En moderlig milstolpe

Den 11 september sattes en punkt i mitt liv.
Min minsta baby-pojke fyllde 18, och jag har inte längre några minderåriga barn.

Alla som är föräldrar vet förstås att det egentligen inte betyder någonting för kärleken eller för oron eller för omsorgen eller ansvaret. Allt är kvar.
Jag ser 75-åriga föräldrar som oroas över sina barn, som inte kan sova på nätterna för att de funderar på hur de ska kunna hjälpa till.
Det tar uppenbarligen aldrig slut.

Det visste jag ju inte när den första föddes för 26 år sen, men jag minns känslan av total panik när han satt i sin bilstol på köksbordet, den dagen vi kom hem från BB. För alltid, för evigt mitt ansvar.
Man är ju ingen färdig mamma när man blir det. Man lär sig att vara ett halvtaskigt, utsjasat försök att göra sitt bästa. Man hoppas på ljusa stunder, att viljan och ambitionen ska uppbära det ofrånkomliga misslyckandet att vara perfekt. Att ens barn ska se hur man älskar dem fast man misslyckas på alla möjliga mänskliga sätt. Att bullarna ska väga upp irritationen, att närvaron och samvaron vid köksbordet ska nolla den bristande orken, att de lästa böckerna ska vara fler än de olästa.

År för år har jag betat av milstolpar, första steg, tänder, dagislämning, skolstart, kompisbråk, avslutningar, inledningar. Examensfester. Jag kvar på trappan när de flyttar hemifrån och när de kommer hem igen, förändrade och desamma.

När den minsta föddes tog det en knapp timme efter förlossningen innan de andra var där och mötte sin nya bror. Det var ingen högstämd stund. Den lille släppte aldrig bröstet, en ville ha läsk, en var svartsjuk, en ville att mamma skulle komma hem. Samtidigt var det ett upptagande i flocken, en blick, ett konstaterande, en smekning.
Nu är han också med oss.

Dagen efter vi kom hem invigdes de olympiska sommarspelen i Sydney. Hela dagen satt jag i soffan och ammade och tittade på tv och grät floder åt allt högstämt och fint som förstås var rätt fånigt, men oerhört gripande i den rådande hormonstormen.
Runt omkring mig rörde sig familjen, klättrade, kramade och snusade på den lille.

Alla dagar, de goda, de trötta, de mätta, de varma och kalla efter det har varit en välsignelse för att just den människan varit med mig.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?