Sinnesfrid med förhinder
I en hel vecka har jag gått och gått, i berg och dalar, genom fruktträdgårdar, vid romerska akvedukter som står kvar efter 2.000 år, i doften av apelsinblom, vägdamm och hav.
Medan jag har gått har jag tänkt på alltings förgänglighet, mina ömmande fotvalv, kommunreformen, döden och hur svårt det är att hitta en hatt eller mössa man inte ser löjlig ut i.
Ungefär på fjärde vandringsdagen hade alla tankar rullat runt och runnit ut och huvudet blev egendomligt tomt och lugnt, som mitt hus efter en storstädning.
I detta tillstånd av upphöjd ro, uppnådd efter nästan 100 kilometer av vandrande, tog jag itu med mail, tidningar och allt som ramlat över mig genom andra medier under min vecka.
Det var ingen upplyftande läsning.
Lite dödshot, lite sekteristiskt vapenskrammel, frustration, ilska - och faktiskt rena lögner.
När folk nu frågar mig om kommunreformen, och jag svarar att det fortfarande är ett roligt och intressant arbete som går framåt enligt plan, ser jag att de inte tror mig.
Och jag finner mig förvandlad till en arrogant, maktfullkomlig stöveltrampare som driver en förändring utgående från mitt omättliga maktbegär.
Låt mig försäkra: en reform av den åländska kommunstrukturen drivs för min del av övertygelsen att det för människors bästa måste komma en förändring, annars går det illa. Många av dagens kommuner kommer inte att ha råd, kunskap eller kapacitet att ge invånarna vad de har rätt till. Landskapet kommer inte att ha råd att i allt högre grad finansiera ett uråldrigt system baserat på kyrksocknar och klaner. Och det är viktigt att ha blicken fäst på framtiden, inte på den gamla makten och dess stelnade strukturer.
Vi måste klara av att bygga samarbeten, snarare än att elda under de knutpatriotiska grytorna. Som om det verkligen vore någon större skillnad på en en finströmare och en sundsbo.
På riktigt.
Medan jag har gått har jag tänkt på alltings förgänglighet, mina ömmande fotvalv, kommunreformen, döden och hur svårt det är att hitta en hatt eller mössa man inte ser löjlig ut i.
Ungefär på fjärde vandringsdagen hade alla tankar rullat runt och runnit ut och huvudet blev egendomligt tomt och lugnt, som mitt hus efter en storstädning.
I detta tillstånd av upphöjd ro, uppnådd efter nästan 100 kilometer av vandrande, tog jag itu med mail, tidningar och allt som ramlat över mig genom andra medier under min vecka.
Det var ingen upplyftande läsning.
Lite dödshot, lite sekteristiskt vapenskrammel, frustration, ilska - och faktiskt rena lögner.
När folk nu frågar mig om kommunreformen, och jag svarar att det fortfarande är ett roligt och intressant arbete som går framåt enligt plan, ser jag att de inte tror mig.
Och jag finner mig förvandlad till en arrogant, maktfullkomlig stöveltrampare som driver en förändring utgående från mitt omättliga maktbegär.
Låt mig försäkra: en reform av den åländska kommunstrukturen drivs för min del av övertygelsen att det för människors bästa måste komma en förändring, annars går det illa. Många av dagens kommuner kommer inte att ha råd, kunskap eller kapacitet att ge invånarna vad de har rätt till. Landskapet kommer inte att ha råd att i allt högre grad finansiera ett uråldrigt system baserat på kyrksocknar och klaner. Och det är viktigt att ha blicken fäst på framtiden, inte på den gamla makten och dess stelnade strukturer.
Vi måste klara av att bygga samarbeten, snarare än att elda under de knutpatriotiska grytorna. Som om det verkligen vore någon större skillnad på en en finströmare och en sundsbo.
På riktigt.
Hoppas att du ändå lyckas tanka energi för fortsatt kamp! Du måste utan tvivel vara en av dom modigaste och mest rakryggade människorna på den här holmen! Du har tagit dig an en roll som du ändå säkert förstod skulle riva upp mycket svåra känslor bland ur-ålänningarna som byggt upp sina lokala maktstrukturer under generationer. Nu står du i 'kikarsiktet' som en symbol för det som hotar att rasa deras auktoritet och inflytande. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas att vara i dina skor i detta men jag tycker du är fantastisk som valt att ta den här striden för alla oss som inte tillhör 'dom starka' på Åland. Även om dom 'gamla makthavarna' hörs mest med sitt raljerande och hat så glöm aldrig att vi säkert är minst lika många som är djupt tacksamma att du orkar föra en kamp som ämnar göra Åland till ett samhälle som är mer rättvist för alla. Min största rädsla är att 'dom' ska lycka stoppa processen så att det hela förvandlas till en valfråga i nästa val. Jag vet att många av de äldre i min kommun hae blivit matade med skräckpropaganda av lokalpolitiker angående vad som händer vid en kommunsammanslagning (alla lokala inrättningar stängs ner o.s.v) att dom röstade emot den för av ren rädsla. "Better the devil you know" så att säga... Eftersom kommunen har en mycket stor andel pensionärer bland befolkningen så gick ju skräckpropagandan hem och kommunen avgick med en seger för självstyre. Blir vi del av en storkommun så tappar 'småkungarna' greppet om makten och förhoppningsvis blir det människor som har ändamålsenlig kompetens som kan ta dom viktigaste uppdragen i besittning.
SvaraRadera”Landskapet kommer inte att ha råd att i allt högre grad finansiera ett uråldrigt system...”
SvaraRaderaSandbergs utredning angående FGS konstaterade att några pengar inte finns att hämta, så vad är det du insinuerar här?