Rösta på mig.
Att ställa upp i val är skräckinjagande. Det är faktiskt ett smärre mirakel att så många gör det. Man ställer sig upp, med allt man har och allt man kan - all sin vilja, alla sina drömmar, alla sina åsikter, sin familj, sin kreativitet, sin fysiska uppenbarelse - och säger: tyck om mig. Man säger; Lita på mig. Man säger; Jag är bra på det här. Man säger; Jag kan. Och så är det faktiskt så att de flesta, mer eller mindre artigt, tackar nej. De väljer någon annan, eller inte alls. Att ställa upp i val är att bli avvisad, flera tusen gånger. Det är att bli förlöjligad för sin ambition, förminskad för sitt kunnande, utmanad av sina motståndare. Och det är naturligtvis att bli älskad. Att få ja på sitt frieri. Det är som att hoppa från femman ner i kallt vatten. Ännu i steget skriker kroppen nej, sen flyger man, och landar, och när man kommer upp till ytan, triumfen. Jag gjorde det, jag klarade det, jag vill göra det igen! Självklart vill jag göra det igen. Jag tänker med ömhet