Låt alla vara bra på att rädda miljön
Det är frustrerande att sitta vid sidlinjen när saker man brinner för är uppe till diskussion, men det är också på sätt och vis som att se en gobeläng av åsikter vecklas ut, där jag tidigare pärklat över mina egna särintressen och områden.
Det som gläder mig är att mitt eget socialdemokratiska parti är så uppenbart engagerat i miljö- och klimatfrågan. Vi har tänkt, våndats och arbetat så mycket med detta, från engagemanget i landskapets bärkraftsarbete, till vindkraftsprojektet som Camilla Gunell jobbat så hårt med och den för oss så svåra kortruttsfrågan. I våra led har vi miljöpristagaren Carina Aaltonen, en ständig blåslampa. Det går inte ett möte i vår grupp utan att miljö- och klimatfrågor kommer upp, vilket dessvärre gör dem väldigt långa.
Jag kan inte minnas en tid när miljöfrågorna inte varit viktiga för mig. Fattas bara, efter att ha jobbat sida vid sida med en annan eldsjäl och pristagare på området, Annika Orre, i över 20 år. Det förpliktar att ha fått lära sig så mycket.
Två reflektioner dock, kring stort engagemang och stora lösningar.
Det oroar mig ibland att miljö- och klimatarbetet riskerar bli sekteristiskt och exklusivt, att vi glömmer att det finns många vägar till saligheten. Eftersom det är så väldigt stora frågor som ska lösas måste engagemanget vara brett, inklusivt och lätt. Det finns alltid människor som engagerar sig mer på det personliga planet, och all heder åt dem, men de flesta av oss är vanliga latmaskar som gärna vill men inte alltid orkar hålla på med bokashi och mjölksyrning och odling, och som kanske ibland vill smyga i oss en bit Oravais skinka eller köpa ett plagg mer än vi behöver.
Vi (jag räknar mig själv alldeles otvivelaktigt till denna syndarnas skara) vill också göra rätt och att det vi mäktar med duger. Blir miljörörelsen för renlärig och för aggressiv, för självrättfärdig i sina förslag till lösningar, så blir många uteslutna.
Jag säger inte att det är så idag, men det lyser några lampor.
För mig är förstås kortruttsfrågan den svåraste. Jag har stannat för, utan att skämmas för det, att det förslag som landskapsregeringen lagt att bygga en bro från Gripö till fasta Föglö, trots de stora ingreppen i orörd natur, är det bästa. Den slutsatsen har jag kommit till uttryckligen av klimatskäl. Vi har vetat länge att det största hotet mot miljö och klimat är CO2-utsläppen, och att det brådskar oerhört att få stopp på dem. Det enda sätt vi har, med den teknik som finns idag och inte på framtidens ritbord, är att förkorta färjpasset och köra elektrifierat.
Ingen av de lösningar som föreslagits är perfekt, men för mig är detta den minst dåliga, och den som också ger möjligheter att binda samman skärgården i en framtida skärgårdskommun.
Jag har inga problem med den starka opinion som tycker annat, men nog med att tonen i debatten ibland blir elak och sekteristisk.
De stora lösningarna då? För mig hänger det ihop med min från ett vänsterperspektiv kritiska inställning till EU, och insikten att det ändå är där, på den överstatliga nivån, som de riktigt betydelsefulla miljöbesluten tas.
Det enda som tvingar transport-, livsmedels- och tillverkningsindustrin att förändra sig i en miljö- och klimatvänlig riktning är lagstiftning. Konsumentmakten räcker inte, även om den är oerhört viktig som påverkningsfaktor gentemot politiker. Utan direktiv på unionsnivå skulle vi inte ha tagit många av de steg vi hittills tagit, och det är där vi måste fortsätta påverka. Där hade jag sett den största vinsten med en åländsk EU-parlamentsplats - att få en möjlighet att driva på miljö- och klimatfrågorna där det verkligen, verkligen räknas.
Som många har sagt; det är oerhört viktigt att vi jobbar lokalt, men miljön och klimatet kan bara räddas globalt, med stora lösningar och internationellt pådriven lagstiftning som tvingar både stater och stora statsliknande företag till förändring.
Det blev en lång predikan. Amen.
Kommentarer
Skicka en kommentar