fatta. Det som hände i Europa den vintern var delvis förfärligt, delvis fantastiskt. Så många människor öppnade sina hem, sina hjärtan och sina länder för flyktingarna, och sa det enda anständiga - vi lämnar er inte att dö. Inte den lilla pojken som låg död i sanden. Inte kvinnorna, inte barnen, inte de vuxna männen. Ingen.

Vad är ditt problem? Den frågan har väl alla med tonårsbarn fått sig serverad. Jag tycker gott den frågan kunde ställas oftare, i andra och djupare sammanhang. Vad är mitt problem, det grundläggande, det första som alla andra stammar ur. Som vänstermänniska och globalist är mitt problem entydigt detsamma, alltid. Det är att det är skillnad på folk och folk. Att vissa har allt och andra inget. Inte bara ägodelar, utan möjligheter, hälsa, respekt, frihet. "Om Jesus skulle ha varit kvar i sin grav skulle han nog ha vänt sig." Så skriver biskop Björn Wikström i en kolumn i dagens Hbl, om populistiska partiers försök att appropriera kristendomen och förse den med en främlingsfientlig och anti-islamisk agenda. En sån biskop får en ju nästan att vilja gå med i klubben. Poängen är att det till och med när det handlar om personlig tro är skillnad på folk. För de högernationalistiska och främlingsfientliga strömningarna är att vara starkt troende kristen med konservativa vä

Ni som inte är intresserade av åländsk politik, sluta läsa. Det här är för er andra. Jag läser i tidningen Ålands ledare "...det fanns för bara några år sedan en enighet inom det politiska Åland om att strukturerna måste ses över". Sen fortsätter resonemanget enligt känt mönster. Allt har gått fel för att kommunreformsprojektet gick över till att "rita en färdig karta", och det har funnits en inställning att "det endast finns en enda väg." Var ska jag börja? Det har aldrig funnits någon enighet om att strukturerna ska ses över. Tvärtom. Det har funnits ett stenhårt motstånd mot all förändring, som lite grann mjukats upp genom den pågående reformprocessen. I processen fram till liggande förslag diskuterades flera olika alternativ. Det ordnades diskussioner, det gjordes opinionsmätning. Det första förslaget som landskapsregeringen kom med justerades enligt de synpunkter som kom fram, på flera punkter. (De förändringarna avskrevs förstås som att reg

Den 11 september sattes en punkt i mitt liv. Min minsta baby-pojke fyllde 18, och jag har inte längre några minderåriga barn. Alla som är föräldrar vet förstås att det egentligen inte betyder någonting för kärleken eller för oron eller för omsorgen eller ansvaret. Allt är kvar. Jag ser 75-åriga föräldrar som oroas över sina barn, som inte kan sova på nätterna för att de funderar på hur de ska kunna hjälpa till. Det tar uppenbarligen aldrig slut. Det visste jag ju inte när den första föddes för 26 år sen, men jag minns känslan av total panik när han satt i sin bilstol på köksbordet, den dagen vi kom hem från BB. För alltid, för evigt mitt ansvar. Man är ju ingen färdig mamma när man blir det. Man lär sig att vara ett halvtaskigt, utsjasat försök att göra sitt bästa. Man hoppas på ljusa stunder, att viljan och ambitionen ska uppbära det ofrånkomliga misslyckandet att vara perfekt. Att ens barn ska se hur man älskar dem fast man misslyckas på alla möjliga mänskliga sätt. Att bulla

Jag måste erkänna en sak. Val gör mig alltid lite gråtmild. Det är så fint att alla får säga vad de tycker och vem som ska bestämma, och att det faktiskt blir så sen. Det svenska valet är fint i högsta potens, för i nästan inga andra länder i världen fungerar demokratin så bra. Sverige är ju liksom... Sverige. Där man har titthål i olika höjd för den som genom ett skyddande staket vill se ombyggnaden av Slussen. Där alla svåra frågor paketeras i utredningar så länge att folk av ren utmattning går med på att ta ett steg framåt. Där humanismen och socialdemokratin så länge varit samhällsbärande att till och med högern är rätt solidariskt anstruken. (Och ok. Självklart är det inte perfekt. Inte ens Sverige. Det finns problem). I alla fall slutade också denna valnatt för min del i diskreta tårar. Det var när parti efter parti, inte bara på vänsterkanten tydligt deklarerade sitt avståndstagande till rasismen, till Sverigedemokraterna och till att bli beroende i sin regeringsbildning av

