Nina Fellman

Någon skrev att det minsann inte tar slut på orden i flyktingdebatten. Ibland tror jag att ord är det enda vi har att komma med. Alla har sett bilderna. Liken av barnen som ligger med ansiktet i den våta sanden på en grekisk ö de aldrig steg iland på. Den randiga t-skjortan som åkt upp och blottat en babyrund mage. Den ytterliga försvarslösheten i att inte ens döden är privat. Alla har läst om lastbilar fulla med döda, båtar så fullpackade att folk kvävs ihjäl, människor som slagit läger utanför järnvägsstationen i Budapest och funderar på om det inte vore mindre farligt att ta sig tillbaka till Aghanistan. Man må tycka vad man vill om högriskländer, invandring, flyktingar och integration. Detta är inte något vi kan kontrollera längre, med gränser och stängsel och konferenser och polis. Kraften i förtvivlan och desperationen, och den simpla mängden människor på flykt kommer att förändra Europa, och det finns inget humanistiskt och moraliskt hållbart sätt att säga nej. Tyskla

Utan tvekan menar Wille Valve (MSÅ) och Danne Sundman (MSÅ) väl när de i en insändare föreslår att tiggarna på Åland ska registreras av polisen så att de kan "känna sig trygga i sin rätt att tigga". Ändå blir det helt fel. De facto har tiggarna ju redan rätt att tigga. Det är inte förbjudet, varken i lag eller ordningsstadgar. De har också som EU-medborgare vissa rättigheter som man inte utan problem kan ta av dem, bland dem rätten till fri rörlighet inom Schengen-området.  Det Valve och Sundman vill göra är att införa kontroll och registrering av något de upplever som störande, och där de misstänker organiserad brottslighet. Detta trots att rapport efter rapport visar att dessa misstankar till största delen är ogrundade, och att det som driver tiggarna till våra breddgrader är den yttersta misär, inte kriminalitet. Än en gång blir det fattigdomens symptom man vill ha kontroll på och ägna resurser och energi att kontrollera, inte orsakerna till den. Det tål också att på

Idag träffade jag en riktig eldsjäl. Hon flammar och brinner så starkt för sitt område att hon beskrev sin frustration med förvaltning och dålig ledning som ständiga blåmärken på armarna, för att till och med dörrarna öppnar sig för långsamt. Jag har träffat på många sådana människor genom åren. De segaste knatar på, år efter år. Endel brinner ut och ger upp. Trögheten, den finns förstås både i det offentliga och i privata företag, men i det offentliga händer det ganska ofta att den politiska nivån, lagstiftningen, och verkställigheten är ur fas, och då blir det ingenting, dubbelt upp. Alldeles för ofta är det ledarskapet som fallerar. Det finns chefer som är rena psykopater, som sitter på sina poster för att kunna kontrollera och utöva makt över andra. I deras företag och på deras avdelningar förgås människor. Det finns chefer som sitter av tiden, som uppnått en position eller platå, och tycker att de kan slå sig till ro där bara de inte gör några större fel. På de platserna hän

Jag promenerar genom sensommarens mättade fukt. Dofterna vältrar sig fram i sänkorna. Gräs, äpplen, det gröna som multnat. Efter hela sommarens nästan-värme, nästan-klänning och ständiga väntan är linne och shorts allt som behövs. Asfalten hettar genom skorna. Förbi mig cyklar en kvinna i min egen ålder. Hennes axlar har slappnat av i storblommig klänning och hon trampar lugnt, njutningsfyllt. Ingen motvind. Ingen brådska. Grinden till Lilla holmen smäller igen med ett ljud jag exakt känner igen. På bryggan står en mamma med en liten pojke som gärna vill ha skorna på sig när han simmar. Jag slinker ner i vattnet från den hala trappan. Vattnet är ogenomskinligt av sand, varmt och gudomligt svalt. Jag vaggar ut mot bojen, lägger mig och flyter. På väg in mot stranden tänker jag att pojkgänget som plaskar och hoppar ser precis ut som alla små pojkar som simmar överallt i världen, som en kull hundvalpar som tumlar runt. Blanka, hala, kaxiga. Jag sätter mig längst ut med handduken om

