Nina Fellman

Politik blir ibland lite fnissigt. Som när oppositionen lämnade in en motion om att riva upp hela kommunreformen för att den är så misslyckad, och låta kommunerna förverkliga sina frivilliga ambitioner om samgång. Handen upp den som tror på det scenariet. Jag är faktiskt mer övertygad än någonsin om att större enheter som lär sig att samarbeta, se helheter och bry sig om varann är den enda vägen framåt, och också om att bakåtsträvarna och nej-sägarna alltid kommer att stoppa den utveckling man inte sätter lite tryck bakom. Till exempel i form av lagstiftning. Kommunernas saldo av frivilliga samarbetslösningar ekar dessvärre ganska tomt, och det är tråkigt. Man hade ju haft alla möjligheter att under de senaste åren visa hur väl det går att samarbeta utan landskapsregeringens inblandning, men i stället för att kavla upp ärmarna och komma överens har giftet droppat från huggtänderna gentemot landskapet, den ständiga syndabocken. Jag tror att vi kommer att nå målet med en kommunref

Man kan bli så rödglödgat förbannad. Som när man ser bilden på de uteslutande manliga lagstiftare i Alabama som bestämt att abort ska vara förbjudet i delstaten, till och med för offer för incest och våldtäkt. En strid jag redan trodde var vunnen, om kvinnors rätt till sin egen kropp, är än en gång aktuell. När Irland genomförde sin folkomröstning om rätten till abort grät jag med kvinnorna som dansade och sjöng på gatorna över att äntligen deras frihet, hälsa och självbestämmande skulle hedras. Nu detta. Nu så många flickor och kvinnor som måste genomgå livshotande procedurer i hemlighet, som måste bära hela ansvaret för det som man är två om, som ska skämmas och gömmas. Alla vet att en abort är ett svårt beslut. Alla vet att det mest effektiva sättet att förebygga aborter är bra sexualundervisning och preventivrådgivning. Alla vet att aborter utförs även där de är förbjudna, men på ett mycket farligare sätt. Jag höjer min feministiska knytnäve i luften och skriker. Nog nu,

Det är nästan lite genant att läsa tidningen Ålands ledarsida numera. Inte bara har man lämnat alla pretentioner på att ge en oberoende analys av det åländska samhället, man har dessutom lämnat den tidigare centerlinjen med självstyrelsekrydda för en ultra-mikronationalistisk och konservativ högerpolitik som placerar tidningen en bra bit bortom alla åländska partier på HÖGERkanten. Fjärran vore det från mig att säga att opinionsjournalistik kan vara objektiv. Skriver man åsikter så kan de alltid inordnas i ett spektrum, både genom valet av ämnen och genom vinklingen och den kunskapsmängd skribenten bottnar i. Sen är det upp till skribenten att göra ett bra jobb, och att i sin analys ta in så många perspektiv som möjligt och dra slutsatser av dessa. Med Henrik Herlin och chefredaktör Daniel Dahlen som tongivande skribenter finns inga ansatser till detta. Snarare andas texterna en lite naiv och klarögd tro att verkligheten kan beskrivas som en skolplansch från 1950-talet, där allt

Idag firar vi 1 maj, den internationella arbetarrörelsens och vänsterns högtid. Det är en fin sak att den här ena dagen få gå under röda fanor och ta plats på stadens gator och inte vara så präktigt lagom som man kanske annars är för att nå samförstånd och komma framåt. I år hade jag äran att hålla tal, tillsammans med mina partikamrater. Det här är vad jag sade. Kamrater Vad underbart det är att få vara här och fira första maj med er. I trygghet, i frihet, i välstånd. Så fantastiskt att bo här på fantastiska undersköna Åland, och veta att man efter ärtsoppan och talen kan vandra en tur i någon av våra lövängar och se vitsippornas revolution över vintern. Så är det inte för alla. Också därför är vi här, för att vänstern står för internationell och global solidaritet, där omsorg, ansvar och anständighet inte stoppar vid gränser – inte den runt Åland, inte den runt Finland och verkligen inte den runt Europa. Det är en stor skam att vi som bor i ett av världens rikast