Nina Fellman

Är hon min talman, Maria Lohela? Frågan är svår. Å ena sidan är vår nyvalda talman i Finlands riksdag en sannfinländsk svenskätare, en islamofob och välformulerat främlingsfientlig. Hon står för allt som jag avskyr, och den typ av syndabockstänkande som jag tycker är det sämsta med politik och samhällsdebatt. När någonting går dåligt ska det alltid finnas någon svagare att skylla på. Å andra sidan är hon vald till sitt ämbete genom en demokratisk process jag respekterar och tror på. Jag vet att de flesta partier och politiker som prövas av verklig makt blir tvungna att anpassa sig, slipa sina argument och lära sig av erfarenhet. Jag vet att populistiska partier sällan överlever sin första period vid makten, för att sådant de lovat visar sig inte bara omöjligt utan korkat och omänskligt. Hur ska man förhålla sig? Är det samma sak som när Hitler nationalsocialister tog makten i Tyskland på 1930-talet, och det politiska etablissemanget var förlamat att säga emot? Är vi för flata? Bo

Det är liljekonvaljtider. Jag tänker på mamma. Hon älskade, och älskar, liljekonvaljer. På stugan där vi tillbringade våra somrar planterade hon liljekonvaljer kring en utvald sten, och stod och betraktade dem som om hennes uppmuntrande blickar skulle få dem att växa bättre. Den dagen jag tog studenten, för typ trettio år sedan, steg hon upp tidigt, tidigt och körde ut till stugan. Bil och snurrebåt över sundet. I Österbotten är det inte givet att liljekonvaljerna blommar den sista maj, men runt sin sten fick hon ihop en liten bukett. Jag var den första i min mammas släkt som tog studenten. Mamma var nervös över om maten skulle vara rätt, om det skulle vara rätt, om hon skulle duga, med sin dåliga svenska och sin arbetarklassbakgrund på det fina svenska gymnasiets anrika gård. Det mesta från den dagen har jag glömt, men inte  mammas liljekonvaljer på bordet vid kaffestunden, och inte hur de doftade på natten när jag kom hem efter festen.  När jag uppvaktar unga studenter köper ja

SSS Timo Soini, han sålde ut småfolket, det han sagt sig värna, men smiter iväg utrikes och slipper ta smällen för den stenhårda åtstramningspolitiken. Om fyra år kan han alltid skylla på Stubben. I Europa kanske Soinis särskilda kombination av illasittande kostymer och lätt komisk självhävdelse passar in. Ni vet, Berlusconi och gänget. Gunåde om han kommer hem för mycket. Här väntar partiet, med krav på tvångssterilisering, dödsstraff, utvisning av bögar och annat smaskigt. Alexander Stubb, kall som en isglass, upprepar sitt marknadsfundamentalistiska mantra om hur man får Suomi nousuun (Finland att stiga), som om landets ekonomi var någon form av erektil dysfunktion, och nedskärningarna i offentlig sektor den fria företagsamhetens Viagra. Man får hoppas att marknaden lyder, och stiger, för av offentlig sektor kommer det inte att finnas mycket kvar. Juha Sipilä är mannen som gick till val för ett levande landsbygds-Finland, och kom ut ur garderoben som fullfjädrad välfärds-slak

Alltid det där med att yngla av sig. Alltid samma rädsla för reproduktion, för att de oönskade ska uppfylla jorden och tränga bort de rättfärdiga. Jag tänker förstås på den olycksaliga rasisten Sademies och hans analys av de svarta afrikanernas mångfaldigande i vårt land. Självklart är han löjligt okunnig om demografi, om (kontinenten!) Afrika, om i princip allt. Självklart får man obehagliga associationer till nazismens förintelse-strategi, behandlingen av andra misshagliga folkgrupper, från romer till lössläppta kvinnor. En feministisk analys är  att Sademies inte bara är rädd för utlänningar, svarta människor och generellt sett alla som inte är som han, utan också skräckslagen för vad kvinnor kan ställa till med. Att föda okontrollerat. I det tämligen korta blogginlägg som nu reproduceras överallt hinner Sademies sprida så mycket rädsla, hat och misstro att det osar om det, lika illa som partikamraten Hakkarainen efter en sen kväll. Låt mig bjuda lite kärlek i stället. I v

