Nina Fellman

"Det där är dentitetspolitik". Det är ett retoriskt grepp min lagtingskollega Stellan Egeland (Obs) gärna använder för att beskriva den för honom misshagliga feminismen och annat jämställdhetsarbete. Det låter väldigt märkvärdigt, men vad menar han egentligen? Identitetspolitik är ett begrepp som kan betyda flera saker, men om man förenklar så är det helt simpelt att en grupp identifierar att de har gemensamma intressen, agerar tillsammans och kräver rättigheter. Det har många gjort, ofta från ett minoritetsperspektiv. Arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen har gjort det. Nationalismen är ett identitetsprojekt i stor skala, där det vi man utgår från är alla som hör till nationen. Idag finns olika mansrörelser som kräver förståelse utifrån sin identitet som förtryckta män vars intressen inte tillgodoses till exempel i vårdnadstvister. Det som retar Egeland mest är kanske att det i hans analys inte finns rum för mångfald inom en grupp som kräver rättigheter. Han tänker

  Här är det jag sa i dagens budgetdebatt i lagtinget. Som vänsterpolitiker är det tryggt och trevligt att stå på vår kant i den här debatten, där de övriga partierna grälar om vem som är mest och bäst borgerlig. I den liturgin har vi vår egen analys både vad gäller ekonomin och vad som är bäst för människorna. I tuffa tider ska samhället stå som hälleberget, inte vingla hit och dit med orealistiska sparmål. Däremot tror vi att reformer kring dyra strukturer måste sättas igång, nån gång. Det duger inte att sitta på händerna och varken spara eller slösa. Det har också varit ett fascinerande skådespel att bevittna hur majoriteten bryts sönder inifrån. Som medlem i finans- och näringsutskottet vill jag poängtera att vår roll där inte är att lappa ihop regeringen genom svavelosande skrivningar som inte betyder någonting. Regeringen måste ha majoritet för sin budget om man lägger fram den. Så fixa det, eller gör de förändringar i regeringsbasen som krävs. Som bekant tycker jag inte at

 När till och med tidningen Ålands ledarsida (med verbalt välbehag) drar ner byxorna på regeringens budgetförslag kan man med viss säkerhet anta att den är ganska blek. Det betyder förstås inte att budgeten är innehållslös. Politiker och ibland journalister lever ibland i illusionen att det är politiker som bestämmer i högre grad än vad som är fallet. Minst 80 % av en budget är fastslagen redan innan man inleder processen, i kostnader och verksamheter som rullar på i enlighet med lag och bestämmelser, där behoven finns. Till den delen är det ett kompetent jobb. Siffrorna som betyder att hälsocentralen har öppet när du har ont i halsen, att färjan går när du vill hem och att gymnasiets dörrar öppnar när en ny termin börjar, finns där. Det har vi tjänstemannakåren och en fullkomligt överlastad finansavdelning att tacka för. Det som saknas är all form av politisk vilja till förändring och utveckling. Man vill inte reformera läroplikten, utan lappar och lagar till nästan samma kostnader, s