För en hållbar Nina

Det närmar sig den stunden när jag städar skrivbordet, stänger av datorn och går på semester. Som vanligt dagarna före känns det i kroppen att teflonrocken runt ministerkroppen börjar vittra sönder. Bit efter bit av kontroll och behärskning flyter iväg som rymdskrot från en Imperial Star Cruiser. Lite lojt och ofokuserat rinner ny lagstiftning om fastighetsmäklarverksamhet iväg med revisionen av självstyrelselagen, samrådsförfaranden och arbetsluncher.

I den senaste rapporten om hur Ålands väg mot ett hållbart samhälle går, lyfter man fram behovet av vila och återhämtning som ett politiskt och samhälleligt mål, jämställt med fossilfria transporter och plaststrategier.
Det är en ny tanke för mig, att vila, tystnad och återhämtning är en samhällsfråga, inte ett individuellt problem. Ju mer jag tänker på det, desto mer självklart blir det. Jag vet ju att det är så. Det spelar ingen roll vad någon tycker om vad man borde, vid en viss punkt tryter orken, och då är det bättre för alla, samhället, individer, arbetsgivare och familjer, om man har vett att stanna upp.

Nu, när bara några möten och ett par resor återstår innan semestern är längtan efter klipporna, havet, blåbärsskogen och doften av mossa överväldigande. En plats, min plats, där ingen dömer och ingen bryr sig och samma utnötta sommarklänning hänger på en krok och väntar.

Vänner får komma till mig. De får ha med sig bullar.
I övrigt ska jag lyssna på P1, läsa romaner, laga lata middagar, gå med svärmor i svampskogen och  simma i iskallt hav.
Jag ska inte vakna med ett ryck och fundera vart jag är på väg. Jag ska inte lista argument för kommunreformen innan jag somnar. Jag ska inte tänka på Ålandsdelegationen, inte på Högsta domstolen, inte på presidenten och inte på lantrådet.
Jag ska krama mina barn och paja mina katter.

Allt detta för att i allmänhetens tjänst hjälpa Åland att bli ett hållbart samhälle.
Bästa vänner. Lata er mera, annars blir ni bräckliga och ohållbara.