Inlägg

Visar inlägg från september, 2017

Mattan vid världens ände

Det finns en matta vid världens ände. Världens ände ligger mer precist  i slutändan av Terminal 2 på Arlanda flygplats. Den mattan är migrän och illamående och ett desperat vrål att få komma undan det grälla ljuset, den dåliga burkluften och de trötta croissanterna vid världens ände. Den som valde denna matta som ligger vid världens ände måtte ha hatat sitt liv och tänkt att andra minsann inte ska ha det så jävla bra heller. Mattan vid världens ände är illande limegrön och svart i ett skärande geometriskt mönster. Den matchar med exakthet känslan när man står och väntar med värkande fötter, telefonens batteri på 7 % och biljetten redo, och får beskedet att flyget hem (igen) är försenat, eftersom pilot och kabinpersonal befinner sig på ett annat flyg som alldeles alldeles strax ska landa. Jag svär, ibland ger mattan ifrån sig en belåten utandning just då. Efter en resdag är jag alltid övertygad. Om helvetet finns, eller skärselden, så är det för min personliga del en flygterminal

Ondskan i oss alla

Som barn visste jag precis hur ondskan såg ut. Det var en man med genomträngande blå ögon, haka som ett strykjärn, uniformsklädd, rak i ryggen. Han skrek: Achtung! och Heil Hitler! Rysningen av välbehag när denna förintelsemaskin gick under, i film efter film. När man förstod att ett sådan infernalisk ondska inte kunde fortsätta finnas, att den rensats bort som en giftig tumör ur samhällskroppen, att nazismen var besegrad. Som jag grät, åt Fania Fenelons Kvinnoorkestern. Att den minsta, bespottade, värdelösa judiska kvinnan var den som sjöng på slutet; "Allons, enfants de la patrie..." Nu inser jag att det var naivt, på gränsen till enfaldigt att tro att nazismen genom en avgörande händelse i historien hade försvunnit. Det var ett barns tankar. Självklart har den inte det. Inte för att det finns gäng med rollspelande pojkar som klär sig kostym och kammar håret åt sidan och går ut och demonstrerar. Nazismen lever för att det tankegods den bygger på i högsta grad finn

Saker som gör mig rädd

Det är bra att vara rädd, ibland. Annars skulle skräckfilmer, folksagor och vampyrromaner inte finnas. Det är som en testkörning av systemet att tänka sig det värsta som kan hända och hur man skulle hantera det. Det är inte bra att vara rädd jämt. Inte att ha en ständigt gnagande oro under vardagens beskedliga framfart. Och inte att ständigt påminnas om potentiella fasor. Precis här blir det för mycket att ständigt vara uppkopplad. Varje gång jag loggar in påminns jag om saker som verkligen är fasansfulla och farliga och som på riktigt skrämmer mig. 1. Donald Trump. Denna överbelysta, orangefärgade Ronald McDonald spyr ut den ena dumheten efter den andra, och medierna i mitt flöde är helt besatta av honom. Det är som en sårskorpa som måste pillas bort varje dag, i jakt på nya infektioner. Han kan mycket väl innebära slutet på vår civilisation, men vill jag tillbringa den tid som är kvar med hans infantila språk och mimik? Nej! 2. Cancer. Hashtag hit och hashtag dit. Jag känner

Skräckinjagande roligt

I fredags när jag var och handlade stötte jag på en bekant person vid grönsakerna. Vi hade ett rätt långt samtal om kommunreform och kortrutt och alla de här frågorna som just nu är svåra och roliga. När vi var klara gick jag vidare mot brödet med en känsla av eufori. Vi var verkligen inte överens, åtminstone inte i den ena frågan, men vi hade en diskussion som präglades av ömsesidig respekt, av viljan att förstå och en öppenhet att låta sig påverkas. Det politiska samtalet är ofta rena motsatsen. Det ligger en enorm prestigeförlust i att lyssna, till den grad att många diskussioner präglas av envis faktaresistens och ovilja att ta till sig varandras bästa argument. I kommunreformsarbetet har vi ansträngt oss att vara öppna för påverkan. Många ser det som en svaghet, att man inte som en monolit står fast vid det första som sades. I politikens dramaturgi är det att blotta strupen att ändra sig, eftersom det ses som ett bevis på att man i första ledet inte hade rätt, och därmed bev

Dagens förlorare vinner imorgon

Hur känns det att förlora? Den frågan fick jag idag, med anledning av två beslut i Högsta domstolen, som fällt två lagar som antagits i Ålands lagting, en om sänkt rösträttsålder i kommunalval, en om gemensam brand- och räddningsmyndighet för Åland. Bägge är frågor jag drivit på, och som jag tycker är bra och viktiga förändringar för att utveckla och göra vårt samhälle tryggare. Ja, hur känns det? Faktiskt bättre än att inte ha försökt alls. Det är liksom spelets regel, denna dragkamp mellan juridiken och politiken, viljan till förändring och upprätthållande av det man tidigare bestämt. Grundlagen, som man hänvisar till i bägge besluten, är en helig skrift för demokratin. Som alla heliga skrifter är den tolkningsbar. Om man inte prövar saker mot den kommer man inte vidare, och inte ens de lagkloka är överens. Vilket kanske illustreras av att man ofta inte kan veta i förväg vilket utslaget blir. När man förlorar en strid är det förstås dags för nästa. En gemensam brand- och räd

Avsked, avsked, avsked

Under de två senaste åren har livet varit fullt av avsked. Älskade personer, älskade platser, älskade grupper och sammanhang. Jag har insett att det inte alls står mig tusende åter, för att de som försvunnit varit de enda, unika i sitt slag. Mamma och mummu. En arbetsplats, frivilligt frånträdd men djupt saknad. En livskamrat. Kära grannar och barn man först sett som en rundad mage. Och en dotter, som följt sina bröder ut i världen. Jag visste inte att denhär sorgen över att allt är precis som det ska vara, skulle vara så djup, så glädjefylld och så melankolisk. Jag förstod inte att livet faktiskt tar slut när barnen flyttar hemifrån, och att ett helt annat börjar. Att det är ett steg som aldrig går att backa, för att den som kommer hem igen kommer från en annan plats, till en annan plats. Ibland går jag in i min dotters rum och klappar filten som ligger på hennes säng. Sen måste jag gå ut igen, snabbt. Sen tänker jag på hur det är och varit när pojkarna kommit hem.