Vardagskärleken är kvar - tack internet

Hon, min käraste flicka, står och lagar mat i sitt studentkök i Göteborg. Jag ser kaklet och spisen och något skåp. Emellanåt ser jag bara hennes fläta och lite av taket, emellanåt pratar hon in i kameran och då ser jag stekpannan också.

Det är ett av våra många samtal via messenger. Jag har åkt spårvagn, suttit i Slottsskogen, på sängkanten i studentrummet, borstat tänderna och valt kläder med henne.

Vi babblar. Om katten, om våra kära, om vad Joshua sagt för roligt. Hon förklarar något om återvinning vid konkurs som jag inte fattar (en tredje årets juridikstuderande har redan lämnat mamma bakom sig).
Hon frågar om en krydda, och jag börjar nästan gråta när jag ser att hon smakar på maten hon lagar på samma sätt som jag, med samma gester som jag ärvde av min mamma. Handgreppet om skeden, den lilla knackningen mot kastrullen.

När vi slutar är det odramatiskt. "Nej mamma, nu ska jag äta. Puss, puss."
Hon är borta, men kvar. En halvtimme senare messar jag och frågar om det blev gott. Till svar kommer en tumme och ett hjärta.

Med en pojke utbyter jag bilder på fina djur, särskilt katter. Med en har jag diskussioner om det bedrövliga tillståndet i världen. Med en pratar jag om hur man tar sticklingar av palettblad.

När jag flyttade hemifrån när jag just fyllt 18, så lämnade jag verkligen min första familj. Jag var aldrig mer en del av vardagen, och blev snabbt bara en högtidsbesökare. Det var inget konstigt med det, så gick det för de flesta.

Mycket ont har kommit av det fria vilda nätet och de sociala medierna, men också mycket gott.
Min viktigaste chat-grupp heter Mammas gullisar. I den lever vår ursprungsfamilj kvar när nya sticklingar frodas. Moderväxten tänker jag att det är. Alla de nya är av mig.