Jag är rädd för nazisterna. För Alternativ för Sverige, Nordiska motståndsrörelsen och allt vad de nu heter, dessa flaggviftande, marscherande och fradgade fanatiska grabbar, med sina machomaner och sitt förakt. Inte rädd för min egen fysiska person. Inte rädd för det som händer idag. Skräckslagen inför den tid som kommer, där inte längre Sverigedemokraterna eller Sannfinländarna är det yttersta alternativet, utan där organisationer som öppet förespråkar och använder våld mot sina meningsmotståndare är det nya normala. Jag, som ägnat de senaste tio åren åt att i tal, skrift och  handling motarbeta denna utveckling med mina bästa och vassaste argument, med kunskap, statistik och den humanism som är min religion - jag finner mig rådlös. Hur, hur ska jag få fram min vädjan till alla som aningslöst eller anande eller fullt medvetet röstar in inte bara rasister utan nazister. Ska jag ropa: Snälla, gör inte detta. Vi har varit på den här vägen förut, och den slutar alltid illa. De

Journalistik ska vara fri, och den ska vara konsekvensneutral. Bra journalistik ska lyfta fram dolda sanningar, avslöja maktmissbruk, visa på större mönster som alla inte ser. Den ska inte gå någons ärenden. Gårdagens Uppdrag Granskning i SVT hade förmodligen för avsikt att vara fri och konsekvensneutral och lyfta fram en obekväm sanning. Tyvärr dukade man under för sensationslystnad, två veckor inför det svenska valet, och misslyckades skändligen med det viktigaste - att visa på mönster, erbjuda förklaring och öka förståelse. På något märkligt sätt förbigick man den viktigaste enskilda faktorn när vi pratar om våldtäkter. Kön. Nästan alla våldtäkter, både de som polisanmäls och lagförs och de som inte gör det, begås av män. Det är ett obekvämt faktum, alarmerande rentav, men jag skulle inte ta det som en inteckning för att utvisa eller bura in alla karlar. Inte heller för att säga att det finns något i mäns DNA som gör dem mer våldsbenägna än kvinnor. Ett av mina barn jobba

Igår lekte jag med min kompis som är lite yngre än jag. Han är fyra, närmare bestämt. Vi byggde tågbana och körde runt, det gör vi ofta. Just igår körde tåget gång på gång över en hängbro, och varje gång smackade min kompis bekymrat. Bron gick sönder, den föll ner, det kom en båt och rammade bron. Och varje gång gick det ändå bra och tåget kom över bron, och min kompis sa: "Oj oj. Det var nära. Nu är det bra." Sen körde han vidare. Det kanske är en vuxenkonstruktion att det fanns en koppling till tågolyckan i Italien, eller så inte. Barn snappar upp saker som man tror att de alls inte förstår. För mig var det som en besvärjelse han genomförde. Om han fick sitt tåg över bron med alla gubbarna och gummorna intakta, så skulle det gå bra. Det onda skulle inte komma. Kanske är det begynnelsen till alla religioner, att man tänker sig det värsta som kan hända och berättar sagor kring det - för att vara förberedd och för att besvärja. Kanske både skräckfilmer, folksagor och rel

