Nina Fellman

Ibland blir jag bara förbannad. Som när jag läser det dravel som "oberoende" Ålands nyheter spyr ur sig. Min partikollega Mia Hanström är en av de mest hängivna och outtröttliga människor jag vet när det gäller ungdomar, skärgårdsfrågor och feminism. Hon är bra på sitt jobb. Det blir mycket verksamhet av de pengar det offentliga satsar på projekt i hennes regi. Och för detta kvalificerade arbete tar hon betalt, helt i enlighet med gällande regler, fullkomligt transparent , offentligt och reviderat. Vore det en högerpojke som gjorde det, skulle väl ingen höja på ögonbrynen ens. Det vore, och det är, helt naturligt. Men en vänsterkvinna, hon borde jobba gratis och dessutom ställa sig respektfullt i bakgrunden när beröm ska utdelas. Annars är det något lurt. Ålands nyheter bygger sin verksamhet på två källor, tingsrättens offentliga domar och landskapsregeringens offentliga protokoll. Mer research än så är det inte, men kopplat med illvilja och avsky mot alla som jobbar

Den svensk-grekiska författare Theodor Kallifatides skrev att det en människa behöver är ett hem, en familj och en handfull goda vänner som man ska hålla nära sig. Det är allt. Den stora världen är inte nödvändig. Jag håller väl inte helt med. Den stora världen, politiken, samhället, samtalet är viktiga för mig. Ibland ger mitt arbete mig en hisnande känsla av sammanhang, när jag plötsligt förstår hur till synes helt orelaterade saker hänger ihop, och hur jag kan påverka dem. Ibland är det också djupt deprimerande, när man ser sambanden mellan de destruktiva krafterna i samhället, och hur rottrådarna går mellan ett förakt mot kvinnor och feminister, främlingsfientlighet och fascism. Det som finns på ytan är bara svampen, mycelen i marken går djupt och brett. Men, det var inte det jag ville skriva om, utan om vänskapen. Jag har en handfull vänner som känner mig utan och innan. Jag har mina systrar och mina barn och mina barns farföräldrar. Kanske 15-20 människor som aldrig skulle