Goda samtal, min mammas händer
Jag står och fixar till mig för att gå utanför dörren, på vernissage och handelsmässa och ut i solen. Då ser jag i spegeln, stickande ur skjortärmarna, min mammas händer. Lite mera vikt, lite högre ålder och mina händer har blivit hennes. När jag vrider på dem ser jag hur hon hon brukade göra när hon smorde in dem med handkräm. Det är tre år sen hon dog. Sorgen är inte längre akut, men hon är med mig ofta. Alla jag förlorat är det. Min morfars resoluta grepp när han gjorde bastukvastar, min mormors osannolika skratt och enorma bakdel, min farfars ofrånkomliga tårar vid alla släktkalas, min farmors korta fyrkantiga kompetenta kropp. Min faster Tettas teknik med att hacka gurka. Vad, undrar jag, som jag gör, kommer att definiera mig i mina barns och barnbarns minnen, hos vänner och människor jag älskar. Kan det vara att jag alltid går barfota på somrarna och alltid med yllesockor på vintrarna. Kan det vara hur jag hackar lök, hur jag kramas, hur jag bäddar sängen. Förmodligen nå