Igår kväll satt vi på en av gårdarna på Njutargränden, min by i världen, och åt kräftor. Det var en snabbt hopkommen historia, ett knytkalas. Vi plockade ihop bord och stolar, bestick och tallrikar från olika hus, fördelade skaffningen på hushållen och hade varken hattar eller snaps. Kräftorna var åländska, och befanns goda. Alla fick lägga upp låtar på spellistan, så variationen var från Leevi and the Leavings Pohjois-Karjala (jag) till Norlie &KKV (en av ungpojkarna) Medan vi åt kom en igelkott och propsade på uppmärksamhet. Den åt korv, sallad och lite kattmat och lät sig beundras av alla. Sen lekte vi kurragömma. Eller vad det nu var. Det skulle dunkas i träd och befrias. Största delen av tiden gick åt till att diskutera vilka regler vi skulle följa. Minsta pojken i sällskapet låg i hängmattan och lyssnade i hörlurar, och kikade över kanten ibland, nöjd med att vara med, i marginalen. När min flock gick hem stod dörren öppen mot sammetsnatten. Rösterna från ungarna som f

Vad är det genuina Åland? Finns det? Jag har hört och sett flera beskrivningar av det genuina, fina, gamla, riktiga Åland under sommaren. Det har varit bra saker, men varje gång har jag funderat på frågan ovan. Den som säger att något är genuint och på riktigt tänker sig rimligen att något annat är icke-genuint, icke-riktigt. Att något är mindre Åland än det man själv håller högst, vare sig det är gäddfiske, pannkaka, väderkvarnar, byar, kommuner eller rentav människor. Det är ett sätt att tänka som förutsätter att alla ska vara lika, tycka lika och inordna sig i samma normer. Att ens egna sanningar och prioriteringar är mer äkta och riktiga än andras. Är inte parkeringshuset under stadsbiblioteket genuint åländskt, eller de ungdomar som ibland spelar fan där? Innergården på Sjömanspensionskassans hus på Scheffersgränd, denna stadsoas dit min kisse ibland rymmer? Den starka solidaritet och omtanke om andra som finns i stadens många föreningar. (Det påstods att det är bara i d

Det närmar sig den stunden när jag städar skrivbordet, stänger av datorn och går på semester. Som vanligt dagarna före känns det i kroppen att teflonrocken runt ministerkroppen börjar vittra sönder. Bit efter bit av kontroll och behärskning flyter iväg som rymdskrot från en Imperial Star Cruiser. Lite lojt och ofokuserat rinner ny lagstiftning om fastighetsmäklarverksamhet iväg med revisionen av självstyrelselagen, samrådsförfaranden och arbetsluncher. I den senaste rapporten om hur Ålands väg mot ett hållbart samhälle går, lyfter man fram behovet av vila och återhämtning som ett politiskt och samhälleligt mål, jämställt med fossilfria transporter och plaststrategier. Det är en ny tanke för mig, att vila, tystnad och återhämtning är en samhällsfråga, inte ett individuellt problem. Ju mer jag tänker på det, desto mer självklart blir det. Jag vet ju att det är så. Det spelar ingen roll vad någon tycker om vad man borde, vid en viss punkt tryter orken, och då är det bättre för alla, sa

Ibland uppfylls jag, plötsligt, flyktigt och svindlande, av insikten om alla de nätverk och trådar som binder mig samman och oss samman, på Åland, i världen. Det är som att, för några sekunder, se hur allt hänger ihop i alla dimensioner, som spindelväv när solen står snett. I förrgår såg jag ett program i tv, om svampar. Det visar sig att svampar finns överallt, alltid, och binder samman hela jorden i ett nätverk som kommunicerar, förändras och anpassar sig till alla förändrade omständigheter. På Scheffersgränd stod en mamma med två små flickor. Den yngre frös om fingrarna, och mamman lirkade på henne ett par rosa vantar. Jag kände i min kropp alla de gånger jag stått och petat in bångstyriga fingrar i vantar medan klockan tickat, en kall morgon då vintergruset fortfarande legat kvar på gatorna. Slemmern var försvunnen, insvept i en dimma som bara lät ana strandlinjen. På Strandgatan nickade jag mot mannen som går med stavar, som jag möter varje morgon 07.50 ungefär. På

