Nina Fellman

Ibland uppfylls jag, plötsligt, flyktigt och svindlande, av insikten om alla de nätverk och trådar som binder mig samman och oss samman, på Åland, i världen. Det är som att, för några sekunder, se hur allt hänger ihop i alla dimensioner, som spindelväv när solen står snett. I förrgår såg jag ett program i tv, om svampar. Det visar sig att svampar finns överallt, alltid, och binder samman hela jorden i ett nätverk som kommunicerar, förändras och anpassar sig till alla förändrade omständigheter. På Scheffersgränd stod en mamma med två små flickor. Den yngre frös om fingrarna, och mamman lirkade på henne ett par rosa vantar. Jag kände i min kropp alla de gånger jag stått och petat in bångstyriga fingrar i vantar medan klockan tickat, en kall morgon då vintergruset fortfarande legat kvar på gatorna. Slemmern var försvunnen, insvept i en dimma som bara lät ana strandlinjen. På Strandgatan nickade jag mot mannen som går med stavar, som jag möter varje morgon 07.50 ungefär. På

I en hel vecka har jag gått och gått, i berg och dalar, genom fruktträdgårdar, vid romerska akvedukter som står kvar efter 2.000 år, i doften av apelsinblom, vägdamm och hav. Medan jag har gått har jag tänkt på alltings förgänglighet, mina ömmande fotvalv, kommunreformen, döden och  hur svårt det är att hitta en hatt eller mössa man inte ser löjlig ut i. Ungefär på fjärde vandringsdagen hade alla tankar rullat runt och runnit ut och huvudet blev egendomligt tomt och lugnt, som mitt hus efter en storstädning. I detta tillstånd av upphöjd ro, uppnådd efter nästan 100 kilometer av vandrande, tog jag itu med mail, tidningar och allt som ramlat över mig genom andra medier under min vecka. Det var ingen upplyftande läsning. Lite dödshot, lite sekteristiskt vapenskrammel, frustration, ilska - och faktiskt rena lögner. När folk nu frågar mig om kommunreformen, och jag svarar att det fortfarande är ett roligt och intressant arbete som går framåt enligt plan, ser jag att de inte tror mi