Nina Fellman

Journalistik ska vara fri, och den ska vara konsekvensneutral. Bra journalistik ska lyfta fram dolda sanningar, avslöja maktmissbruk, visa på större mönster som alla inte ser. Den ska inte gå någons ärenden. Gårdagens Uppdrag Granskning i SVT hade förmodligen för avsikt att vara fri och konsekvensneutral och lyfta fram en obekväm sanning. Tyvärr dukade man under för sensationslystnad, två veckor inför det svenska valet, och misslyckades skändligen med det viktigaste - att visa på mönster, erbjuda förklaring och öka förståelse. På något märkligt sätt förbigick man den viktigaste enskilda faktorn när vi pratar om våldtäkter. Kön. Nästan alla våldtäkter, både de som polisanmäls och lagförs och de som inte gör det, begås av män. Det är ett obekvämt faktum, alarmerande rentav, men jag skulle inte ta det som en inteckning för att utvisa eller bura in alla karlar. Inte heller för att säga att det finns något i mäns DNA som gör dem mer våldsbenägna än kvinnor. Ett av mina barn jobba

Igår lekte jag med min kompis som är lite yngre än jag. Han är fyra, närmare bestämt. Vi byggde tågbana och körde runt, det gör vi ofta. Just igår körde tåget gång på gång över en hängbro, och varje gång smackade min kompis bekymrat. Bron gick sönder, den föll ner, det kom en båt och rammade bron. Och varje gång gick det ändå bra och tåget kom över bron, och min kompis sa: "Oj oj. Det var nära. Nu är det bra." Sen körde han vidare. Det kanske är en vuxenkonstruktion att det fanns en koppling till tågolyckan i Italien, eller så inte. Barn snappar upp saker som man tror att de alls inte förstår. För mig var det som en besvärjelse han genomförde. Om han fick sitt tåg över bron med alla gubbarna och gummorna intakta, så skulle det gå bra. Det onda skulle inte komma. Kanske är det begynnelsen till alla religioner, att man tänker sig det värsta som kan hända och berättar sagor kring det - för att vara förberedd och för att besvärja. Kanske både skräckfilmer, folksagor och rel

Igår kväll satt vi på en av gårdarna på Njutargränden, min by i världen, och åt kräftor. Det var en snabbt hopkommen historia, ett knytkalas. Vi plockade ihop bord och stolar, bestick och tallrikar från olika hus, fördelade skaffningen på hushållen och hade varken hattar eller snaps. Kräftorna var åländska, och befanns goda. Alla fick lägga upp låtar på spellistan, så variationen var från Leevi and the Leavings Pohjois-Karjala (jag) till Norlie &KKV (en av ungpojkarna) Medan vi åt kom en igelkott och propsade på uppmärksamhet. Den åt korv, sallad och lite kattmat och lät sig beundras av alla. Sen lekte vi kurragömma. Eller vad det nu var. Det skulle dunkas i träd och befrias. Största delen av tiden gick åt till att diskutera vilka regler vi skulle följa. Minsta pojken i sällskapet låg i hängmattan och lyssnade i hörlurar, och kikade över kanten ibland, nöjd med att vara med, i marginalen. När min flock gick hem stod dörren öppen mot sammetsnatten. Rösterna från ungarna som f

Vad är det genuina Åland? Finns det? Jag har hört och sett flera beskrivningar av det genuina, fina, gamla, riktiga Åland under sommaren. Det har varit bra saker, men varje gång har jag funderat på frågan ovan. Den som säger att något är genuint och på riktigt tänker sig rimligen att något annat är icke-genuint, icke-riktigt. Att något är mindre Åland än det man själv håller högst, vare sig det är gäddfiske, pannkaka, väderkvarnar, byar, kommuner eller rentav människor. Det är ett sätt att tänka som förutsätter att alla ska vara lika, tycka lika och inordna sig i samma normer. Att ens egna sanningar och prioriteringar är mer äkta och riktiga än andras. Är inte parkeringshuset under stadsbiblioteket genuint åländskt, eller de ungdomar som ibland spelar fan där? Innergården på Sjömanspensionskassans hus på Scheffersgränd, denna stadsoas dit min kisse ibland rymmer? Den starka solidaritet och omtanke om andra som finns i stadens många föreningar. (Det påstods att det är bara i d