Nina Fellman

För 20 år sedan, lite drygt, stod jag på en samling i Ålands lyceum, med ett barn i famnen, och översatte från finska ett vittnesmål om kriget i Jugoslavien. Det var knappt så orden fick plats i min mun. Koncentrationsläger. Massgravar. Etnisk rensning. Män och pojkar ut på en åker, skottsalva efter skottsalva. Hur de som överlevde gjorde det för att de låg stilla under sina bröders och pappors och vänners döda kroppar. Redan nu känns det orimligt att det hände, i nutid. Det var fascism, rasism och nationalism, hand i hand med en okontrollerad, lögnaktig och fullkomligt omoralisk populism som åstadkom tusentals människors död, och det händer Europa, på 1990-talet. Igår. Den besinningslösa ondskan tycks alla samhällen bära inom sig. Jugoslavien. Rwanda. Burma. Just nu, medan jag skriver och medan någon läser, utrotas Rohingya-folket. Det är små barn som bränns levande. Jag menar att var och en som tar i sin mun anklagelser mot andra grupper av människor på basen av deras språk

"Snön faller, och vi med den." Den meningen spelas upp i mitt huvud varje gång det snöar. De som känner igen den som en textrad i en låt av Ulf Lundell är kanske i samma ålder som jag. Han är ingen favorit, men sina texter kan han. Nu, när den första snön för säsongen fallit över staden önskar jag att det kom mera, tjocka drivor av det, som bestämt tvingade fram yllesockor, rejäla skor och en tydlig skillnad mellan årstiderna. Inte detta slask-mittemellan.  Det går över förstås, allra senast när den första riktiga snön påminner om hur tungt det är att skotta. Igår åkte min Lill-sippa iväg till Göteborg igen, efter en alltför kort helg hemma. Sen gick jag ut på en promenad. Solen sken, blåsten vilade. Jag kände mig som en mullvad som i veckor krupit runt i sina underjordiska gångar och plötsligt sticker upp nosen ovan jord. Lite blind. Lite överraskad. Budgetdebattens vågor har lagt sig. Referensgruppen för kommunreformen var mitt sista möte i fredags, ett konstruktivt

Efter en intensiv vecka i Helsingfors, med en uppsjö av mottagningar och mingel, landar jag i novembermörka, blöta Mariehamn. I taxin hem klämmer allt, skorna jag inte fått av mig på hela dagen, strumpbyxorna, axelremmen på väskan som gräver sig in, fylld som den är med alla världens pärmar. Lamporna i köket i mitt hus är välkomnande tända, fast jag vet att hemmasonen är på träning. När jag öppnar dörren sitter en av katterna i hallen och tittar, lite högdraget som katter gör. Över mig sköljer en nästan fysisk känsla av lättnad. Mitt hus, som doftar hemma. Mina repor i golvet. Min tavla som hänger lite snett. Min tystnad. Jag får hastigt av mig allt som skaver och spänner. Örhängen och ringar, smink, fina kläder, klackar, allt i en hög. En kopp te i min blåa mugg. Pyjamasbyxor och  yllesockor och stillhet. Mitt hem omsluter mig som en varm pläd, med lager på lager av familjehistoria i alla sina skavanker, kladdiga kokböcker och fläkten i badrummet som man måste smälla till för a