Vi i Europa befinner oss just nu i utkanten av en flyktingkatastrof av sådana mått att alla våra gränser och spärrar och alla våra konferenser om framtida lösningar blir barnsliga och futila. Människor kommer i sådana mängder att man antingen måste öppna gränserna, som i Makedonien, eller skjuta ihjäl folk som redan har krig och svält bakom sig. Fortfarande är de allra flesta flyktingarna i krigets Syrien interna. Somaliska flyktingar stannar till övervägande del i grannländerna. Om inte vi i Europa vidtar åtgärder för att lätta på trycket kommer situationen att slita sig ur händerna på oss, och allt vårt prat om att hjälpa folk i deras hemländer kommer att ses för vad det verkligen var, lama ursäkter för att strunta i alla andra. Under ambassadörsdagarna i Helsingfors i dag talade utrikesminister Timo Soini (Sf) till de samlade dignitärerna. Om den pågående flyktingkatastrofen på Medelhavet sa han exakt ingenting. Det är bortom all värdighet. Det är bortom all anständighet. De

För några sen var det en vän som, i lätt anklagande ton, sa: Du har ju hela paketet! Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur rätt hen hade, och hur mycket det påverkar vem jag är och vad jag kan göra. Jag är vit. Jag är högskoleutbildad. Jag är heterosexuell. Jag har levt i ett parförhållande med samma karl i över 30 år. Jag har fyra barn, hus, bil och sommarstuga. För mig är det lätt, så lätt att vara kritisk mot heteronormen, mot förtrycket av sexuella minoriteter, och icke-vita. Jag har ju allt. Det kostar mig inget, och det är lätt för mig att plocka sympatipoäng för min vidsynthet och empati. Det är inte att vara normkritisk. Att vara normkritisk är att ständigt ställa frågan; Varför? Varför är det så att vita heterosexuella människor är alltings mått? Hur går det till? Hur skapas föreställningen? När  jag inser problemet, vad kan jag göra åt det? Vill jag det, om det innebär någon form av uppoffring för mig? Tänk till exempel att du är 17 år gammal och inser at

När jag gick i Vestersundsby skola i Jakobstad, mina sex första skolår, var jag mest rädd för att gå på toa (det fanns bara ett bås med dörr och det luktade illa), att jag skulle komma försent och, allra allra värst, att två flickor som var två år äldre än jag och dominerade skolgården, skulle få syn på mig. Dessa två, som jag nu glömt namnet på, var elaka, maktfullkomliga i vårt lilla universum, och helt maktlösa utanför. Den kombinationen, att de på något sätt visste att lågstadiet var det enda stället där de någonsin skulle räknas och att de där hade total makt där, födde fram en uppfinningsrik ondska. Det förstod jag förstås inte då. Det fanns ingen som pratade om mobbning, inga lärare på skolgården, ingen jämställdhetspolicy, ingen genusmedvetenhet. Jag vill gärna tro att det är bättre nu. Jag vill tro att skolor och lärare är med medvetna och uppmärksamma, att de hinner se maktrelationerna och prata om dem. Jag vill tro att föräldrar är mer medvetna och modigare, att de ha

Jag säger det direkt. Kulturnatten är min favorithändelse på året. Förr var det litteraturdagarna, men sen blev jag lite trött på författare. Jag läser hellre böckerna. Kulturnatten är som alla sommarkvällar borde vara. Det är den kvällen när Mariehamn har en själ, och den är melankolisk, mångfacetterad, galen och vacker. Det är den kvällen som sista Rockoff-kvällen vill vara, men aldrig lyckas med. För mig klickar det inte när det bara är Open by night. Folk gillar folk, men om det bara handlar om kommersen och nån brandbil som hissar upp barn över hustaken så fattas något. Min kväll började vid Miramar-caféet, där sossar sjöng och jag delade ut karameller och broschyrer. I min omvandling från journalist till politiker försöker jag nu lära mig att sälja mig själv, inte min tidning. Det är svårt. Hela sommaren har jag kämpat med att bli en ny Nina. Det är ett sorgearbete och ett glädjearbete och en stor förändring. Ibland är jag helt vilse. Ibland kan jag inte vänta. På torget

