Nina Fellman

Det finns alltid en massa saker att vara rädd för. Corona-virus, att bli ensam, klimatkrisen. En sak som skrämmer mig är förskjutningen i syn på kultur, journalistik och public service som skett under de senaste tio åren. Det pågår ett ideologiskt legobygge där kulturen och det fria ordet bit för bit ska underordnas en ritning som resulterar i en etniskt ren, konservativ och bakåtblickande nation som leds av starka (manliga) ledare. Det är ingen slump och inget nytt att högerpopulister och partier som befinner sig på den totalitära sidan av spektret ger sig på det fria ordet, den fria bildningen och det fria kulturlivet. Det har funkat så många gånger förut. Det har skrivits kilometervis av analyser kring hur det går till när man bygger ett land och ett folk och en stor ledare. Man börjar med en  kultursyn som vill underordna konst, litteratur, scenkonst och musik ett nationalistiskt projekt, och sen beskriver man annan kultur som smutsig, befläckad och pervers. Det är en del a

Idag fyller mitt andra barn 26 år. Det är ett ögonblick och en evighet. När han föddes var jag nybliven mamma. Mellan honom och den äldsta är det 1 år och 8 månader. Jag var rädd att det inte skulle finnas plats i mitt hjärta för lika mycket kärlek till ett barn till. Det var ju dumt. När han kom blev han förstås älskad över alla bräddar, för att det var han. Kärleken till ens  barn är inte en vara, och lyder inte under marknadens stenhårda lagar om tillgång och efterfrågan och prismekanismen. Den bara växer organiskt efter behov. Mitt starkaste minne av denna pojkes första år är en natt när han inte sov (det hände ju), och jag satt på en madrass på golvet i lekrummet med hans fötter i min hand, små, mjuka, oanvända. Det var tyst, mörkt, och bara vi. Sällan har jag känt mig så nära någon annan. När en son fyller 26 har han levt mycket liv som en mamma inte vet något om, inte är en del av eller ska bry sig om. Nya människor, nya platser, nån gång sen nya liv. Så ska det vara.

Nedanstående är en text jag skickade in som insändare till tidningarna. Jag skrev den i morse. Under dagen har jag funderat på saken, och konstaterat att detta faktiskt är en politisk skandal av rang. Under hela förra mandatperioden diskuterades "tvångslagar", varav kommunreformlagen var den värsta. Är det nu så att all åländsk lagstiftning ska falla inom samma spann av lagar som man följer när det passar, men kan strunta i om man vill? Är det så, så vet jag inte vad vi ska ha självstyrelsen till. "I torsdagens granskning i Nya Åland av den s.k. bulvanaffären gör Michael Hancock det som goda journalister ska – han går till botten med en fråga. Sen uppstår nästa fråga – är botten nådd? Det framkommer nämligen med all önskvärd tydlighet att lagtingsledamot Marcus Måtar (Obs) varken har respekt eller förståelse för den lagstiftning som utgör självstyrelsens själva grund (tillsammans med språkskyddet), att hans och blivande talman Bert Häggbloms  (Obs) klient