När är man redo att lyssna?

Merete Mazzarella lyfte i Kastelholmssamtalen om fred en fråga som jag genom åren funderat mycket på - hur man ska kunna föra ett riktigt samtal, en verklig dialog med människor vars åsikter man avskyr, kanske till och med föraktar.

Efter åratal som journalist, åsiktsmaskin och politiker finner jag mig allt oftare numera med ett behov att vara tyst och lyssna, att reflektera men inte yttra, att avvakta.
Många gånger återvänder jag till Doris Lessing och hennes övertygelse att det farligaste som finns för demokratin, för samhället är den tomma retoriken. Jag tänker att det översatt till dagens digitala medialandskap betyder den floskeltyngda populismen, plakatorden, de copy-pastade åsikterna ur rapporter man inte riktigt läst utan bara skummat igenom.

Är det bara jag, eller är det så att människor tänker mindre självständigt och djupt när man alltid bara är några klick borta från nån annans briljanta formuleringar som man med lite lätt redigering kan göra till sina egna?
Och är det inte så att åsiktskorridorerna och bubblorna som göder den egna övertygelsen gör det svårare än någonsin att förstå andras argument och livssituation. Den enorma tillgången till information lurar oss att tro att vi har hela bilden när vi stint stirrar på den med bara ett öga.

Förstås är det inte lätt att tänka hur det ens skulle gå till att mötas i en diskussion över de bråddjup där klyftorna är störst.
Hur kunde jag resonera med rasisterna i vårt samhälle, när varje millimeter av min moraliska, politiska och intellektuella övertygelse säger att  det är fel, att rasistiska slutsatser och rasistisk politik är det stora hotet mot mänskligheten? Vad har vi att prata om?

Kanske om orsakerna till att man tror och tycker som man gör? Kanske om de verkliga problemen för de riktiga människorna som kommer till slutsatserna som jag tycker är så felaktiga.
Men, finns det i mig det som krävs för en verklig dialog - viljan att låta mig påverkas? Är det inte det jag värjer mig emot?

Det är sånt man kan fundera på en fredag eftermiddag.
Stort tack till Ålands fredsinstitut, som gav tankerymden och samtalen att fundera på något det inte går att vara tvärsäker om.