Stephan, du har fel

Fredag eftermiddag. Jag hängde just upp skurmoppen och den sista tvätten.
Det doftar citron och skurmedel i huset. Allt är där det ska vara. Det är inga smulor i soffan. Plädarna har jag lagt så att de täcker de mest trådslitna delarna där katterna vässt klorna.
Jag har köpt en flaska vin. När barnen kommer hem från skolan ska vi dricka kaffe.
Jag andas ut.

Det blev en konstig vecka, denna. Jag ligger naken som ormen, med mitt ömsade skinn bredvid mig, som ett silkespapper.
När jag skriver träffar jag inte tonen riktigt, för det är så ovant att vara bara jag, ensam, i texten. Inget Nya Åland i ryggen, ingen kostym att fylla.

På stan blir jag dunkad i ryggen. Jag känner mig översköljd av nätkärlek, så mycket viktigare än de ensamma hatarna. (Jo, mailen kommer fortfarande. De ska "fixa" mig. Den enda mångfalden är variationen på olika sätt att kalla mig prostituerad).

Jag läser att Stephan Toivonen ska starta en folkomröstning på Brändö mot att kommunen ska ta emot flyktingar. Orden är många. Kostnader, hedersvåld, arbetslöshet, svenska språket.
Allt är i fara om Brändö tar emot tio av de mest nödlidande människorna i världen och ger dem en fristad.

Jag tänker på hur Brändö ser ut. På bryggorna och klipporna och den surrande hettan när jag senast var på Torsholma.
För mig är det outsägligt vackert att Brändö kommun sträcker ut sin hand. Det är humant, generöst och rätt. Det gör mig stolt.

Jag tycker inte vi ska vara rädda. Människor är så lika. Ge dem ett hem och en chans, och de vill också helst ha det städat på fredag, när arbetsveckan känns i kroppen. De vill vara med sin familj. I fred.