<-   <<-   ->     [] Innan lagtinget går hem och lägger sig för denna mandatperiod kommer en ny lag om Kommunernas socialtjänst (KST). Som lagen nu är utformad är den en  tämligen urvattnad kompromiss som ger kommunerna ytterligare två år på sig att vela och obstruera mot en nödvändig förändring. De två förlorade åren får Centern ta på sig.  Sen ska viktiga samhällsområden; specialomsorg, barnskydd och missbrukarvård samordnas i ett kommunalförbund, med syfte att förbättra anonymitet, integritet och sårbarhet och öka kompetensen gentemot klienterna i svåra ärenden. Vackert så, men det borde ha gått snabbare och det räcker inte på långa vägar. Det är min övertygelse att man måste gå längre än så. I vår administration, i vår politik, i vår planering och inte minst i våra huvuden finns gränser som idag förhindrar att Åland utvecklas. Allra besvärligast är gränserna i våra huvuden, som rätt effektivt hindrar oss från att tänka riktigt bra. Ta milj

Ja, ja, ja! Irland säger ja till homosexuella äktenskap. I en folkomröstning! I Dublin med en förkrossande majoritet, och på landsbygden i tillräcklig mån. Världen blir plötsligt lite öppnare, lite snällare och lite mänskligare mot alla människor. HBTQ-frågor var i många år en marginalfråga, något som "avvikarna" kämpade för och som berörde bara dem. Idag är det en fråga som engagerar alla, för att man insett att sexuellt likaberättigande är en fråga om mänskliga rättigheter. Vem vill vara mot mänskliga rättigheter? Och vem vill, seriöst, idag, att staten ska ha synpunkter på vem som ligger med vem, och hur. Jag ser fram emot en tid då HBTQ-frågor är helt oviktiga, för att sexualiteten helt enkelt är ett spektrum där människor rör sig, och där man inte så noga behöver definiera vad man, som man eller kvinna eller mitt emellan, där attraktion är attraktion, och så är det inget mer med det. Kanske kommer den stora grupper fortfarande att vara "män" och "kvi

Detta ständiga upprätthållande av universum. Denna strävan. Allt detta arbete som görs och försvinner och görs igen. Ja. Jag har städat. Jag tänker ofta på meningen med livet när jag dammsuger. Dels för att jag ogillar att dammsuga (det låter och sladden är i vägen och själva apparaten fastnar alltid på samma ställen). Dels för att jag vet att i samma stund jag ställer undan dammsugaren börjar det rådda till sig igen. Att städa är att upprätthålla universums ordning. Det är att skapa mening ur kaos. Det är en flyktig (men dock) tillfredsställelse. Min mormor städade och kokade hela sitt arbetsliv. Henne tänker jag också på när jag städar, men mer när jag torkar golven. Jag har ett sådant tydligt minne av henne i korridoren på dagiset där hon jobbade. Rött linoleumgolv, den rytmiska rörelsens upprepning, solen som silade in genom fönstret. Att när hon var klar skulle vi gå hem till henne, och hon skulle leda sin cykel, och sen skulle jag vara hos henne hela helgen. Min mammas städ

Det finns olika sätt att känna sig viktig och sedd. En av dem är att bli flitigt omnämnd av sina motståndare. Just nu handlar de tre senaste inläggen i centerordförande Harry Janssons blogg om mig. Nina Fellman hit och Nina Fellman dit. Inte är det vackert heller. Vi har en lång historia, Harry och jag, av ömsesidig misstro och grundläggande åsiktsskillnader. Många av mina mest inspirerade elakheter har sprungit ur motståndet mot den alldeles speciella janssonska knutpatriotismen, och riktigt roligt hade jag när Harry Jansson som chefredaktör var med och grundade självständighetspartiet Ålands framtid. Det var också ganska underhållande att bevittna krumbukterna när Harry lämnade Ålands framtid och återuppstod som centerpartist. Nu hävdar samme Harry att Centerns ryggradslösa inställning till Kommunernas socialtjänst bara handlar om att man lyssnat till kommunerna. Inte har det något med det kommande valet att göra, och inte är det konstigt alls att man backar från ett förslag man

