Nina Fellman

Under de senaste veckorna är det många som sagt åt mig att jag fattat ett modigt beslut, som ger mig in i politiken. Jag blir glad förstås, men jag skäms lite också. Modig, det är den där 70-åriga syriska mannen som bar sin drygt 90-åriga över gränsen till Turkiet, undan krig och fasor. Jag hade legat i en grop och hulkat av skräck. Modig är den somaliska kvinnan som är först i sin by med att inte låta omskära sin dotter. Ett sånt kolossalt steg, en sådan revolution mot förtrycket. Modig var min morfar, som jag tänkt på extra mycket denna vecka, som gav sig ut i kriget och klarade av att komma hem och vara som en människa, med allt det inom sig. Modig är den romska kvinnan som brukar sitta på Torggatan och be oss om hjälp fast hon dagligen möter förakt och ilskna blickar. De gör eller gjorde alla det av kärlek. Den syriska mannen av kärlek till sin gamla mamma. Den somaliska kvinnan för att hon älskar sin dotter. Min morfar för att han älskade sitt land. Den rumänska kvinnan

Min älskade morfar, min vaari, dog när jag var 16 år. Han fick en hjärtinfarkt en sommardag när han var ute i skogen och skar björkris till en bastukvast. Han hann hem till Aura-mummu, flickan han gifte sig med när hon var 17. Sen var det slut. På hans begravning grät vi så våldsamt att vi började skratta, och mummu bara såg på oss och förstod. Hon läste bara Jerry Cotton-deckare i ett år efteråt. Ju mera blod och sprit det var, desto bättre. Vaari, Hannes Rokala, var en arbetare och kommunist från Ykspihlaja. Han gick ut i vinterkriget, nygift och kär. Aura-mummu blev inkallad att arbeta i hamnen. Hon lastade av cementsäckar och potatis den hårda krigsvintern. Mellan krigen kom han hem, och lagade ett barn. När han for iväg till fortsättningskriget behövde mummu inte göra det tunga arbetet längre, och sen föddes min moster Sinikka. När fortsättningskriget var slut fick vaari bara köra förbi Kokkola på väg norrut till Lappland, för att jaga bort tyskar. Året efter föddes min ma

Sällan har man sett en så grundligt havererad process som den som nu pågår inom Ålands radio och tv. Är det regeringen som är oduglig (som Liberalerna påstår)? Eller är det personalen som är ovillig till förändring (som styrelseordförande Jesper Eliasson påstår)? Eller Centern som vill avskaffa public service? Eller är det en lömsk plan från de kommersiella medierna? Det här är min bild. Det har länge funnits ett missnöje från ÅRTVs styrelse gentemot bolagets ledning. Styrelsen har tyckt att saker tagit för lång tid, att förändringar motarbetats. När Centern installerade Jesper Eliasson på uppdraget som ordförande ville man ha någon form av förändring, men uppdraget var diffust och otydligt, bland annat för att Centern och Moderaterna inte kunde enas om en lösningsmodell för finansieringen av public service i framtiden. Infrastrukturminister Veronica Thörnroos, annars både driftig och modig, har inte kunnat driva fråga, eftersom det inte funnits enighet. Ålands radio och tv är e

Fräknarna på min dotters näsa blir fler och fler. När man går ner till stranden för att borsta tänderna isar det i tandköttet, och när man tvättar ansiktet i havsvatten doftar det som inget annat,   Inga möss hade tagit sig in i år.  När jag städar ur hyllorna i köket ligger mattidningarna med midsommarrecept hoppfullt och väntar. Jordgubbar och lime, Grillklassiker. Krämig potatissallad. På natten är det kallt, men kylan vet redan att den förlorat. Den drar sig tyst morrande tillbaka för några välsignade månader då det spädaste späda, blåsippan, kungsängsliljan, gullvivan fullkomligt oberörda av mänsklig beundran och rörelse tränger sig fram. På min promenad till svärföräldrarnas stuga måste jag stanna flera gånger för att titta på det självlysande blå i skogen. Hur det bara finns där. Fågelsången är en kakafoni, Små gråbruna obetydliga fåglar klämmer ur sig ett jubel som inte alls står i proportion till något. På förrförra årets kalhygge växer vitsipporna i drivor. På

Jag läser Hilary Mantels bok om den franska revolutionen samtidigt som jag försöker förvandla mig från journalist till politiker. Huvudpersonerna, Danton, Robespierre, Desmoulins, Marat är alla besjälade av revolutionen och dess slagord om frihet, jämlikhet och broderskap, men de är också hänsynslösa, amoraliska och högst själviska. Friheten gäller främst dem som har pengar, jämlikheten bara män och broderskapet, ja, bara bröder. De talar inte med folket, utan åt det. Deras regim slutar i blodbad, och de blir själva avrättade. Jag tror också på frihet, jämlikhet och syskonskap, men jag vill jobba på ett annat sätt. Idag skrev jag på ett papper om att jag ska ställa upp i val. Nu behöver jag folk som vill jobba med mig, som jag kan prata med, som kan säga vad som är viktigt, och som tror på samma saker. Det finns inget läskigare än att blotta sig och säga att man behöver andra, men nu gör jag det i alla fall. Alla ni därute som vill, hör av er. Bjud mig på kaffe, eller låt mi

Jag läser socialdemokraternas partiprogram. I morgon ska jag gå på mitt livs första partimöte och bli bekant med människor som i framtiden ska tillhöra mitt lag. Vi delar en värdegrund, en ideologi, en utgångspunkt, men många av dem känner jag inte, och de känner mig bara som den offentliga Nina Fellman. Där kommer att finnas konflikter jag inte vet något om, en gemensam historia, lojaliteter och nyfikenhet. Jag har hört att det sjungs mycket på sosse-möten, och jag kan ju inte ta en ren ton. Dessutom blir jag lite generad av allsång. Det pirrar i magen på ett lovande sätt. En oväntad komplikation av mitt beslut att ställa upp i val är att jag nu blir lite skamsen varje gång jag ler mot någon på gatan eller tackar tjejen i kassan. Tänk om de tror att jag försöker ragga röster och ställa mig in bara? När jag cyklar upp i min gränd efter jobbet ropar en av tvillingpojkarna: "Nu kommer Nipru!" Åtminstone de vet vem jag är. Grändens skräck. Hon som avskyr högljudda leksak

Kaxigast i världen, det måste vara Nya Åland. Vad gör man när hela mediavärlden skakar i sina grundvalar, när lönsamheten vacklar och när stora mediehus som KSF Media skyfflar runt direktörer i accelererande takt. Jo, man går upp i antal tidningsdagar, man fattar drastiska beslut innan man är tvungen till det, både om distributionstid och -kanal, och dessutom gör man en arbetstidsförändring som är så radikal att facket trodde att de måste kravla sig upp på barrikaderna för att strida för personalen. Min sista uppgift på Nyan blir att jobba med detta, att organisera om till sjudagarstidning, hela dygnet, i alla kanaler. Vi ska jobba bredare, snabbare, oftare - och mindre. Hur går det ihop? Ja, det vet vi inte än, men vi går in i processen med förväntan och nyfikenhet. Styrelsen, personalen och ägarna tillsammans Förstår ni hur stort det är, och hur fantastiskt det vore om det lyckas?

Somalier och bögar vill sannfinländaren Teuvo Hakkarainen skicka till Åland. Bara i det påståendet finns så många fördomar inbakade att man nästan storknar. Och andra sidan är det ju oerhört roande. I Hakkarainens Finland skulle de etniskt rena finska fylltrattarna bli kvar, medan de misshagliga, de inflyttade, de färgade, de sexuella minoriteterna och de svenskspråkiga skulle rensas bort. Vem skulle ens orka bo där? I ett land där en fest betyder att man taktfast skrålar i fyllan  tills man slocknar, och följande dag inte kommer ihåg att man blivit invald i sitt lands högsta lagstiftande församling. Jag vill härmed framföra mina fem skäl till att flytta till Åland om sannfinländarna får som de vill. 1. Vi blir ännu rikare, eftersom de verkliga entreprenörerna, de som har allt att bevisa och inget att förlora, bor här. 2. Vi blir ännu rikare, för att landets första moské byggd av en somalisk församling blir en stor attraktion, och ryktet om  det generösa Åland sprider sig vida

Herregud, politik är fantastiskt. Och hemskt. Kvällen började med viss spänning men en allmän känsla hos (oss) förståsigpåare att Elisabeth Nauclér skulle ta hem segern. Så blev det minsann inte. Mats Löfström tog en riktig skrällseger, och visade att det lönar sig att satsa och tro och jobba. Och Elisabeth, hon var för ensam. Det fanns ingen på hennes lag, och det blev sorgligt tydligt under valvakan på Indigo, där Centern hade två fulla bord som, hurrade, medan hon inte hade någon på sin sida, utom någon enstaka socialdemokrat som kom och dunkade henne i ryggen. Blir Mats Löfström en bra representant för Åland? Säkert. Han har framför allt en starkare förankring en någon annan tidigare åländsk riksdagsman i Svenska folkpartiet, som bakom kulisserna jobbat för (och kanske finansierat) Löfströms kampanj. Det isande jobbiga är att Sannfinländarna fortfarande gick så bra. Det är en kall vind som blåser i vårt land, när ett främlings- och språkfientligt parti blir det näst störst

I morgon är det riksdagsval. På Åland har det varit ett intressantare val än på länge, eftersom utgången inte är given. Mats Löfström har gjort en väldigt bra kampanj och verkligen satsat  på att bli vald, vilket är ovanligt för utmanare i just det här valet. Jag tror ändå att det blir Elisabeth Nauclér som tar hem priset. En sittande riksdagskvinna som inte skämt ut sig på något sätt är svår att slå, och ibland tror jag det kan slå tillbaka om man framstår som för slipad och för angelägen. Det intressantaste för framtiden är vem som kniper tredje platsen när Löfström och Nauclér gjort upp om segern. Blir det Mats Perämaa eller Sara Kemetter? I hur stor utsträckning har väljarna taktikröstat? Kommer Kent Eriksson att få några röster alls? Om Löfström förlorar (eftersom han går för guldet finns inget tröstpris), är kampanjen då bortkastad för Centern inför lagtingsvalet? Löfström har avvisat tanken att satsa på hemmapolitiken, och ett förlorat val är alltid en förlust. I morgon kv

Fredag eftermiddag. Jag hängde just upp skurmoppen och den sista tvätten. Det doftar citron och skurmedel i huset. Allt är där det ska vara. Det är inga smulor i soffan. Plädarna har jag lagt så att de täcker de mest trådslitna delarna där katterna vässt klorna. Jag har köpt en flaska vin. När barnen kommer hem från skolan ska vi dricka kaffe. Jag andas ut. Det blev en konstig vecka, denna. Jag ligger naken som ormen, med mitt ömsade skinn bredvid mig, som ett silkespapper. När jag skriver träffar jag inte tonen riktigt, för det är så ovant att vara bara jag, ensam, i texten. Inget Nya Åland i ryggen, ingen kostym att fylla. På stan blir jag dunkad i ryggen. Jag känner mig översköljd av nätkärlek, så mycket viktigare än de ensamma hatarna. (Jo, mailen kommer fortfarande. De ska "fixa" mig. Den enda mångfalden är variationen på olika sätt att kalla mig prostituerad). Jag läser att Stephan Toivonen ska starta en folkomröstning på Brändö mot att kommunen ska ta emot fl

Att kvinnor ska ha högre lön, eller rättare sagt lika lön för lika arbete, det är alla överens om. Åtminstone i teorin, på Equal Pay Day, och särskilt när man återfinner sitt fina jämställda land på plats nummer 27 på listan. Självklart är det en skandal att kvinnor fortfarande får jobba mycket mer för samma pengar. Upp till kamp, kärringar! ¨ Och oj så ofta det blir ytterligare ett av kvinnornas fel att de inte haft vett att kräva, att de inte väljer mer högavlönade yrken, eller att det yrkesområde de valt plötsligt och som av en händelse halkar i löneutvecklingen. Samtidigt ser man hur pengarna tar slut, men inte jobbet som ska göras, hur jordens resurser utarmas och hur den offentliga ekonomin dignar under tyngden av allt som ska effektiveras och rationaliseras. Man ser att ekvationen inte går ihop, och tanken slår aldrig någon att man kunde snegla på dem som har mer, och be dem vara solidariska med sina systrar, mammor, döttrar och fruar. Det är som med kinerserna och bilarna

