Mamma, Matilda och liljekonvaljer

Det är liljekonvaljtider.
Jag tänker på mamma. Hon älskade, och älskar, liljekonvaljer.
På stugan där vi tillbringade våra somrar planterade hon liljekonvaljer kring en utvald sten, och stod och betraktade dem som om hennes uppmuntrande blickar skulle få dem att växa bättre.
Den dagen jag tog studenten, för typ trettio år sedan, steg hon upp tidigt, tidigt och körde ut till stugan. Bil och snurrebåt över sundet. I Österbotten är det inte givet att liljekonvaljerna blommar den sista maj, men runt sin sten fick hon ihop en liten bukett.
Jag var den första i min mammas släkt som tog studenten. Mamma var nervös över om maten skulle vara rätt, om det skulle vara rätt, om hon skulle duga, med sin dåliga svenska och sin arbetarklassbakgrund på det fina svenska gymnasiets anrika gård.
Det mesta från den dagen har jag glömt, men inte  mammas liljekonvaljer på bordet vid kaffestunden, och inte hur de doftade på natten när jag kom hem efter festen.
 När jag uppvaktar unga studenter köper jag inga rosor. De är dyra och stela och doftar ingenting.
Ikväll ska jag cykla ut till ett ställe och plocka en bukett till älskade Matilda.
Hon föddes när min mage var stor som halva jordklotet med min Lillsippa. På julkalaset före Signe föddes i januari låg hon i en röd sammetsklänning på min mage och blinkade med sina stora ögon.
Hon är den ena halvan av den oförglömliga duon Anna-Britt och Piero, mest kända för sitt omättliga begär efter tobak.
Inget nyårskalas har varit fullt så roligt efter att de slutade uppträda.
Matilda, du är grym och stark och vacker, Grattis,

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden