Nina Fellman

Vart kan freden ta vägen? Var finns vägen ut? Var finns de Rysslandsvänner, som kan fundera på vad som ska hända sen, som inte slutar i ett förnedrat Ryssland som förlorat ansiktet i detta vansinneskrig?  Jag är kanske naiv, eller helt säkert är jag det, men jag ser inte hur detta kan sluta väl för Ryssland. De förlorade liven i Ukraina, den brutala aggressionen och den nakna makthungern finns där för alla att se. Sanktioner biter, och kommer att bita hårt i oss alla eftersom världen är länkad samman på så många plan. Fortsätter kriget så blir det långt. Det blir Syrien om igen, blodigt och desperat och ursinnigt. 40 miljoner ukrainare och en hel värld som förser kampen med stöd och vapen, mot en militär stormakt som satt allt på spel för att vinna prestige och förverkliga imperiedrömmar. Då kryper man inte hem med svansen mellan benen. När det värsta inträffat, de första skotten avlossats och de första missilerna träffat människors hem, då funderar man förstås på vad som kan bli ännu

 Om jag skulle säga så här: Pojkar och män är mer benägna till våld. Så är det bara. Det är därför de slår sina kvinnor. Eller: Flickor och kvinnor är känsligare och mjukare av naturen, därför är de bra på vårdyrken. Om jag sade så skulle jag ha helt fel, men det skulle finnas olika stora korn av sanning som kanske skulle göra nån osäker. Konservativa föreningen Urd (vars styrelse för övrigt består av Anette Lehtinen, ordförande, Fanny Lindström, vice ordförande, Nathalie Williams, sekreterare, Sonja Widelius, kassör, Sanna Willford, Susanne Sirén och Katja Janetzko) tar med namns nämnande heder och ära av landskapets tidigare jämställdhetsansvariga Vivan Nikula, och kommer med påståenden om att pojkar måste få lära sig att slåss och att flickor ska sluta älta sina känslor för det gör dem svaga. En sån människosyn, parad med vad som förefaller vara mycket fragmentarisk kunskap om vad jämställdhetsarbete och genusteori eller normkritik handlar om, leder fel. Vi kan väl slå fast en sak.

Kulturen har sitt eget existensberättigande, som utvidgare av våra medvetanden, ifrågasättare, granskare och fördjupare. Den kan vara underhållning, glädje, motkraft och rening. Kulturen har, i motsats till vad som sagt i debatten i lagtinget, inget ansvar eller någon som helst uppgift att spegla en officiell bild av något ”genuint åländskt”. Något sådant finns inte i ett modernt multikulturellt och öppet samhälle, och hela det tankegodset hör hemma i en annan tid. Kulturen är också arbetstillfällen och försörjning, attraktionskraft för ett helt samhälle, turistnäring - kort sagt en bransch som har ett avgörande värde också för ett samhälles ekonomiska välmående. Vad kulturen inte är, är en guldkant som ska betraktas som nån slags lyx som man satsar på om man har råd. Ett klokt samhälle har en stark och aktiv kulturpolitik som inte bara är reaktiv och passiv. Ur den synvinkeln är det utmärkt att landskapsregeringen nu överför 300.000 e från finansavdelningen investeringsanslag till