Nina Fellman

Det går snabbt, så snabbt, att militarisera vårt sätt att tänka och reagera på alla hot, till den grad att allt plötsligt handlar om soldater och krigsmateriel, också sådant som måste lösas på andra sätt.   Ser man på den offentliga debatten idag så finns det en nästan febrig iver att gå med i Nato och på så sätt säkra militär hjälp mot ryssen. Det finns också en aggressivitet och ett förakt mot dem som tänker att de flesta av våra samhällsutmaningar ändå finns på andra håll, och att alla sanningar vi hållit oss till under de senaste 50 åren    fortfarande till största delen håller.   Den ena självutnämnda experten efter den andra, politiker och forskare, glömmer det de ändå vet – att Ålands demilitarisering är en internationell överenskommelse för att minska spänningen i Östersjön, en säkerhetsfaktor både för Sverige, Finland och Ryssland. Man glömmer att det finns en mängd gamla avtal som reglerar säkerhet och trygghet efter andra världskriget, och som också skulle ifrågasättas om ma

I en diskussion i en Facebook-tråd ifrågasätts mitt och två andra kollegers engagemang och mod vad gäller kriget i Ukraina av en förtvivlad medborgare. Frustrationen är stor över att vi "inte gör något", är lata och inte vågar ta ställning. Min första instinkt är att försvara mig, förstås. Att räkna upp möten, anföranden i lagtinget, demonstrationer, möten i stadsstyrelse och samrådsgrupper, penningsinsamlingar och inbetalningar.  Att jag visst varit duktig. Sen tänker jag att denna person förstås har rätt. Jag har inte gjort tillräckligt. Jag sover trygg i min säng varje natt med katten runt halsen. Mitt hus är varmt, det finns mat i butiken. Vad jag än gör är det inte nog, för kriget och vanvettet fortgår. När stadsfullmäktige inledde sitt första möte efter att kriget bröt ut med ett bra och tydligt fördömande av det ryska anfallet av fullmäktiges ordförande Johan Ehn, och vi höll en tyst minut stod jag och svalde gråten, som säkert många andra. Vi skämdes för att vi lever