Det pågår en samhällsförändring av en sådan bredd och ett sådant djup att det är svårt att överblicka eller ens på ett vettigt sätt förstå. Allt fler människor i vårt samhälle blir övertaliga. De envisas med att bli för gamla, de har funktionshinder som gör dem illa anpassade till dagens arbetsmarknad, de är sönderstressade eller passar helt enkelt inte in i det postmoderna, postindustriella samhället. Endel är väldigt unga när de trillar av tåget, och kommer på något sätt aldrig upp igen. Arbetsuppgifter och yrken som tidigare fanns för människor med olika begåvningar har rationaliserats bort. Konstnärerna och kulturutövarna ska bli entreprenörer och vara nyttiga som turistattraktioner eller utsmyckare av offentliga  utrymmen. Sällan eller aldrig pratar man om människans värde i att bara finnas, och då menar jag inte den inåtvända, kommersialiserade new age-mindfulness som säljs som den senaste lösningen på existentiell ångest. Idag finns vi för att vi producerar och framför

Regnet piddlar ner på plåttaket. Tidigare idag låg  jag ute på en madrass och läste deckare. När solen var framme var det kvavt, när den gick i moln funderade jag på en filt. På  kvällen känns augustifukten. Min dotter och jag har fyra välsignade dagar kvar av sommaren. Sen börjar skola, valkampanj, resor, vardag. Hon tänker på var hon har sitt pass och vilka kläder som ska funka när det lovas över trettio graders värme i en storstad. Jag tänker på varför centern envisas med en partiordförande som bara dummar sig. Däremellan ligger vi på varsin madrass, byter något ord. Jag smeker hennes hår när jag går förbi. Hon får kompisar på besök. Kira med det fantastiska håret. Iris med historierna. När de kom när de var små kunde jag ge dem en kram och bjuda på saft. Nu drar jag mig diskret åt sidan. När gästerna gått ska vi ligga på sängen, min dotter och jag, och läsa varsin bok. Vi ska borsta tänderna vid diskbänken, lysa med ficklampan, dra fast skjutdörren så att myggorna inte kommer

Först var jag till torget. Torsdagsloppisen, musiken, den lilla flickan som dansade till en schottis med precis hela kroppen. Det starka kaffet och kanelbullen, kanske sommarens bästa fika. Luften mättad av sensommar och tid att släntra genom stan. Jag stannade på Torggatan, hos min vän sedan många år, och köpte salmiaksmandlar. Hon pratade om sin känsla av att främlingsfientligheten måste bemötas så att man behåller kärleken i sitt hjärta. Att det är det enda som räknas. Hon jobbar jämnt. Det gör de flesta jag känner som flyttat till Åland från annat håll. I Sjökvarteret vällde människor in till Hiroshima-aftonen. Så många har jag aldrig sett, och då har jag ändå varit med några år. Det kändes varmt och fint, och Slemmern låg stilla och andades. Sen berättade Mehmet Tursak om flyktinglägren i Turkiet, dit de syriska flyktingarna kommer i tusental. Han sa: Barnen bryr sig inga. De är barn. De vill leka. Den var hjärtskärande, denna tanke att barn som förlorat allt, allt, ändå s

