Hej då Rosella
Jamen, jag åkte min sista tur med Rosella och klappade om trappan upp till cafeterian, heltäckningsmattan och godis-upploppet mot kassorna i tax free-butiken. Jag fylldes med stor ömhet, inte så mycket för själva båten, utan för den Nina jag varit när jag åkt med den. Ska man vara lite litterär och fin i kanten kan man säga att Rosella blir vår madeleine-kaka, den smaken i Marcel Prousts storverk som nästan ingen läst, som manar fram minnen från svunna tider. I framtiden, när vi som åkt denna lokalbuss i så många år, känner den specifika doften av luftrenaren på toaletterna som i alla år kämpat förgäves med att dölja andra odörer, så kommer vi att transporteras tillbaka. När vi dricker ett kaffe som är lite surt som kaffet på Rosella, när vi avnjuter köttbullar med brun sås av en specifik sälta och konsistens, när nån spelar upp ett ljudklipp där Tony Wikström meddelar att vi anländer till Mariehamn om 15 minuter och landstigning sker, och uppmanas uppsöka sina bilar. Vi kommer