I en hel vecka har jag gått och gått, i berg och dalar, genom fruktträdgårdar, vid romerska akvedukter som står kvar efter 2.000 år, i doften av apelsinblom, vägdamm och hav. Medan jag har gått har jag tänkt på alltings förgänglighet, mina ömmande fotvalv, kommunreformen, döden och  hur svårt det är att hitta en hatt eller mössa man inte ser löjlig ut i. Ungefär på fjärde vandringsdagen hade alla tankar rullat runt och runnit ut och huvudet blev egendomligt tomt och lugnt, som mitt hus efter en storstädning. I detta tillstånd av upphöjd ro, uppnådd efter nästan 100 kilometer av vandrande, tog jag itu med mail, tidningar och allt som ramlat över mig genom andra medier under min vecka. Det var ingen upplyftande läsning. Lite dödshot, lite sekteristiskt vapenskrammel, frustration, ilska - och faktiskt rena lögner. När folk nu frågar mig om kommunreformen, och jag svarar att det fortfarande är ett roligt och intressant arbete som går framåt enligt plan, ser jag att de inte tror mi

Merete Mazzarella lyfte i Kastelholmssamtalen om fred en fråga som jag genom åren funderat mycket på - hur man ska kunna föra ett riktigt samtal, en verklig dialog med människor vars åsikter man avskyr, kanske till och med föraktar. Efter åratal som journalist, åsiktsmaskin och politiker finner jag mig allt oftare numera med ett behov att vara tyst och lyssna, att reflektera men inte yttra, att avvakta. Många gånger återvänder jag till Doris Lessing och hennes övertygelse att det farligaste som finns för demokratin, för samhället är den tomma retoriken. Jag tänker att det översatt till dagens digitala medialandskap betyder den floskeltyngda populismen, plakatorden, de copy-pastade åsikterna ur rapporter man inte riktigt läst utan bara skummat igenom. Är det bara jag, eller är det så att människor tänker mindre självständigt och djupt när man alltid bara är några klick borta från nån annans briljanta formuleringar som man med lite lätt redigering kan göra till sina egna? Och är de

Varför stoppar man frivilligt ner huvudet i en myrstack? Varför ska man försöka fixa något som inte är trasigt? Varför är det så bråttom? Sådana frågor har ställts och ställs om landskapsregeringens förslag till reform av kommunstrukturen. I måndagens tidningen Åland kan man läsa om de starkt negativa reaktioner som finns i några av dagens kommuner, och också om avsikten att motarbeta och motsätta sig reformen. Det är naturligtvis både kommuninvånares och de förtroendevaldas rätt, likaväl som en regering ska jobba för sina politiska mål och sitt regeringsprogram, och ett lagting ska stifta lagar, också kring kommunerna. Det kan dock vara bra att ha klart för sig tågordningen, och varför den ser ut som den gör. 1.      Än så länge finns ingen ny lag om kommunstrukturen. Det finns ett förslag som skickats ut på remiss till ett sextiotal instanser, däribland kommunerna. Nu är tid att reagera på det, i vanlig lagstiftningsordning. 2.      De utredningar som initierats fö

Det bästa med att vara kvinna, för mig, är de mirakel jag fått vara med om i min kropp. Allt det andra, att min hjärna funkar (minst) lika bra som individers som råkar ha snopp, att det finns strukturella hinder för kvinnor att få makt och inflytande, att patriarkatet är en boja kring foten för både män och kvinnor - allt det är självklarheter. Den kampen ska föras, och jag strider alla dagar, med mig själv och andra. Men det som får mig att jubla, att älska, att ibland uppfyllas av en närapå mystisk känsla av makt är att min stadiga, korta inte särskilt atletiska eller med dagens skönhetsnormer vackra kropp har dugt till, fyra gånger. I mig har fyra perfekta individer vuxit. Jag har fått känna deras första fjärilsfladdrande rörelser inne i mig, deras sparkar mot mina revben, den utsökta smärtan, blodet och glädjen i en förlossning. Deras munnar som hittat fram till maten. Att bandet mellan mig om mina små varit så starkt att en bild av ett spädbarn i en bok eller ett främmande