Nina Fellman

De som behöver köpa billigt är inte de stora konsumenterna. Det är de som inte behöver tänka på pengarna. De köper kanske inte billigt skit från Kina, men de köper mycket och dyrt. De som har (inklusive jag själv, det vet jag) har råda att köpa dyrt ekologiskt kött, rättvisemärkt kaffe,  kvalitetshantverk och klädmärken som inte anlitar barnarbetskraft. Black friday är till för att få oss att konsumera mera, men för många är det också en chans att ha råd. Det gräver och skaver detta, att det så oerhört tydligt blir en klassfråga av klimatskammen. Det är vad som händer när hela frågan om att rädda klimatet individualiseras, när man stirrar på den enskilda människans konsumtion och delar ut guldstjärnor åt den som en viss dag låter bli att konsumera. Det enda, verkligen det enda som kan rädda planeten är stora strukturella förändringar, en politiskt rättvisare och mer reglerad marknad och mindre individuell frihet. Inte i meningen att individens fria val ska begränsas, utan så at

Just ja. Denna vecka gav oss namnen på ministrarna i nästa åländska regering, och innehållet i deras portföljer. Det Nya bondespelet kan börja. Inte bara har Åländsk center nu majoritet i regeringen och i lagtinget, man har dessutom fördelat och ritat om portföljerna så att det bli i princip omöjligt för någon av de övriga i regeringen att driva sin politik. Det kanske är följdriktigt, med tanke på det starka valresultatet, men inte alls i förhållande till snacket  i opposition om vikten av samverkan, respekt och samsyn. Se till exempel på Alfons Röbloms och HIs portfölj. På miljöbyrån drivs ingen utvecklings- och hållbarhetspolitik. Där verkställs den, i enlighet med lagstiftning och regelverk. Högskolan på Åland är en viktig men mycket liten och plågad del av det åländska utbildningsväsendet. De exakta motiven för att lyfta bort just den delen från utbildningsavdelningen är lite oklara, om det nu inte var för att fylla ut en annars mager portfölj. Energiteamet, som plockas fr

Jag läser om en studie som visar att antalet självmord bland hbtq-personer minskat avsevärt när samkönade äktenskap blivit tillåtna. Tänk på det. Färre människor tar livet av sig när samhället erkänner och befäster att deras kärlek och relationer är lika legitima som andras. Det gör mig både glad och förbannad. Glad att det gjorts, förbannad att det dröjt så länge, och att det finns så många rapar upp saker som att Pride är för politiskt, att barnen måste skyddas i skolan, att det nog gått för långt med att män inte får vara män och kvinnor inte får vara kvinnor. Som om ett normkritiskt sätt att förhålla sig till kön skulle förändra någons sexualitet eller önskan att vara man eller kvinna. Jag tänker att de som behöver skyddas är de som är rädda, som är olyckliga i tron att de inte duger eller att det inte finns någon annan i hela världen som känner som de gör. De som är trygga och lugna i sin identitet kan på sin höjd få sina vyer vidgade och sin frihet utvecklad. Ingen b

Det blir jackpot för Åländsk center om den regeringsbas som nu förhandlar når målet. Centern får egen majoritet i regeringen och kvalificerad majoritet i lagtinget, men det är många olösta frågor kvar. Det är min korta reflektion av regeringsbildningen såhär långt. Den långa tar avstamp i valrörelsen. Vi som förlorade valet, främst liberaler och socialdemokrater, vi förlorade som jag ser det av fel orsaker. Den kraftiga ideologiska högersväng som den kommande regeringen innebär var inte nödvändigtvis det ålänningarna ville ha, för de röstade inte så mycket för något, utan mot . Det var vad oppositionen erbjöd. Nej till kortrutt och ny elhybridfärja. Nej till Gripö-bron. Nej till mer pengar till skärgården. Nej till kommunreform. Nej till flyktinginvandring, HBTQIA-rättigheter och feminister. Olika partier, olika prioriteringar naturligtvis. Det  centern lovade var mera pengar till kommunerna och en tunnel till Föglö, bägge löften som inte kommer att kunna realiseras på ett en

Jag tänker på människor som försvunnit ur mitt liv och som jag saknar. Är man 54 så börjar det bli några stycken, både gamla och inte så gamla. Nästan alla gravar där det finns någon jag saknar finns på annan ort. Jag kan inte besöka dem eller tända ljus för dem. Inte för att jag tror att det spelar någon roll för dem, bara för mig. En mycket kär vän som är på väg bort sa när jag frågade henne vad jag kan göra; "Kom ihåg mig. Tänk på mig." Jag har tagit för vana att medvetet göra det varje dag, och också på de andra som är borta. Ett ljust minne, en stund av värme och vemod inne i mitt huvud. Min farmors hårnät och hennes alldeles vita hår. Min farfar som låg och vilade middag på en rutig filt. Min vaari när han tog ut löständerna. Min mummu när hon plockade blåbär, på knä i riset med en hink som hon fyllde som om det var ingenting. Min mamma när hon satt och solade, hakan upplyft, ögonen stängda i brun frottéklänning. Ibland tänker jag också på människor som lever,