Ingen regnbågsflagga på Stafettkarnevalen. Åtminstone inte från Ekenäs. Jag vill tro att det inte är så på Åland. Jag vill tro att den eller de elever som vore modiga nog att be om det skulle få bära sin flagga, och att deras lärare och skolledare skulle ge dem allt tänkbart stöd. Det är djävulskt tufft att vara ung i dag. När jag växte upp var vi töntigare och bondigare och vi visste mindre om världen än ungdomar gör idag, men vi hade heller inte en sån järnkoll på oss själva som dagens unga. Det var helt ok att gå till skolan fast man inte hade duschat. Fina kläder hade man när det var fest. Många var ganska fattiga. Kroppen var jobbig, men den fick vara ifred lite mer. Det fanns hopp om jobb även för dem som inte presterade på topp, och det var inte så noga med allt. Man fick slöa mer. I dag, herregud. I dag är man inget om man inte spelar ett instrument, åker på språkresa, tränar som en besatt, har en representativ pojk- eller flickvän och dessutom presterar perfekta bilder

Ytternäs skola. Måndag morgon. Åland är bedövande vackert. Allt blommar, allt är skiraste grönt. När man andas fylls lungorna med ren luft. Det känns som om man har klorofyll i ådrorna. Jag ska möta tre klasser, tre femmor, och prata om media, framtid och att läsa tidning. Det är min favoritålder att träffa barn. I femman är de så kloka och vet så mycket, och vågar veta. Det är innan puberteten vänder upp och ner på både kroppen och knoppen, före alla möjliga rädslor blir så stora att mamma och pappa inte kan hjälpa. I femman duger de flesta ännu, och ingen har tyckt att de måste lära sig förlora och bita ihop. Biblioteket i Ytternäs är i en klass för sig. Mitt i skolan, som ett pumpande hjärta, välkomnande och öppet. I klasserna blir jag mött med nyfiken uppmärksamhet. De som börjar sloka mot slutet av mina 45 minuter gör det för att det är måndag, solen silar in genom fönstret och allt är lite småtråkigt tryggt. Jag blir bjuden på lunch. Över risgrynsgröten med äppelmos svar

Vad är en människa värd? Ingenting? En euro? Femtio euro? En miljon? De flesta normala människor skulle bjuda ganska mycket för ett enskilt liv, särskilt om det var ett gulligt litet barn. Människor i grupp blir för jobbigt. Särskilt om de åker omkring på en sjö i Sydostasien och inte får komma iland, om de smugglas runt på Medelhavet och är alldeles svarta, eller om de sitter i hundratusental i flyktingläger. Då är de definitivt till besvär. Om man släpper ut dem, släpper in dem, tar sig an dem, då måste man räkna vad de är värda och hur de kan vara till nytta. Då måste man mäta nyttan av en grupp människor mot en annan, en individ mot en annan. Då måste man åta sig ansvar utan att ha en säker retur på investeringen. Man måste ta en risk. Är det värt besväret? Vilket är alternativet? Jag tänker på den förtvivlan som skulle driva mig om jag satt på en båt i veckor, utan mat, utan vatten, utan möjligheten att komma iland. Jag tänker på hur det skulle vara att sitta i ett läger, i

1. Vad är det med Paf och Liberalerna? Alltid när det pratas om spelberoende och hur landskapsregeringen använder de miljoner som kommer samhället till del genom spelmonopolet, så får man känslan av att det är nånting snuskigt och förbjudet som pågår, och att regeringen nog borde hålla sig för god för att använda pengarna. Är det så, Mats Perämaa och Tony Asumaa? Borde landskapet sluta med penningspel? Jag kan förstå argumenten för att inte syssla med spel i samhällets regi, även om det är lukrativt. På samma sätt som med alkoholmonopolet är det ju en verksamhet som innebär att människor kan komma till skada. Men, om man väl svarat ja på den moraliska frågan om man alls ska syssla med spel, då ska väl pengarna användas för det allmänna bästa? Alla är medvetna om att det inte är pengar man kan räkna med alla år, men vore det bättre att bara låta dem ligga i Paf:s kassa? Rimligen går det inte att ösa så mycket mer på det åländska föreningslivet, som redan är synnerligen väl finansierat

Nej. Nej. Nej. Det här är inte vad jag vill! Det är inte min politik, inte mitt land, inte min gemenskap. Jag vill avsäga mig mitt medborgarskap, och aldrig mer heja på Finland i hockey. Så känns det. Jag vet att det inte är en vuxen och ansvarsfull reaktion och att demokratin ska ha sin gång och att jag redan fyllt 50, men så känns det. Den självbelåtna gubbigheten i Timo Soinis kommentarer till regeringsförhandlingarna, de avskyvärda uttalandena om att klassa flyktingar efter ekonomisk nytta, den stumma oförståelsen för att kvinnor är jävla hälften av befolkningen. NEJ. Jag står inte ut. Aldrig tidigare i mitt liv har jag så starkt känt att det är ondskan som regerar, att hoppet dött om en utveckling i mitt land som jag kan stå för. Centern och Samlingspartiet tillåter sig nu att bli pantfångar hos ett parti som visserligen saknar Sverigedemokraternas koppling till nazismen, men som i sin praktiska politik gentemot alla minoriteter, flyktingar, invandring och mångfald, är vär

