Ett åländskt lapptäcke

Vad är det genuina Åland? Finns det?

Jag har hört och sett flera beskrivningar av det genuina, fina, gamla, riktiga Åland under sommaren. Det har varit bra saker, men varje gång har jag funderat på frågan ovan.

Den som säger att något är genuint och på riktigt tänker sig rimligen att något annat är icke-genuint, icke-riktigt. Att något är mindre Åland än det man själv håller högst, vare sig det är gäddfiske, pannkaka, väderkvarnar, byar, kommuner eller rentav människor.

Det är ett sätt att tänka som förutsätter att alla ska vara lika, tycka lika och inordna sig i samma normer. Att ens egna sanningar och prioriteringar är mer äkta och riktiga än andras.

Är inte parkeringshuset under stadsbiblioteket genuint åländskt, eller de ungdomar som ibland spelar fan där?
Innergården på Sjömanspensionskassans hus på Scheffersgränd, denna stadsoas dit min kisse ibland rymmer?
Den starka solidaritet och omtanke om andra som finns i stadens många föreningar. (Det påstods att det är bara i de åländska byarna på landet som folk bryr sig om varann)?
Samvaron i min gränd på Klinten, där barnen går mellan husen, och där gräsklippare, redskap och ingredienser till sushi är gemensamma?

Man ska akta sig, tror jag, för att idealisera och romantisera, och man ska sky förenklingar och generaliseringar som pesten.
Man ska komplicera. Och man ska inte ställa människor mot varann.

Det genuint åländska, det är vi som är här, nu. Alla. Vår historia är allt som hände, inte bara de besuttnas och bestämmarnas, utan också fattiglapparnas, arbetarnas, kvinnornas, bögarnas, barnens och migranternas historia.
Det är lika genuint åländskt att sitta i ett mörkt rum och spela Counterstrike som det är att spela amatörteater på Vårdö. Det är lika genuint åländskt att vara brun i skinnet som att vara rödblossande (efter den här sommaren ser man många såna), och det är lika genuint åländskt att lära sig svenska nu som att svära osande på bred dialekt.

Ja, ni fattar. Jag är trött på alla som tycker att deras verklighet är så märkvärdig att den borde upphöjas över andras.
Kan vi inte bara glädjas åt att Åland är en brokig, mångfärgad, mångspråkig och ständigt föränderlig bit av det lapptäcke som är mänskligheten och jorden.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?