Att avvärja katastrofer
Igår lekte jag med min kompis som är lite yngre än jag. Han är fyra, närmare bestämt.
Vi byggde tågbana och körde runt, det gör vi ofta. Just igår körde tåget gång på gång över en hängbro, och varje gång smackade min kompis bekymrat. Bron gick sönder, den föll ner, det kom en båt och rammade bron. Och varje gång gick det ändå bra och tåget kom över bron, och min kompis sa: "Oj oj. Det var nära. Nu är det bra." Sen körde han vidare.
Det kanske är en vuxenkonstruktion att det fanns en koppling till tågolyckan i Italien, eller så inte. Barn snappar upp saker som man tror att de alls inte förstår.
För mig var det som en besvärjelse han genomförde. Om han fick sitt tåg över bron med alla gubbarna och gummorna intakta, så skulle det gå bra. Det onda skulle inte komma.
Kanske är det begynnelsen till alla religioner, att man tänker sig det värsta som kan hända och berättar sagor kring det - för att vara förberedd och för att besvärja. Kanske både skräckfilmer, folksagor och religiös mytologi har samma funktion, att hålla skräcken i schack och katastrofen på avstånd genom att måla upp det värsta tänkbara.
När min kompis och jag lekt färdigt låg vi i soffan och räknade tår. Varje gång vi kom till slutresultatet, tio tår, mottogs detta med förtjusning, och en beställning. "Igen!"
Världen består. Allt är intakt, det finns trygghet och godhet. Man kan försvinna under en hög med kuddar och bli hittad, gång på gång.
I veckan läste jag en artikel om Göbekli Tepe i Turkiet. Forskare tror att det kan vara världens äldsta tempel, från cirka 10.000 år före Kristus, byggt av människor som inte var bofasta, som inte hade börjat med jordbruk och som inte hade ett skriftspråk. Där finns gigantiska monoliter i sten, och en mängd djur avbildade, fullt igenkännliga rovdjur, fåglar och antiloper.
Det är så gripande på ett sätt som jag inte kan förklara. Stenhuggare på en slätt i det som idag är Turkiet, som avbildar en gamfågel som jag 12.000 år senare utan problem känner igen. Vad ville de berätta? Om det som var beständigt och gott, eller om det de var rädda för?
Vi byggde tågbana och körde runt, det gör vi ofta. Just igår körde tåget gång på gång över en hängbro, och varje gång smackade min kompis bekymrat. Bron gick sönder, den föll ner, det kom en båt och rammade bron. Och varje gång gick det ändå bra och tåget kom över bron, och min kompis sa: "Oj oj. Det var nära. Nu är det bra." Sen körde han vidare.
Det kanske är en vuxenkonstruktion att det fanns en koppling till tågolyckan i Italien, eller så inte. Barn snappar upp saker som man tror att de alls inte förstår.
För mig var det som en besvärjelse han genomförde. Om han fick sitt tåg över bron med alla gubbarna och gummorna intakta, så skulle det gå bra. Det onda skulle inte komma.
Kanske är det begynnelsen till alla religioner, att man tänker sig det värsta som kan hända och berättar sagor kring det - för att vara förberedd och för att besvärja. Kanske både skräckfilmer, folksagor och religiös mytologi har samma funktion, att hålla skräcken i schack och katastrofen på avstånd genom att måla upp det värsta tänkbara.
När min kompis och jag lekt färdigt låg vi i soffan och räknade tår. Varje gång vi kom till slutresultatet, tio tår, mottogs detta med förtjusning, och en beställning. "Igen!"
Världen består. Allt är intakt, det finns trygghet och godhet. Man kan försvinna under en hög med kuddar och bli hittad, gång på gång.
I veckan läste jag en artikel om Göbekli Tepe i Turkiet. Forskare tror att det kan vara världens äldsta tempel, från cirka 10.000 år före Kristus, byggt av människor som inte var bofasta, som inte hade börjat med jordbruk och som inte hade ett skriftspråk. Där finns gigantiska monoliter i sten, och en mängd djur avbildade, fullt igenkännliga rovdjur, fåglar och antiloper.
Det är så gripande på ett sätt som jag inte kan förklara. Stenhuggare på en slätt i det som idag är Turkiet, som avbildar en gamfågel som jag 12.000 år senare utan problem känner igen. Vad ville de berätta? Om det som var beständigt och gott, eller om det de var rädda för?
Kommentarer
Skicka en kommentar