Alltså, jag förstår inte riktigt upprördheten över att lantrådet Camilla Gunell sagt att nyvalda riksdagsmannen Mats Löfström bör överväga vilken riksdagsgrupp han gör mest nytta i för Åland. Är han inte centerpartist? Har han inte fått frågan av den finländska centern? Är det inte så att den åländska riksdagsmannen inte ska sitta i opposition? Det kan mycket väl hända att slutresultatet efter moget övervägande är att fördelarna med att sitta med Svenska folkpartiet överväger. Framför allt är det ju mycket lättare att jobba med kontakter man redan har och ett språk man behärskar. Men är det inte självklart att frågan ska ställas när man står inför en helt ny situation, med både socialdemokraterna och Sfp utanför regeringen, en situation som för Ålands och svenskan i Finland är tuff och utmanande? Är det då så självklart att man inte ens ska prata om det, att Löfström utan att överväga ska kasta bort en möjlighet att jobba med sina partibröder i regeringen? Kanske är det så . Men

2000 Jag sitter i amningsfåtöljen i sovrummet. Det sträva tyget mot ryggen genom ett tunt nattlinne. Barnets huvud som vilar tungt och lite fuktigt mot armen. Det tysta smackandet, de små ljuden ett barn gör när det äter och andas. En hand fäktar i luften. Jag knyter handen runt hans näve. Rättar till filten. Det finns ingen luft mellan oss, inget avstånd. Huset sover. När han är klar ska jag sätta honom i sängen, gå ett varv och kolla att de andra sover. Jag ska lägga täcket på honom som alltid sparkar av sig för att han har så varmt, plocka undan boken som ligger under kudden på den äldste, smeka med handen över flickans obegripligt mjuka kind. Jag ska försäkra mig om att de är trygga, de som redan lagt år mellan mig och sig, som lämnat min nattliga famn. Tillbaka i sängen lyssnar jag på den lilla. Han sover, gnyr lite, bökar runt. Sömnen kommer inte ögonblickligen, som den gjorde förut. I över tio år har små barn väckt mig på natten. Alla ljud kan vara ett behov. En duns, ett sk

En helt borgerlig regering. En helt manligt partiledargarnityr. En allvarstyngd presskonferens om regeringsbildningen, fokuserad på behovet av besparingar och åtstramningar och underskott. En Timo Soini som redan från början satt tonen genom att mest prata om Sannfinländarnas revansch och hur partiet har finanserna i skick. Isänmaa. Isän maa. En regering som är så värdekonservativ i sina utgångspunkter att alla som jobbat för jämställdhet, sexuella minoriteter och ett mer liberalt samhälle nu famlar efter garderobsdörrarna. Utanför är hela den politiska vänstern, de gröna, de svenskspråkiga och kristdemokraterna. För Åland och för svenskheten i Finland är detta dåliga nyheter, inte bara för att Svenska folkpartiet hamnar i opposition, utan också för att Socialdemokraterna varit det parti som starkast värnat tvåspråkigheten. Det kommer inte att vara en prioriterad fråga för Sipilä. Soini måste ge partiets hökar något när han tvingas acceptera kommande hårda besparingar, och då s

Ack ljuvlighet. Jag har lovat dyrt och heligt att aldrig skriva naturlyrik. Jag är en usel trädgårdsmästare. Denna lilla rabatt har min granne Lisa och jag anlagt för något år sedan, under överinseende av trädgårdsproffset Titte Törnroth-Sarkkinen (må ingen skugga falla över henne). Största delen av året är det vildvuxet och ogräsigt och svårt att skilja på blommor och blader. Just nu är den ljuvlig, med häggmispeln fem före blomning, förgätmigej och vilt inflyttad pärlhyacint. På Natur och Miljös diskussion om naturglädje förra veckan slog det mig igen hur verkligt nära den vi på Åland är. Ingen ålänning har aldrig varit i en skog. Ingen har inte sett havet. Alla ser hur årstiderna växlar, alla känner hur det doftar vår, sommar och höst. I världens stora städer, där allt flera människor bor, är naturen långt långt borta, tuktad och domesticerad i tillkämpade parker. Kopplingen mellan maten och naturen är abstrakt. Att få vara i naturen är de rikas privilegium. Också därför är vi