I dag högtidligshålls minnet av den första gången då människor använde kärnvapen, och utplånade hela staden Hiroshima och människorna i den. Tänk tanken. En hel stad bara förintades i en vrålande eldstorm. Matställena, skolorna, stigarna, parkerna, pensionärerna. Huden rann av människorna. Marken och luften och jorden blev giftiga. I min vardag har Hiroshima-dagen under de senaste 20 åren blivit en ganska mysig stund då man samlas nånstans, ofta i Sjökvarteret, och tänker på fred och känner de ljumma augusti-vindarna. Ofta pratar någon om andra saker än kärnvapen och upprustning, för de senaste åren har vi ändå levt i en tid då kapprustningen under det kalla kriget stannat av. Är kärnvapnen ens en risk längre? Svaret är ja. Det tillverkas kärnvapen. Det finns en direkt koppling mellan den civila användningen av kärnkraft och den militära användningen av uran. När Finland sluter avtal med Ryssland om att bygga kärnkraftverk så är det långt mer än en konspiratorisk misstanke att d

Jag såg en bild av den grupp högt uppsatta personer i Finland som ska för allvarliga diskussioner under lång tid om hur landets ekonomi ska fås på fötter genom ett samhällsfördrag. Runt bordet sitter bara medelålders vita män. Nu hör jag redan suckarna. Igen ska hon hålla på. Det råkade sig väl. Och kompetensen som räknas. Vad jag undrar är hur dessa kostymklädda herrar och de som kallat dit dem inte förstår att de som berörs av viktiga beslut gärna skulle sitta med vid bordet. Tänk er det omvända, att det skulle sitta bara kvinnor där. Skulle utgångspunkten då vara att de vet precis hur alla andra har det och känner det och hur beslut påverkar dem som de aldrig någonsin tänkt på? Jag kan inte hävda en manlig erfarenhet, och jag tycker därför absolut att män ska vara med och fatta viktiga beslut, så att deras erfarenheter tas tillvara. Varför kan inte regeringen och arbetsmarknadens parter tycka detsamma om kvinnor. Frustration är i detta fall bara förnamnet.

Tio åländska mjölkbönder lämnar Ålands centralandelslag och börjar sälja sin mjölk till mejerijätten (med nordiska mått) Arla. De gör det dels för att de känner sig missförstådda av sitt eget ägandes mejeri, dels för att de (säkert den viktigaste orsaken) får ett bättre pris av Arla. Ingen skuldbeläggning här. De som valt den vägen har knappast gjort det lättvindigt, och ÅCA som företag har ett eget ansvar för att hålla sina leverantörer nöjda. Inte heller är det en väldig katastrof för ÅCA just nu. Det finns för mycket mjölk och marknaden ser inte ut att hämta sig på kort sikt. Det är inte konstigt att det finns mjölkbönder på Åland som helt enkelt inte har råd att vänta på att Putin ska lägga ner vapnen i Ukraina så att osten börjar gå åt igen. Det som bekymrar är att Arla, på samma sätt som olika flygbolag tidigare, inte har någon annan orsak än de rent ekonomiska att bry sig om Åland. Transporterna är lika dyra för dem som för ÅCA, och Arlas mjölkpriser i Sverige är betydligt

När blev vi som ställt kritiska frågor, och vi som med förtvivlan och oro sett rekryteringen av kommundirektör till Vårdö själva problemet? Hade det varit bättre om Nya Ålands avslöjande inte kommit om Andreas Johanssons långvariga inblandning i högerextrema rörelser? Är faktiskt alla kritiker nu igenkända, med Anders Englunds ord, som människor som inte är konstruktiva och bara vill ställa till med besvär? Är allt verkligen bra nu? Jag har funderat på när och om det fanns en stund när Jalle Danielsson och Anders Englund kunde ha ändrat sig, kunde ha lyssnat på argumenten och förstått att tvivlet och oron inte handlade om att skada just dem eller kommunen, utan om ett verkligt och djupt känt obehag över hur snabbt extremism normaliseras. (Självklart är det dessa två starka män i kommunen som bestämmer, till och med att ingen annan skulle få komma till tals på mötet). Jag trodde det. Efter att ha läst om de intervjuer som gjorts med Vårdös ledande män inser jag att det natur