När jag var ung, var jag arg. Jättearg. Också ganska dramatisk och självgod. Jag var osäker och kaxig, och gömde och glömde mig i timtal i tjocka böcker. När jag var 19 år (på bilden) fann jag min trygga famn, min lugna vik, mitt hälleberg. Han heter Robert, och han fyller 50 år idag. Han är i Togo och förbättrar världen, precis som han alltid gjort. Han är en av få människor som säger, lite urskuldande, att han tycker om att jobba, just före han smiter ut en lördag förmiddag för att fixa litet. En sväng. Robert. Puss. Du är bäst. Grattis.

En kort sammanfattning av dagens spörsmålsdebatt i lagtinget. Liberalerna är väldigt upprörda, väldigt bestörta och väldigt besvikna över en fördröjning i socialvårdslagstiftningen (orsakad av stor arbetsbörda i lagberedningen). De hävdar att risken är stor för allt möjligt hemskt under den tid som går mellan att ny rikslagstiftning träder i kraft och en stopplag antas som ger landskapsregeringen tid att överväga hur och om man vill ta hela det nya lagpaketet som blankettlag. Sällan har man hört så mycket falsett-toner och djup upprördhet. Egentligen har alltså inget hänt. Det är självklart ett problem att det blir fördröjningar i lagstiftningen, men eftersom den gamla har varit i kraft sedan 1980-talet så ska man väl hanka sig fram med den ett tag till. När Kommunernas socialtjänst förverkligas (och det kommer verkligen att bli av) så kommer det att innebära avsparken för faktiska samarbeten mellan Ålands 16 kommuner. Om bara ett par år kommer ingen att fatta varför det var så st

Ärligt talat. Det är som att sitta i en frysbox att (av egen förskyllan) tvingas flytta bort från Nyans redaktion till ett eget rum på nedre våningen. Det är tyst. Ingen frågar mig något. Jag kollar Facebook osunt ofta. Den första dagen som tvättäkta sossekandidat är över, och jag är lite vilsen. Nu börjar jobbet med att skala av mig en identitet som journalist, för att kunna göra ett bra jobb som politiker. Kanske en trosförklaring är på sin plats. Jag tycker att meningen med politik inte är makt, utan inflytande. Man kan ha mycket makt och förvalta den dåligt. Då har man inget inflytande. I vår del av världen är det ingen som regerar ensam. Därför måste man vara bra på att samarbeta och leda. Man måste ha koll på sin polstjärna, så att man inte kör vilse i vardagens intriger och schackrande. Mina bottnar finns i fredsrörelsen, i den kritiska feminismen och i internationell solidaritet. Det osexigaste jag vet är knutpatriotisk självgodhet. Det näst värsta är humorlöshet.

Varför, varför, varför. Ett roligt och spännande jobb, en hyfsad lön, fantastiska arbetskamrater. Varför lämnar man det? Svaret är: 1. Tjugo år. Så länge har jag jobbat på Nya Åland. Avbrott för två barn, någon tjänstledighet. Under den tiden var jag reporter, nyhetschef, chefredaktör i åtta år, andra redaktör i fyra år. Det är roligt, men jag kan det. 2. Jag är nyfiken. Jag tänker mig att jag ska jobba i tjugo år till. Det är gott om tid att lära sig nya saker, testa gränser, pröva vingar. Tanker att bara sitta av resten av tiden är inte jag. Det finns ju så mycket i världen. 3. Som journalist är arbetsmarknaden på Åland begränsad. För mig är det bara en tidning som gäller, och den har jag redan varit chef för i nästan ett decennium. Alltså, en ny bransch. 4. Jag är orolig för framtiden. Inte för egen del, utan för Åland, Norden och Europa. De högerextrema, främlingsfientliga och våldsamt antidemokratiska strömningarna växer sig starkare. Jag vill inte vara en av dem som ingent

Idag har jag skrivit min sista ledare på Nya Åland. Nu börjar mitt liv som aspirerande politiker och vänsterdebattör. Kul ska det bli.