Nina Fellman

Hon, min käraste flicka, står och lagar mat i sitt studentkök i Göteborg. Jag ser kaklet och spisen och något skåp. Emellanåt ser jag bara hennes fläta och lite av taket, emellanåt pratar hon in i kameran och då ser jag stekpannan också. Det är ett av våra många samtal via messenger. Jag har åkt spårvagn, suttit i Slottsskogen, på sängkanten i studentrummet, borstat tänderna och valt kläder med henne. Vi babblar. Om katten, om våra kära, om vad Joshua sagt för roligt. Hon förklarar något om återvinning vid konkurs som jag inte fattar (en tredje årets juridikstuderande har redan lämnat mamma bakom sig). Hon frågar om en krydda, och jag börjar nästan gråta när jag ser att hon smakar på maten hon lagar på samma sätt som jag, med samma gester som jag ärvde av min mamma. Handgreppet om skeden, den lilla knackningen mot kastrullen. När vi slutar är det odramatiskt. "Nej mamma, nu ska jag äta. Puss, puss." Hon är borta, men kvar. En halvtimme senare messar jag och frågar om

Om man har demokratisk makt så måste man använda den. Det är själva uppdraget. Om man bara upprätthåller och förvaltar så är politiken ett välavlönat och ganska bekvämt jobb. Man håller huvudet nere, tillsätter nån utredning då och då och sitter still i båten. Många långa politiska karriärer har sett ut så. Det duger ju inte längre. Om det var bara lilla, intensiva, brinnande Greta så var det sin sak. Då kunde vi vuxna nicka förstående och fortsätta göra som vi alltid har gjort, lite mer och lite mindre av det ena eller det andra. Men se alla som står bakom henne. Se de hundratusende unga människorna på gatorna. Se deras föräldrar. Se de unga vuxna, redan lite cyniska och uppgivna med med förnyat hopp av tonåringarnas engagemang. På fredag är det klimataktion på Åland, som en del av den internationella Fridays for future-rörelsen. Jag ska gå med, inte med plakat och valslogans, utan tyst och stilla i något bakre led. Jag vill vara delaktig i något som håller på att förändra v

Jag lyssnade i fredags på Ålandstidningens valpodd, där herrar Bladh, Dahlén och Jourdan analyserade den åländska valrörelsen. Det roade mig mycket att jag tydligen transformerats från journalist till sossepamp på  knappt fyra år. En relevant fråga som ställdes var dock - vad betyder det när vi socialdemokrater säger "Vi håller linjen". De tre musketörerna tolkade det som konservatism, att socialdemokraterna vill hänga kvar vid regeringsmakten och därför försvarar alla tidigare fattade beslut. Så är det inte. Såhär ser jag det: Att hålla linjen handlar om att ha en ideologisk utgångspunkt i politiken, och hålla fast vid den. Det vi sett i denna valrörelse hittills och generellt under de två senaste åren är en rörelse högerut, både för extrempartierna och de traditionella mittenpartierna. När Åländsk demokrati och Obunden samling profilerar sig på klassiskt högerpopulistiska och nationalistiska frågor som trygghet och polis, identitetsfrågor och det "genuint ålä

Vad är det som gör mest ont av viskningarna och ropen, av skitsnacket och spydigheterna? Låt mig berätta. Inte så mycket för min egen skull (jag har värkt mig igenom det här) men för de nya och unga och hudlösa som inte förstått vilket pansar som behövs bland de digitala asätarna, och i den offentlighet som matar dem. När du sticker upp huvudet och säger något, spelar ingen roll vad, kom ihåg att många tycker att du inte ska tro att du är något. Att du är löjlig som bryr dig. Töntig, präktig och ful. Om du är tjej - kom ihåg att ingen vill ha dig om du har åsikter. Kom samtidigt ihåg att du är en hora och ett luder och att din kropp inte är din utan allmän egendom att kommentera och recensera. Tänk på att du i alla debatter kommer att bli förlöjligad och förnedrad. Kom ihåg att människor i alla åldrar (som borde veta bättre) kommer att ignorera fakta, ljuga och vara ironiska. Kom ihåg att några kommer att hota med våld, men försök finna tröst i att de är för fega (nästan allti

Hur i hela friden ska man förhålla sig? Jag läser att det under en natt kom över 800 nya båtflyktingar till den grekiska ön Lesbos. Där finns en förvaring, ett läger, ett fängelse kanske, för alla de flyktingar som ingen vill ha i Europa, Moria. När kvinnorna och barnen, de unga pojkarna och de utmattade papporna kysser marken på Lesbos, överlyckliga för att de tagit sig till tryggheten, att de överlevt den livsfarliga färden över havet, då vet de ännu inte att prövningarna knappt börjat. De vet inte att de blir instängda i ett läger utan möjlighet till arbete eller skola, utan tillräcklig mat eller sanitära förhållanden värdiga människor. De vet inte att det är på obestämd tid, eller att deras överlevande familj betraktas som orsaken till en systemkollaps i Sverige, ett Brexit-kaos i Storbritannien eller ett maktskifte i Tyskland. De vet inte att de kanske kan komma vidare till att bo på gatan i Aten, där ingen heller vill ha dem. Det vet inte att den förstörelse de flydde ifrå

Är det rimligt att, som Hållbart initiativ föreslår, ge ut obligationer för 300 miljoner, i praktiken för att låna pengar för en grön omställning. I sig är det en intressant idé. För socialdemokrater är frågan om lån och skuldsättning inget rött (!) skynke, om man lånar för goda, vettiga investeringar. Det är traditionell stimulanspolitik med en twist, ett sätt att snabba upp omställning med en massiv kapitalinjektion. Klimatkrisen är verklighet nu, och det är nödvändigt att vidta åtgärder snabbt. Problemet är att det inte kommer att gå att få en majoritet för ett sådant förslag. De borgerliga partierna, som håller en stabil majoritet i lagtinget, är unisont emot en sådan lösning, nästan så att de av reaktionerna att döma är lyckliga över att få något att tycka riktigt illa om. Jag tycker inte att man behöver ha alla svar på alla frågor när man presenterar en idé i en valrörelse, men det är ju bra om en åtgärd som är tänkt att snabba upp omställningen kan ha en rimlig chans att fö