Nina Fellman

Hur ska omställningen se ut när pengarna är borta? Kan covid 19-pandemin sätta stopp för den långsamma men positiva rörelsen mot ett hållbart Åland, helt enkelt för att man i en tid av kris och återuppbyggnad tar till beprövade metoder, sparar på det som inte känns absolut nödvändigt och låter bli att investera i framtiden? Jag är orolig att det kan gå så. Efter att virus-sjukdomen levt ut sin relativt korta akuta livstid står vi inför uppgiften att återuppbygga ekonomin. Vilka kommer då att vara de starkaste aktörerna? Vilka kommer att ha den starkaste drivkraften? Vem kommer att tala för solidaritet över gränser, anständiga löner, investeringar i energiomställning och ett hållbart jordbruk? Politiskt, ideologiskt och ekonomiskt är detta relevanta frågor. Vi hade ett läge, före pandemin bröt ut, att genom de Paf-medel som på ett eller annat sätt skulle tas in i landskapets kassa, göra stora satsningar på omställningen. En del pengar hade säkert gått till sånt som kan betecknas so

Att organisera sig fackligt är en grundläggande rättighet i vårt land. Att tillsammans med andra bilda en helhet som arbetar för och skyddar arbetstagares rättigheter är en viktig del av det nordiska arbetsmarknadssystemet. Det är så vi upprätthåller balansen mellan arbetsgivare, arbetstagare och stat, och en stabil arbetsmarknad. Därtill erbjuder fackförbunden och a-kassorna en trygghet, en försäkring för dåliga tider, sjukdom och arbetslöshet. Det här är inte alla överens om, tvärtom. På Åland finns ett utbrett och närmast hatiskt förakt för facken. Jag tänker mig och hoppas att det inte ligger bakom landskapsregeringens beslut att inte ge a-kasseanslutna det tillägg på dagpenningen som andra permitterade får. Det var dumt och ogenomtänkt och hade gått att fixa, men vi sätter det på krisens och brådskans konto. Däremot, och det är verkligt beklämmande, kunde man i fredagens lagtingsdebatt höra just detta förakt från några ledamöter. Jag tänker inte nämna namn, men lyssna på la

Det är som efter en skilsmässa. Man vaknar och sträcker sig efter en person, och inser att den kroppen ligger i en annan säng och andas. Man förstår inte riktigt hur det gick till när verkligheten slog kullerbytta. Vad hände när hela trygga verkligheten upphörde, så stabil och förutsägbar som asfalten på gatorna och att lärarna finns i skolan med sina elever och har för få assistenter och det kommer leverans av rågbröd på måndag eftermiddag? Från det till undantagstillstånd i hela världen. Undra på att man inte hänger med. Undra på att man tror att man är med i en halvkass zombiefilm. Undra på att man sträcker sig efter fel verklighet varje morgon. Jag måste erkänna, när Sanna Marin sa att Finland nu befinner sig i ett undantagstillstånd så kom det några tårar. Jag tänkte på kriget (förstås), på hur tunn slöjan av trygghet framför avgrunden ändå är, att det är rätt åt oss att vi får se hur majoriteten av mänskligheten har det som inte är uppvuxna i världens lyckligaste land, i vä

I all oro och förvirring (och visst är det verkligt och kusligt och allvarligt) blir jag märkligt glad och upprymd av vissa saker. Människors kärlek. Den kommer ju alltid när den riktigt behövs. Då börjar folk erbjuda sina bilar och sina stugor och sina hjälpande händer. Det ska handlas och passas barn och lämnas blommor på trappan. Facebook svämmar över av handtvättningssånger. Människors omedelbara kreativitet. Pocketogram. Take away-lådor från restaurangerna. Distansträning. Gamla människors självständighet. Allt detta som vi ställer till med nu, för att skydda de äldre och människor i riskgrupper. Och var hittar man dem? Svärmor och svärfar på Sparhallen. De ska bara... En fnissig släkting på Madeira, 80 +, som undrar varför alla är så oroliga, för hon har ju det bra. Tanten i Karelen som cyklar till butiken för att hon ska ha grejer till piråger. Det var visst nåt krig hon överlevde som satt st.andarden. Människors humor förstås. Att man ska göra som Pekka, som har en bid

Idag diskuterades Kommunernas socialtjänst i lagtinget. Det är en av de största sociala reformerna på Åland, hett efterlängtad och komplicerad att genomföra. Det handlar ju faktiskt om att föra ihop 16 kommuners sociala sektor i en organisation, och att få alla detaljer att funka. Det här är en del av mitt budskap: "Det finns anledning att reflektera över vägen hit och hur Kommunernas socialtjänst på bästa sätt förverkligas i ett sömlöst samarbete mellan lagting, landskapsregering och förvaltning och kommunerna – utan att det händer som nästan alltid händer med kommunalförbund och landskapsövergripande myndigheter, nämligen att de parter som ingår i samarbetet snabbt som grisen blinkar tar sina händer ifrån det och skapar sig en ny fiende som man kan skylla alla problem på som man tidigare fick stryk för själv. Brister i barnskydd, socialvård, missbrukarvård, specialomsorg – allt kan bli KSTs fel. Efter, nästan bokstavligen, sju svåra år, förverkligas nu KST. Det blir

Min farmor, frid över hennes minne, skulle inte ha förstått nånting av landskapsregeringens beslut denna vecka. Först ska man i frihetens namn ha butikerna öppna på långfredagen. Av alla dagar. Sen ska man, i frihetens namn, ha sextonåringar att sälja sprit. Och i frihetens namn ska man riva gamla, men fullt dugliga hus för att bygga större. Min farmor Milda var en djupt religiös österbottnisk kvinna som varit borta i decennier, så man kan väl tycka att hennes åsikter inte har någon relevans, men något överraskande håller jag helt med. Inte av samma orsaker kanske, men i den grunden att det finns vissa saker som är viktigare än andra. Det är nämligen inte den libertarianska frihetstörsten som är den riktiga grunden till besluten, utan en gammaldags hederlig önskan att göra pengar, alla dagar, med alla medel. Inget ont i en bra affär, men med denna veckas beslut visar landskapsregeringen att allt ska underordnas marknaden, allt ska styras av vinstintresse, och allt anna

Igår flimrade en massa nyheter förbi medan jag sov och läste mig hem från Göteborg. Corona, covid-19, corona, corona, Biden, Klobuchar och Bernie, Mello-Björn. Och så moderatledaren Ulf Kristersson i jaktdräkt och stark blick, fast besluten att värna EUs yttre gräns. Och ett barn, ännu ett, en femåring som drunknat utanför Lesbos. Och desperata människor utanför Europas gränser, på flykt undan ännu en eskalering av kriget i Syrien, ännu en konsekvens av en girig, kortsiktig stormaktspolitik, ännu en eftergift till diktatorn Erdogan, ännu ett svek mot kurderna, ännu mer. Jag kan förstå, faktiskt, att man resonerar kring en rättvis fördelning av hur flyktingar placeras. Att man kan fundera hur våra nordiska länder förändras med många nya människor, att man är rädd om sitt. Det kan jag förstå, även om jag inte håller med. Det jag inte förstår är hur någon civiliserad människa med ens en gnutta empati kan vara så tondöv som Ulf Kristersson. Jag kan inte förstå hur man i ljuset av en