Vilket är vänsterns alternativ? Hur skiljer sig en socialdemokratisk eller socialistisk vision av samhället från en liberal/borgerlig dito? Handlar det inte bara om nyanser på en allt blekare ideologisk skala? I medelåldern är kanske alla katter grå? I åratal efter det kalla krigets slut och kommunismens slutliga undergång har vänstern kämpat med att skaka av sig sitt dåliga samvete över att man en gång var naiv nog att tro på visionen om det klasslösa samhället. Detta trots övertygande bevis om gulag, diktatur, svält och vanskötsel. I åratal har man kämpat för att göra socialismen kapitalistiskt rumsren, och på det altaret har man offrat mycket. Dit for framför allt den moraliska kompassen, den som tydligt pekar ut skillnaden mellan vänster och höger. Högerns koncept är att det är fint att vara rik. Då är man duktig, och andra har så småningom nytta av intäkterna, framför allt som konsumenter av det som de rika producerar och säljer och äger. Tillväxten säkras genom att allt fle

Jag läser om hur barn far illa hos föräldrar de tvingas vara hos med delad vårdnad och umgängesrätt. Om våldtäkter, misshandel, missbruk och ekonomiska hot. Hur ska man balansera detta, undrar jag? Hur ska man med lagstiftningens hjälp både garantera att barn i möjligaste mån har kontakt med bägge sina föräldrar, men inte far illa av att vara hos den ena? Hur ska man stoppa pappor (ja, i de allra flesta fall) från att missbruka det bästa och finaste förtroendet, hur ska man hjälpa de maktlösa mammorna? I en debattartikel i Svenska dagbladet skriver My Vingren på Stockholms tjejjour ( My Vingren, SvD ) om problemet. Att hon gärna skulle säga åt det rädda barn som ringer inför en kommande skräckhelg med pappa att hon ska strunta i att åka. Det går inte. Då blir det polishämtning och bötesföreläggande för mamma. Det enda som finns är lita på systemet, att en polisanmälan, en barnskyddsanmälan, en socialarbetare ska se, förstå och stoppa övervåldet. Så funkar det. Du ska lita på sy

Idag har jag haft min årliga trädgårdsarbetsdag. Jag är urusel på allt som växer, inklusive krukväxter. I mina rabatter har jag försökt i åratal att åstadkomma sånt som sådana som förstår sig på trädgård påstår är självreglerande. Darwinistisk trädgårdsskötsel, Det finns inte. Varje år kommer det upp. -lite förbannat med kirskål -den där växten som jag trodde var gurkört men som var något annat och är omöjlig att utrota -spridda maskrosor -diverse gräs -på ett ställe något som känns som mossa men antagligen är något annat På min trädgårdsdag rycker jag upp allt misshagligt och krafsar lite runt det. Jag lyfter på nån kantsten och rycker upp  kirskålen, sen tröttnar jag. När jag krafsat färdigt häller jag på lite ny jord, och då ser allt jättefint och prydligt ut. Gödsla verkar krångligt, så jag hoppas att jordsäcken bidrar med tillräcklig näring. Slutligen gräver jag ner några nya blommor jag hittat på handelsträdgården, och låtsats att jag förstår  min på. Full sol. Hal

Hej kamrater. Jag känner mig väldigt rörd över att få stå här med er idag, som en del av en lång tradition av motstånd, kamp och solidaritet, både  hemma och borta. Jag vill prata om den viktigaste förändringsprocessen på Åland just nu. Förändring är ju så väldigt svårt. Man får liksom inte vara ifred i sin vardag, utan man måste bända och vrida på saker, och fundera och pilla på hur man kan göra på ett nytt och bättre sätt. Det är jobbigt. Om man håller på och håller kommer man till slut på en pusselbit, en liten del som får andra saker att falla på plats, och då kan man ta ett steg vidare. Kanske man blir tvungen att backa nån gång på vägen. Kanske man gör fel. Det tycker jag att man ska våga göra oftare. Ibland är man tvungen att bara börja gå framåt, fast man vet att vägen inte är färdig. Så är det med den  åländska kommunstrukturen. Vi vet alla att den  måste  förändras. Inte för att det är dåligt med små kommuner. Inte för att folk inte älska